Yoko Yamano om klarglas

Jag jobbar ofta med serier. En restaurang kanske beställer 50 martiniglas, en bar 100 dricksglas. Då har jag i allmänhet väldigt strikta ramar att förhålla mig till. Glasen ska ha en viss höjd för att passa in på en särskild hylla, de ska rymma en specifik mängd vätska, de ska gå att diska i diskmaskin och gå att stapla, till exempel. Sen är det estetiska viktigt också förstås. Jag brukar tänka på att ett glas kanske används en kvart om dagen, sen står det på sin hylla. Även då uppfyller det en funktion.

Jag blåser inte i formar utan arbetar på fri hand. Det ger glasen en viss individuell prägel. Även om det är samma modell, blir de aldrig fullkomligt identiska. Det är som med sojabönorna. Då kan användarna välja glas efter sin egen smak. Någon kanske vill ha en aningen större kupa, någon annan en mindre. Sådana valmöjligheter tror jag kan få människor att känna sig rika. De små variationerna återspeglar också att glaset en gång varit flytande, det uppskattar jag.

Men inte ens den flytande glasmassan är likadan hela tiden. Även om jag jobbat i hyttan dagen före, kan känslan vara en helt annan dagen därpå. Jag försöker anpassa mig. Jag brukar tänka på det svenska uttrycket ›Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder‹. Glasmassan bara är, som vädret, och det är jag som måste vara beredd att ändra mig så att arbetet funkar. Jag är ett i raden av verktyg. Varje led i kedjan måste fungera för att det 
ska bli bra. Pipan, skärsaxen, kyl-ugnen…

Att hålla på med hantverk är att träna sig på att förstå material utan att få panik.

På sätt och vis påminner glas om honung. Ibland är det segt, trögt och långsamflytande, ibland rinnigt. Hårdare glas är till exempel bra för kakfat på fot, som jag vill ha lite massiva, medan rinnigare glas passar bättre för att blåsa tunt och smäckert. Om jag gör något som ska komma att röra läppar, vill jag helst jobba med lättflytande glasmassa.
Sen kanske det ändå inte blir som jag tänkt mig.

Att hålla på med hantverk är att träna sig på att förstå material utan att få panik. Materialen är som människor. Ibland har vi PMS, ibland är vi sjuka, och vi runtomkring får försöka ta in det och göra det bästa av situationen. Om glasmassan vore likadan hela tiden, vore det mindre spännande att jobba med den.

Också mitt handlag skiftar. När jag har fått en stor beställning och inte har gjort dricksglas på en månad, är jag alltid lite nervös första dagen. För handen minns inte. Den måste lära sig på nytt. Sen, andra dagen, går det plötslig bra. Det flytet tycker jag om att känna! Ändå vet jag sällan om det jag gjort har blivit bra eller dåligt. Alla beslut måste fattas så snabbt i en glashytta, det passar mig, men sen måste glaset svalna i kylugnen i en dag innan jag kan ta mig en titt. Ibland kan jag ha en bild av att det gått dåligt, men så visar det sig inte vara så farligt när det kommer till kritan. Eller tvärt om.

Jag var 12 år när jag bestämde mig för glas. Då bodde jag i Tokyo. 
I Japan har man keramik redan i grundskolan, alla har en relation till det, och ska man söka till konsthögskolor gäller ansökningsprov i lera. Men glashantverk existerar knappt. Jag letade och kunde inte hitta en enda skola där jag kunde få lära mig annat än i teorin. Men efter en kandidatexamen i konst hamnade jag så småningom i Sverige, på Glasskolan i Kosta, och med tiden tog jag min magister på Konstfacks linje för keramik och glas.

Kanske har allt fler börjat förstå att konsthantverk kan vara ett sätt att få livet att kännas lite rikare?

Efteråt började jag jobba med ett japanskt designföretag. De har sin produktion utlagd i andra länder och eftersom jag var den enda som pratade engelska fick jag resa runt i världen och besöka glasfabrikerna. Det var olika länder varje vecka, Rumänien, Kina, Tjeckien, Indien… Jag uppskattade verkligen samarbetet med företaget, det gör jag fortfarande, men jag stod inte ut med de arbetsvillkor som ofta gäller inom global, storskalig massproduktion.

Jag träffade 14-åriga kinesiska flickor som arbetade under förfärliga förhållanden enbart för att vi i de rikare delarna av världen vill köpa billigt glas. Efter ett och ett halvt år kunde jag inte leva med det längre. Idag säljer jag mitt eget glas.

Just klarglas är bra om man tycker att de är viktigt med återvinning, som jag gör. Inget material behöver gå till spillo. Om något blir dåligt är det bara att smälta om och börja på nytt. Allt går att återanvända. Så kan man inte jobba om man blandar in färger. Klarglas är inte heller så enfärgat som man kan tro. Ibland skimrar glaset lite gulare, ibland grönare eller mer rosa. Det är charmen. Färgen beror bland annat på hur det är smält.

Just nu är jag fullbokad fram till 2023. Det innebär en massa planering. Närmast ska jag göra 36 martiniglas till Österrike och i april har jag en separatutställning på Konsthantverkarna i Stockholm. Här i Sverige var det tidigare mest superexklusiva ›fine dining-restauranger‹ som ville ha handgjort, munblåst glas, men på sistone har det börjat ändra sig. Nu kontaktas jag av en lång rad ambitiösa restauranger och barer. Och på samma sätt var det bara klassiska, exklusiva butiker som NK och Svenskt Tenn som visade intresse förut, men nu hör också andra slags kvalitetsmedvetna butiker av sig…

Kanske har allt fler börjat förstå att konsthantverk kan vara ett sätt att få livet att kännas lite rikare?

Ändå är det viktigaste för mig att göra glas som människor vill använda. Gör de det, har jag lyckats.«