Jag kan inte längre slöjda. Ett broderi som förr gick så lekande lätt, ser ut som ankskit. Jag känner inte igen mig själv – vad har hänt?
Jag hade femma i både träslöjd och syslöjd, jag var inte bara duktig, jag var road av det.
De flesta som kommer från LO-kollektivet kan hantera en hammare, virknål, pensel eller tving. Medelklassen har »intressen«, men arbetarklassen har hobbies, som ofta inbegriper redskap av olika slag. Om nåt går sönder blir man inte rasande, utan snarare nyfiken på hur det kan lagas.
Min farmor Ingeborg gick på något som hette »De handikappades förening« i Västerås. Hon var inte ett dugg »handikapad«, som hon själv trodde att det hette, utan bara lite tufflig, men alla som ville fick vara med. Hon kom hem med pärlor, garndockor och duk, som jag fick göra vad jag ville med.
Mormor Vera virkade. Till mig blev det bland annat en bikini i brun och vit bomull, som blev större i vatten. Den var en mardröm, men hon lärde mig virka stolpar och det var en fröjd att se hur snabbt en sjal kunde växa fram mellan mina händer.
Farmor skulle aldrig få för sig att handarbeta utan ett mönster, medan mormor komponerade själv, enligt 1960-talets antiauktoritära idé om människans frigörelse.
Min moster Nina sydde med mönster från den tyska tidningen Burda, hon var så skicklig att hon kunde skära till en kostym till Guido, som erkänt var Italienska klubbens bäst klädda man.
Farmor skulle aldrig få för sig att handarbeta utan ett mönster, medan mormor komponerade själv
Min pappa Leffe, som var härdare på Metallverken, var för jävlig med allt som hade med trä att göra. Han var inget ljushuvud i skolan, men han var fruktansvärt intelligent med händerna. Jag tänker på honom när jag läser att slöjdämnet i skolan teoretiserats. Det räcker inte längre med att skapa nåt, man måste dessutom dokumentera skriftligt allt man gjort. Jag är inte säker på att Leffe hade klarat av det.
Det var bara min mamma Tanja som påstod att hon var värdelös, men det stämmer inte. Hon stickade tröjor och mådde bra av det, men det kunde gå tio år mellan infallen att plötsligt handarbeta.
För mig var dagis en oas av pyssel, där fick man prova på allt möjligt, men det som skänkt mig störst glädje genom åren är korsstygnsbroderiet. När mina chefer på Aftonbladet 2013 bestämde att alla måste twittra, sjöng jag långsamhetens lov genom att börja brodera i stället, små meddelanden som vi fotade och lade ut på kultursidan. Jag var inspirerad av det norska gerillabroderiet, och bjöd in läsarna, som skickade in helt makalösa alster med stenhårda, finurliga eller fräcka budskap.
När jag härförleden fick för mig att brodera igen, hade jag helt tappat alltihop; färgerna slog ihjäl varandra och jag räknade fel. En stickad sjal blev en trasa.
Har mina händer förstörts av tio timmars arbete vid tangenterna, när jag skrivit en bok? Om man jobbar med ord på skärm kan man sudda ut och börja om, men ett broderi
kräver en helt annan koncentration. Mina fingrar kan dunka frenetiskt på plastbokstäverna, men en synål kräver lugn och ro.
Måtte detta gå över, för vem är jag om jag inte längre kan slöjda?
Åsa Linderborg är historiker, författare, kulturskribent och journalist. 2009–2019 var hon kulturchef på Aftonbladet. Hennes senaste bok heter Tjabo. En biografi och handlar om kungen.