Yttepytte

Gunilla Eklundh har skapat dockskåpens motsvarighet till Rolls-Royce. Det är 130 centimeter högt, har fyra våningar och femton rum. Genom åren har hon möblerat det med miniversioner av allt från ljusstakar till skrin, byråer och tavlor. Ju fler detaljer desto bättre. Varje möbel och varje matta finns dessutom i verkligheten och är noggrant mätt och förminskad till skala 1:12.

– Jag har till exempel en persisk matta hemma som jag har kopierat. Då har jag legat här på golvet och ritat av den och sedan sytt med korsstygn på aidaväv. Jag har också vävt trasmattor på en enkel hemmagjord vävram med varp av sytråd. Det måste vara riktigt tunt! Just mattor tar evigheters evigheter. De tar flera veckor att väva, men det gör ingenting för jag är pensionär sedan länge, säger Gunilla Eklundh.

Det är inte tal om något fusk. I husets sju sängar ligger madrass, underlakan, spetslakan med monogram, kudde med örngott, lapptäcke och överkast. ›Det är inget som syns, men jag vet att det är perfekt där under.‹

Huset har både stuprör, åskledare och skorsten. Det sitter till och med haspar på alla fönster. Det är inte tal om något fusk. Lådorna i samtliga byråer är utdragbara. I husets sju sängar ligger madrass, underlakan, spetslakan med monogram, kudde med örngott, lapptäcke och överkast.

– Det är inget som syns, men jag vet att det är perfekt där under, säger Gunilla Eklundh.

Hon har till och med gjort ett spelbord i rokoko med vändbar bordsskiva. På ena sidan syns ett schackspel i pytteformat. På andra sidan är bordsskivan filtad och förberedd för kortspel.

Inspirationen kommer till stor del från de välbärgade patriciervillorna i Olympiaområdet i Helsingborg, bara hundra meter från Gunillas hem. Där är husen så rejäla att många har byggts om till flerfamiljshus på senare år.

Men Gunilla Eklundhs dockhus är för nio personer. Hushållerskan huserar på första våningen. På fjärde våningen bor barnen. Däremellan ryms allt från bibliotek till spelrum och sovrum. Våningarna har inredning från olika historiska epoker, från 1700-tal till 1900-tal.

– Nu ska du få höra en industrihemlighet. Jag har gjort tak, balkongräcken, ljusstakar och allt möjligt av ölburksplåt. Om man öppnar och plattar till en ölburk får man en rektangel på tjugo gånger trettio centimeter. Det är ett väldigt bra material! Det tunna aluminiumet går att böja och bocka, men man får bara en chans. Gör man fel får man börja om. Sedan klipper jag med en liten fin sax. Om jag behöver en tjock bit går det fint att limma ihop två ölburkar, säger hon.

När jag gör allmogegrejer och gustavianska  möbler så målar jag med filmjölk. Då tar jag bara lite filmjölk från kylen och blandar med pigment i olika nyanser. Det är en väldigt miljövänlig färg.

Kniven är det viktigaste verktyget. Hon använder en mattkniv med utbytbara blad och det går åt en hel del knivblad eftersom de hela tiden måste vara vassa. Hon blandar alla färger själv.

– När jag gör allmogegrejer och gustavianska möbler så målar jag med filmjölk. Då tar jag bara lite filmjölk från kylen och blandar med pigment i olika nyanser. Det är en väldigt miljövänlig färg. Sen brukar jag lägga lite antikvax utanpå för att få en len och fin finish, säger hon.

Idag är Gunilla Eklundh känd i miniatyrsammanhang. Själv beskriver hon sig som hemslöjdsnörd och hon har testat »allt utom knyppling«. Som barn fick både hon och hennes syster tidigt lära sig att sticka. Redan som tolvåring testade hon miniatyrtillverkning och gjorde kopior av skolan och sommarstugan.

– Jag har kvar en liten villa som jag gjorde av papper, tejp och Karlssons klister för nästan sextio år sedan. Jag fick faktiskt vara med i lokaltidningen med mina alster och jag utmärkte mig tydligen på syslöjden också. Fröken sa till min mor att hon tyckte att jag var en av de duktigaste som hon hade stött på. Jag satt alltid hemma och pysslade vid mitt skrivbord. Jag var inte så mycket med kompisar, jag roade mig själv, säger Gunilla Eklundh.

Senare fick hon jobb inom vården och kunde ibland ägna sig åt handarbete medan patienterna sov. Hon stickade och virkade kläder – först till sig själv, sedan till sonen och så småningom till kollegornas barn. Hon sydde lapptäcken, broderade gjorde hon också. Till slut var kvoten fylld. Hon behövde hitta något annat att göra.

Gunilla Eklundh köpte sig ett litet dockskåp och satte i gång. Det blev snabbt fullt. Några år längre fram ritade hon drömhuset och fick stommen tillverkad av en snickare. 1995 var det färdigt. 25 år senare håller hon fortfarande på.

– Jag trodde nog inte att jag skulle hålla på så länge, men jag hoppades på det. Jag hade ju lagt av med allt annat hantverk, säger hon.

Ett tag hade hon också planer på att göra ett hyreshus som kontrast. Det skulle bli ett fattigmanshus med uteslutande enrumslägenheter, men de planerna har hon lagt på hyllan. Det tar för lång tid.

Det är ganska svårt att tapetsera pyttesmå utrymmen med två stora händer.

Just nu håller hon på med en eldskärm att ställa framför en kakelugn så att det inte slår gnistor ut i rummet. Senast i går fick hon slänga alltihop och börja från början. Det är minst sagt pyssligt.

– Jag har rätt så bra tålamod. Inte med annat, men med de här grejerna har jag det. I mitten av huset finns det en trappa och det är ganska svårt att tapetsera pyttesmå utrymmen med två stora händer. Till slut har jag i alla fall fått till trappräcken och en röd matta ovanpå trappstegen som hålls fast med mässingspinnar, säger hon.

De mest extrema mikrokreatörerna skapar i skala 1:144. Då får de passa sig för att andas för häftigt. Risken är annars överhängande att de råkar andas in sitt verk och måste börja om från början. Gunilla Eklundh skapar uteslutande i 1:12 som är den internationella skalan för miniatyrister. Hon har ställt ut på miniatyrmässor i både Sverige och utomlands. Sedan många år tillbaka säljer hon möbler, ljusstakar och annat till svenskar, amerikaner och danskar.

– Det är en ganska specialiserad klick som sysslar med det här och många tröttnar snabbt när de inser hur mycket arbete det är. Ingen blir profet i sitt eget land. Inte ens i sitt eget hem. Ingen av mina släktingar är intresserade så det blir nog svårt att hitta någon som vill ärva dockhuset. Det blir kanske ett museum som får ta över det, säger hon.

Vid det här laget är dockhuset så gott som fyllt, men samtidigt går det alltid att göra ytterligare någon möbel, nya krukväxter, ljusstakar, skrin, ett eldskydd och …

– Egentligen hade det varit kul att göra det där hyreshuset också. Jag hade en klar bild av vilka som skulle bo där. Det skulle bara vara enrumslägenheter och en ensamstående mor och en son skulle bo i ett kök och hyra ut själva rummet till någon karl som de också höll med mat. Kvinnans hemarbete skulle vara att tvätta åt folk, så köket skulle vara fullt av tvättbaljor och sonen skulle hålla på med något legoarbete av något slag, men nej. Det får vara. Det huset får någon annan göra.