Tror ni att jag har skrivit den här texten? Det skulle ju kunna vara en chatrobot.
Som så många andra har jag loggat in på ChatGPT för att förstå lite mer om vad de är, de där AI-robotarna som spås förändra världen totalt och för alltid. Jag bad roboten att skriva mig en ledare om meningen med slöjd – och på tre sekunder hade jag ett tvärsäkert utkast på skärmen. Ingen tvekan eller tvivel här inte. Inga nyanser eller försiktiga garderingar. Och där kom de, nästan alla de vanligaste argumenten för slöjdens angelägenhet presenterade som på silverfat: »Att skapa med händerna ger oss en paus från vardagens stress och utmaningar«. Det »ger oss samtidigt en känsla av stolthet över vad vi har åstadkommit«. Sa roboten till exempel.
Javisst. Så kan det verkligen vara.
Ändå kände jag mig mest tom när jag läste.
Det var som om något fattades.
Kanske var det en själ.
En chatrobot har en makalös tillgång till ord och bild. Den ser samband, kokar ihop, kokar ner – och det går på några sekunder. Som ett trolleri. Material från all världens servrar destilleras fram på nolltid. Ändå var det i mina samarbetsförsök som om bara halva sanningen fångades.
Kanske berodde det på, skulle nog många säga, att jag inte gav roboten rätt guidning och instruktioner. Den kommer utvecklas, bli bättre, kunna mer inom kort. Men kanske också, tänker jag, på att en chatrobot saknar väsentliga erfarenheter som råkar vara centrala i just slöjden:
Den har inga sinnen.
Kan det vara så att slöjden rent av är den artificiella intelligensens motsats, eftersom den faktiskt förutsätter aktiva sinnen? Avbildningar, och smarta resonemang kan aldrig nå längre än halvvägs. Den kunskap som finns inbakad i känsel, hörsel, syn, lukt och smak är liksom avgörande för att förstå slöjd, tänker jag: Hur fingrarna läser
en nyhyvlad bräda. Hur styrkan i ett garvningsbad kan bedömas med tungspetsen. Hur handens snabba möte med halvtorkad lera snabbt berättar om den stelnat nog för att svarvas av. Den svala fukten under handflatan. Den jordkällaraktiga doften.
Hur mycket roboten än ordar om saken, kan den ingenting om allt det – egentligen.
Kanske var det det som jag kände?
Hur det än är med den saken så lär vi få anledning att återkomma till AI vid tillfälle. Nu väntar istället ett nytt nummer av Hemslöjd.
Temat den här gången är Blått. Det är de blånande bergens, de djupa havens och den ljusa sommarnattens kulör. Det är bluesens och vemodets egen nyans.
Den känslan kan en chatrobot aldrig känna.
Håll till godo!
Malin Vessby,
chefredaktör
