Artisteri

En gudabenådad skulptör med fäbless för att hänga i knävecken. Möt Jenny Soddu – akrobaten som täljde för mycket.

Text Maria Diedrichs
Foto Sara Mac Key
3 februari 2025

På en snickarbänk i en förort till Stockholm ligger ett enögt ansikte med sura mungipor. Det har legat där sedan i somras. Jenny Soddu var nästan klar med den snopna nunan när domningar i händerna tvingade henne att lägga ned kniven och pausa.

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Prenumerera! Då får du tillgång till alla våra artiklar på hemslojd.se. Väljer du pappersprenumeration ingår digital läsning!

Köp prenumeration här
Redan prenumerant?

Problem att logga in? Läs mer här.
Jenny Soddu sitter och täljer.
Hemma hos Jenny Soddu ryms både täljhäst, hyvelbänk och ribbstol i vardagsrummet.

Karpaltunnelsyndrom. En sjukdom i handen som orsakas av nerver i kläm och som ger domningar och smärta i händer och fingrar. Det är en relativt vanlig graviditetskomplikation – men förödande för en täljare. Nu har det gått flera månader, barnet är fött, men den griniga figuren har fortfarande inte fått sitt andra öga. Jenny Soddu suckar:
– Jag har en tendens att göra saker lite för mycket, tills det blir problem. Bland det sista jag gjorde innan det verkligen tog stopp var att tälja kulor i oxel. Stenhårt och totalt oergonomiskt. Så dumt, men när jag kommer igång kan jag liksom inte sluta…

I tvåan som hon delar med sin sambo och deras nyfödda dotter upptas halva vardagsrummet av en täljverkstad komplett med täljhäst och hyvelbänk. En ribbstol
på väggen är en ledtråd till hennes andra stora intresse: akrobatik. Hon är yrkesverksam cirkusartist och en av grundarna till kompaniet Arenaslöjd som kombinerar täljning, musik och cirkuskonster på scenen. De har nyss börjat repa en ny föreställning där en svegsvarv spelar en av huvudrollerna.

Som cirkusartist har hon valt att satsa på bredd, hellre än att specialisera sig inom en viss gren. Likadant är det med hennes täljande. Hon gör allt och använder alla träslag.
– Jag tar vad jag hittar – sånt som har fällts eller fallit. Jag är inte en sån där slöjdare som är ute i skogen i timmar och spanar efter det perfekta ämnet. Som har en lada full med krokiga bitar och björkar som fällts i precis rätt årstid. För mig skulle det kännas helt sjukt att fälla ett träd bara för att jag ska slöjda av det.

Hon tar upp en slev och förklarar.
– Asp är mjukt och lätt att jobba i men det är inte alls rätt träslag att göra slevar av. Den här kommer kanske inte hålla för evigt. Men folk fäller aspar till höger och vänster. Och i våra föreställningar behövde vi alltid färskt trä, så vi fick ta det som gavs.

När hon började tälja visste hon ingenting om träslag. Nu har hon lärt sig en hel del. Men det är inte fiberriktningar och årsringar hon går igång på. Det är själva hantverket. Känslan av kniven mot träet. Den har hon älskat sedan hon var liten. Redan som sjuåring samlade hon på knivar. Men hon trivdes inte i skolan. Bild, musik och idrott gick bra. Allt det andra var svårt. När hon skulle söka till gymnasiet verkade ingenting lockande – förrän hon hittade cirkuslinjen.
– Cirkusen passade mig väldigt bra fysiskt. Jag tror att det betydde mycket för mig att jag hittade ett sammanhang där det jag var bra på var det som var viktigt.

Jag är van att vara
kreativ med min kropp
och det gör att jag också
är kreativ när jag täljer.

När Jenny Soddu går in för någonting så kör hon linan ut. När hon började träna cirkus var målet att bli bäst i världen. Så hon tränade hårt – lite för hårt.
– Kroppen tog mycket stryk. Den höll tills jag var 20 ungefär.

Nu kan hon inte vika ihop sig på samma sätt eller göra lika häftiga volter, men hon har en kroppskontroll och kroppsmedvetenhet som sitter kvar. Det syns i hela hennes rörelsemönster.
– Min kille är som en vandrande hjärna. Och jag är framför allt en kropp. Han vet knappt om han kan röra på sina tår medan jag kan sakna att kunna gå på en promenad utan att notera hur jag går. Tar jag i med stortån, eller trycker jag ifrån med rumpan nu? Aktiverar jag den här senan i baksida lår? Det vore så härligt att bara kunna springa, hoppa, rulla utan att tänka på kroppen. Men det går liksom inte.

Hon suckar.
– Min kropp är ju mitt jobb. Både när det gäller slöjden och cirkusen. Det går ju inte att slöjda utan min kropp. Den är så närvarande och viktig för mig.

Kanske har den extrema kroppskännedomen också varit till hjälp när hon lärt sig sitt hantverk. Hon vet hur hon ska locka fram både kraft och precision ur fingrarna.
– Jag är van att vara kreativ med min kropp, och det gör också att jag är kreativ när jag täljer. Jag hittar nog på nya täljgrepp varje gång jag plockar upp kniven.

Som liten täljde Jenny Soddu gubbar, med Emil i Lönneberga som förebild. Och även om hon inte fortsatte tälja så kändes det ändå som en hemmaplan för henne. Övertygelsen om att hon kunde tälja satt kvar, trots att hon aldrig gjorde det. Så en sommar när hon var 25 föll det sig naturligt att plocka fram kniven igen. Hon frågade ingen om råd, hon bara satte igång.
– Jag hade brutit foten och kunde inte göra så mycket annat den sommaren. Så jag tog ett vedträ och började från det.

Jenny Soddu står på balkongen och klyver trä på en huggkubbe med en yxa.
Nedblåsta grenar och traktens fällda träd är Jenny Soddus materialbod.

Inget färskt trä, inget klyva fram ett ämne med yxa – bara rakt in i klabben med kniven. Vad hon saknade i teknisk kunskap tog hon igen i råstyrka.
– Jag hade sett en brevkniv vars handtag var som en dubbel spiral. Och eftersom jag trodde att jag kunde tälja så täljde jag en sån. Jag tror inte att jag fattade att det var svårt.

Men när sommaren var slut och foten läkt var ögonblicket över. Knivarna åkte tillbaka ned i lådan och skulle bli liggande där i nästan tio år till. Till slut var det pandemin som fick henne att ta det slutliga steget.

För under covid fanns inga cirkusföreställningar att spela. Istället ägnade Jenny all sin tid åt att tälja och klättra i träd på konstfulla sätt. Tidigare hade hon bara täljt på sitt landställe i Sörmland. Nu började en matta av täljspån lägga sig över vardagsrumsgolvet i lägenheten i Stockholm. Täljningen var inte längre ett tidsfördriv medan det riktiga livet stod på paus. Nu var den själva huvudsaken.

Snart började hon tälja figurer som klättrade på liknande sätt som hon själv. Små utsökt utmejslade människofigurer som balanserar och hänger i knävecken. En enda figur kunde ta månader att göra.
– Jag hade nog en fördel av att jag har mycket kunskap om anatomi. Jag vet hur skulderbladet skjuter ut när man hänger i armen på det här sättet… Det vet jag eftersom jag har provat.

Kanske finns det något cirkusartat i hennes sätt att ta sig an slöjden. För en akrobat är målet att göra något som ser omöjligt ut. En vanlig frivolt räcker inte. På samma sätt är det med Jenny Soddus täljning. Hon struntar i mellanstegen och går direkt på det som är svårast.
– Jag började göra ganska bra grejer rätt fort. Det är nog för att jag är så jävla noggrann. Jag låter saker ta otroligt lång tid. Om jag har bestämt mig för att jag ska göra en hand, så ger jag mig inte förrän den är rätt. Det tålamodet kanske kommer från cirkusträningen.

Hon har aldrig övat sig på att tälja. Aldrig gjort något på prov.
– Jag försökte tänka så när jag skulle lära mig tälja med yxa. Det här är bara övning, det behöver inte bli något. Men jag funkar inte så. Det är fullaste allvar på en gång. Jag vill utmana mig själv. Se hur bra det kan bli.

Hon berättar om en serie med grönsaksfigurer. Tanken var att hon skulle göra några enkla leksaker, lite snabbt och lätt. Men det spårade ur direkt. Snart satt hon och mejslade ut hundratals majskorn, och när-studerade bilder av morotsblast.

Täljda leksaker i trä. Olika grönsaker med ansikten.
Det skulle bara bli några enkla leksaker… Snabbt och lätt. Men när Jenny Soddu sätter igång kan hon inte hindra sig.

En av figurerna är en rödbeta med stjälkar och blad, täljd i ett stycke. När hon började på den trodde hon att hon hade en bit al, ett lagom mjukt och följsamt träslag.
– Men fan vad hårt det var. Till slut gick jag tillbaks till platsen där jag hittat träbiten.

På sidan av stubben växte några skott. Vildapel. Hon pekar på rödbetans utmejslade ansikte och blastens bladnerver.
– Så jävla meningslöst att sitta och göra det här i ett stenhårt träslag. Och varför är den ens i ett stycke? Jag kunde täljt bladen var för sig och borrat hål och stuckit in dem. Det finns ingen poäng med att det ska vara hårt och svårt. Jag vet inte varför jag inte bara kan ta några genvägar?

Inte heller tillåter hon sig själv att misslyckas. Blir något dåligt fortsätter hon tills det blir bra.
– Alla säger att man inte ska vara rädd för att misslyckas. Och så tycker väl jag också att man ska tänka. Det vore ju skönare att ha en mer positiv inställning till det. Det kanske inte ens är ett misslyckande utan bara ett steg på vägen fram emot något. Men jag vill inte ta de stegen, jag vill komma fram direkt.

Som exempel plockar hon fram en hand. Ett nästan spöklikt perfekt porträtt av hennes egen näve, komplett med handflatans linjer. Hon gjorde den i augusti 2023 under ett residens med Arenaslöjd när de planerade sin nästa föreställning.
– Vi tänkte mycket på händer, och hur handen och hjärnan samverkar. Kopplingen däremellan börjar bli svagare hos många.

Utan att skissa eller planera började hon yxa fram sin egen hand.
– För mig är det slöseri på tid att göra en hand på prov. Det är väl lika bra att bara göra den ordentligt på en gång. Det är kanske inte det smartaste sättet att jobba. Men jag tycker att det är roligare så. Jag vill gå på känsla och se vad som händer.

En hand som håller i en hand täljd i trä.

Eftersom hon inte upprepar sig gör hon alltid allting för första gången.
– Jag upptäcker medan jag gör. Hur fan ser en bofink ut egentligen? Aha, vingen sitter där och fjädrarna går så – wow! Det är lika spännande varje gång.

Hon stryker lätt över det griniga enögda ansiktet på bänken framför henne. Kanske får han sitt andra öga snart. Eller så får han förbli som han är, som en påminnelse om att lyssna på kroppen och sluta i tid. Jenny Soddu längtar efter att kunna tälja igen.
– Jag älskar att pilla på saker. Och att skära i trä är en oslagbar känsla. Man bara försvinner in i det. Jag kan sitta hur länge som helst. Som när jag täljde de där kulorna i oxel. Jag märkte ju att det var skithårt men jag kunde inte sluta. Jag satt tills händerna var helt slut. Nu skulle jag göra vad som helst för att få slöjda igen. Det enda som kan stoppa mig från att tälja är kroppen.

Hemslöjd åsikt

Gör det själv

För dig som älskar att sticka

Vill du få gratis nyheter och inspiration från Hemslöjd?

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!