Det var ett bra tag sedan jag skrev. Det har varit mycket och jag hann inte uppdatera bloggen men jag kommer med goda nyheter. Jag fick projektstöd av konstnärsnämnden! Jag skrev mitt första inlägg när jag höll på skriva ansökan till projektstödet.
Just nu planerar jag att åka till Iran i början av sommaren och skaffa mig handspunnet garn och ta fram de färger som behövs med växtbaserad färg.
Jag vet inte om jag skrev om det tidigare men jag har kontakt med en barndomsvän som har hjälpt mig från början eftersom hon har jobbat som administratör på ett statlig mattföretag i Iran under hela sitt yrkesliv och har många kontakter. När jag fick idén då ringde jag henne och när jag var på en resa 2018 för att lära mig blocktryck passade jag även på att träffa en tjej som heter Sahar Ilkhan.  Jag, min väninna Roia och Sahar träffades på ett fik och och då förklarade Sahar för mig hur jag skulle gå till väga.
När jag kom tillbaks till Stockholm hade jag kontakt med henne på chatappen Telegram. Jag skickade min första skiss till henne för att vara säker på att hon kunde göra en karta för mig. Jag ställde många frågor. Det är klart att jag kunde rita som jag ville. Man kan knyta en matta av vilken bild som helst men jag var nyfiken och ville lära mig mera. Till exempel ställde jag frågan: Hur många färger får man ha? Svaret på den frågan och alla andra av mina frågor i fortsättningen var att det beror på vilken tradition jag följer. Då syftar man på olika geografiska områden. Till exempel i Tabriz har man upp till 40 färger. Men det ville jag inte. Jag gillar bilder med en begränsad färgpalett. Sahar tyckte att min beskrivning av min färgpalett liknar mattor från staden Sanandaj i Kurdistan och det är faktiskt där som jag är född och det var ett roligt sammanträffande.
Då skulle jag hålla mig vid en palett med cirka 12 färger. Oftast har man 3 nyanser av varje kulör. När jag satt och ritade och målade blev färgerna många fler. Det slutade på 25 färger men sedan minskade jag antalet ordentligt eftersom jag ju gillar en begränsad palett och det skulle inte vara praktiskt att ta fram så många färger för enbart en matta. Jag vet inte än om jag ska göra flera mattor av samma motiv. Efter programmet Mönster (man kan se filmen här) som gick på SVT blev jag kontaktat av flera personer som undrade om de kunde beställa mattan, väldigt roligt!

Att tvätta garnet efter färgning är en viktig del av arbetet. Ullgarn är grovt och växtrester fastnar i det. Det är därför garnet måste tvättas i strömmande vatten. En forsande flod är väldigt effektiv för att  tvätta bort både ofixerad färg och växter som har fastnat i garnet. Iran är en av de länder som har drabbats av vår tids förändringar av ekosystem och även i Kurdistan som är ett bergsområde har många floder försvunnit. Navid min mattproducent skämtade halvt på allvar att man kanske borde ta garnet till Sverige och tvätta dem här.
Men till slut hörde han av sig och berättade om en flod som finns några mil norr om staden. Vi åkte dit tidigt på morgonen och satte igång.
Vi åkte dit med Mohammad som var daglönare och skulle tvätta garnet. Vi var en hel dag vid floden och det var underbart.

Efter det här var det bara att vänta på garnet att skulle torka, packas och sändas till Stockholm.

Idag är det 4:e april och det var länge sedan som jag uppdaterade bloggen. Det har varit mycket och tiden har gått fort. Jag måste lägga upp alla  filmer som vi tog när vi var i Kurdistan sommaren 2021 eftersom det har hänt mycket sedan dess och jag vill hinna ikapp!

Jag skrev i förra inlägget om mina första dagar i Sanandaj då vi gick och spann garn i en grannby till Sanandaj. Resten av tiden gick åt till att färga garn. Jag hade 20 färger och det var inte helt lätt att handskas med alla färger.  Jag var hos en färgare som heter Ali Ilanpour. Han är en av de få som är kvar som arbetar med färgning av garn på det traditionella sättet. Det sätt man har gjort i hundratals år.
Garnerna var handspunna och blev färgade med växter och blommor.
Det var magiskt att se en näve blommor sätta rosa färg och en annan växt sätta gul färg på ullgarnet.

Jag och Håkan anlände den 11:e juli till Teherans flygplats och åkte till Kurdistan efter några  dagars vistelse i staden. Teheran var varmt och hårt drabbad av covid. Det var obligatoriskt att bära mask på offentliga platser och det var samma sak i Sanandaj.
Under tiden som jag planerade mattans produktion var jag i kontakt med en person som är matt-vetare, föreläsare, researcher och ritar mattor. Han Heter Toraj Zhole  och är ett välkänt namn både i akademin och marknaden när det gäller mattor. Han föreslog att jag skulle tillverka mina garn i Kurdistan. Det var roligt för genom honom kom jag i kontakt med Navid som är mattproducent och som dessutom visade sig vara min syssling som jag inte hade träffat sedan jag var barn. Jag hade ingen koll på vad han gjorde. Så det var väldigt roligt att jobba med honom och prata om gemensamma barndomsminnen.

Vi träffade Navid dagen efter vi kom fram till Sanandaj en tidig morgon. Vi hade åkt nattbuss och var väldigt trötta. Sanandaj ligger i västra Iran och har en stark matt-tradition. Jag blev skickad dit eftersom Toraj Zhole, matt-vetaren, hade tyckt att mitt mönster liknar en viss sorts mattor som tillverkas där som har vad som kallas ett trädgårdsmönster och därför ta fram min mattas färger i Sanandaj. Jag blev glad att det fanns en sådan koppling som jag inte var medveten om.
Vistelsen i Sanandaj, staden som jag är född i och lämnat i tvåårsåldern var fint. Jag hade inte besökt staden på länge och det var nostalgiskt att återuppleva gamla minnen.
Innan resan hade jag ordnat med hjälp av Navid att garnet skulle vara färdigt för färgning  så jag inte skulle förlora nån tid när jag var i Kurdistan.

Jag hade sett hur man där tar fram garnet  som barn. På somrarna åkte jag och min familj till Kurdistan och bodde hos min mormor. Hon spann garn på sina lediga stunder framåt kvällen. Jag kommer ihåg henne i husets lilla trädgård med en jasminbuske och ett stort träd som jag tror var en sorts tall. Det fanns kanske en ros också. Mormor satt på trappan och spann garn. Jag dinglade med benen i den lilla bassängen och tittade på hur hon gjorde. Här vill jag passa på att hylla min mormor som inte var någon noggrann människa. Hon strävade inte efter någon perfektionism men gjorde saker ändå. När jag ser på de få handarbeten som finns kvar av henne idag ser jag ett slags rastlöshet i det hon gjorde. Hon var aldrig så fokuserad på resultatet så det ser ut lite hur som helst.
På den tiden var det många kvinnor som satt framför sina hus i gränderna och spann garn och pratade med grannen. Jag var väldigt ung men för ett barn som var på besök från miljonstaden Teheran lämnade synen av dem avtryck.
Men nu såg vi inga kvinnor som spann garn. Navid hade beställt mina garn från byarna utanför. Han pratade om hur en kvinna spinner väldigt fint garn och hur en annan inte alls gör det lika fint osv…
Håkan ville så gärna se och filma hur man spinner garn så vi åkte ut på landet till en by som ligger fint i bergen som många andra kurdiska byar.
Vi frågade en kvinna som hade en liten mataffär efter någon som kunde spinna garn. Hon skickade oss till ett hus lite längre upp. En pojke från det huset visade oss vägen.
Vi gick in i en liten gård och sedan upp några trappor och genom en port för att komma in i en stor trädgård där många kom och hälsade på oss.
Vi berättade att vi ville filma och då gick Delbar khanom och hämtade ull för att visa hur man gör. När hon kom tillbaks hade hon tagit på sig ett fantastiskt fint guldsmycke som man sätter på den kurdiska västen och flera fina armband.
Hon och hela hennes familj var väldigt öppna och varma och bjöd oss på björnbär och gurka från gården. Hon berättade att hon tidigare gjorde mattor men nu lägger mest tid på deras jordbruk (missa inte att titta på filmen).