Jag har ärvt en kökshandduk. Den är noggrant vävd i oblekt lin och tråden är handspunnen. Reliefmönstret, som är både randigt och rutigt, syns bäst i släpljus.
På nederdelen sitter två röda monogram som alltid gör mig skakig i benen.
Det första är sytt av pappas farmor någon gång i slutet av 1800-talet. Hennes bistert sammanbitna blick har jag bara mött i ett fotoalbum. Hon har stramt åtdragen knut, svart stärkt krage och bibeln i ett fast grepp. Det sägs att hon inte skrattade i onödan.
Men broderiet berättar en annan historia.
Initialerna är poetiskt sydda över räknade trådar. Det är lätt, luftigt och drömskt – och så sirligt ornamenterat att bokstäverna är svåra att läsa. Här finns inget av den beryktade hårdheten. Gissningsvis sydde hon till brudkistan, före bröllopet.
Jag undrar vad livet gjorde med Maria Larsson.
Under stygnen sitter nästa monogram. Handduken gick nämligen vidare till min levnadsglada farmor med tiden. Hennes enkla V är broderat rakt upp och ner utan minsta krusidull. Kanske var det 1930-tal och kanske var hon påverkad av funktionalismen. I varje fall visar broderiet med nästan demonstrativ tydlighet att en ny tid tagit vid – och en ny människa. Märkningen fyller bara en funktion. Den är snygg utan åthävor.
Att handduken är långt äldre än hundra år syns däremot inte alls. De vårdade den lika väl båda två, uppvuxna på landet som de var, med kunskap om både brist och långa tillverkningskedjor. Inget slit och släng här inte. Det är symptomatiskt att jag efter farmor också ärvde en liten ask med en handfull udda pappersservetter i olika storlek, som någon gång kanske skulle kunna komma till nytta. Den generationen kunde allt om sparsamhet. Och fastän servetterna är av kvaliteter vi knappast skulle välja idag, kan jag inte göra mig av med asken.
Jag undrar vad farmor tyckte om sin svärmor.
Nu är det min tur att ta hand om handduken. Jag ser ju att den är omsorgsfullt vävd, att inslaget mellan trådarna består av både möda, kunskap och skönhetslängtan. Och kanske borde jag nu brodera dit också mina initialer. Sätta min kråka i ledet. Då skulle stygnen en gång, om åttio år, kunna påminna ett framtida barnbarnsbarn om mig.
Jag undrar vad det skulle tycka sig se.
Det här numret kallar vi »Det handgjorda hemmet«. För om vi ser oss om bland våra saker, finns det mycket att berätta.
Håll till godo!
Malin Vessby,
chefredaktör
Hemslöjd ägs och ges ut av Svenska Hemslöjdsföreningarnas Riksförbund, den ideella organisation som samlar Sveriges 90 hemslöjdsföreningar.