Wabi-sabi, sa du?

Håll för öronen, vänner av linjalrak symmetri och total kontroll. Nu lyfter vi fram skevhetens filosofi. Det bristfälliga och rynkigas ödmjuka lov.

Text Malin Vessby
Foto Östasiatiska Museet
30 september 2015

Svenska språket är fattigt, konstaterar Elisabet Yanagisawa vänligt och häller upp en kopp japanskt te. Det smakar runt och rostat, är halmgult till tonen.

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration

Ett magert språk gör något med våra tankar, menar hon. Vi går miste om nyanser. Blir fyrkantigare. Mindre sensibla.

Hon jämför med japanskan och tar min kofta som exempel. Den skulle kort och gott kallas brun av de flesta här i landet, tror hon, och påpekar att en så slak iakttagelse skulle hennes japanska släktingar tycka var vulgär. I Japan däremot har ton efter ton ett eget namn. Varje nyans av just brun. Varje skiftning i grönt. Och grå är inte grå, utan sparvgrå, duvgrå, åskmolnsgrå, asfaltsgrå, granitgrå.
– Men, säger hon och gör en kort paus. Din sparvgrå är kanske inte samma som min. Det är heller inte poängen. Poängen är att du har upplevt nyanserna. Sett att de skiljer sig åt. I Japan tränas man i det från barnsben: Att se. Uppleva. Förnimma.

Nu i vinter disputerar hon vid Högskolan för Design och Konsthantverk i Göteborg. Doktorsavhandlingen är gjord inom fältet »konstnärlig forskning« och består av lika delar text och konstnärlig verksamhet. Elisabet Yanagisawa har en bakgrund som klädformgivare och modedesigner, men i den konstnärliga delen av avhandlingen har hon bland annat hållit en »performancemåltid«, inspirerad av japansk teceremoni. Under den serverade hon sinnesuppleverser. Smaker, konsistenser och strukturer. Och i den skrivna delen, fördjupar hon sig bland annat i hur vi i väst, inspirerade av österländsk filosofi, skulle kunna utveckla vårt seende för att bli rikare som människor. Ja, hon säger så. Rikare.
– Jag tror, att om var och en utvecklar sina förmågor till sinnesförnimmelser, då får vi också chans att uppleva existensen på ett rikare sätt. Mer nyanserat. Och det är en motkraft mot kommersialism, media, stress och all förenkling inom politik och tanke. En motkraft mot det som strömlinjeformar människor.

Hon återknyter till japanskan igen. Fylligheten i språket gäller inte bara färger, utan sinnesupplevelser över huvud taget, med ett myller av ord för texturer, olika slags räfflighet, strävhet, prickighet och lenhet. Eller uttryck som beskriver smaknyanser och konsistenser. Begrepp som såklart uppstått i och med att någon lagt märke till just de här fenomenen. Det man inte noterar, behöver man inga ord för.
– I Japan har man letat efter och satt ord på de här nyanserna i hundratals år, de är långt före oss där. Vi i väst har mycket att lära.

Sen sammanfattar hon på sitt engagerade vis:
– En träning i att utveckla sina sinnesförnimmelser, det är vad wabi–sabi handlar om.

Vi sitter vid hennes köksbord för att prata om just wabi-sabi, den österländska världsåskådning som bejakar det skeva, bristfälliga och krackelerade. Det sätt att tänka som – om man förenklar det brutalt – får åtskilliga japanska köpare av slöjd och konsthantverk att uppskatta när glasyren runnit på en skål eller att koppar skevar och skiljer sig lite från varandra. Här hemma däremot bedöms ofta keramikers och andra hantverkares skicklighet efter hur exakt på pricken likadana föremål som de kan producera. Det är som om vanan vid industriellt tillverkat och standardiserade former smittat av sig på sinnen och värderingar, menar hon.

Egentligen är wabi och sabi två skilda begrepp, även om de ofta läses ihop. Men vi börjar med wabi. Elisabet Yanagisawa beskriver ett estetiskt och etiskt ideal som lyfter fram en fridfull och enkel tillvaro. Som när en eremit drar sig tillbaka i avskildhet och kontemplerar över världen, säger hon.
– Om man översätter wabi till idag skulle det kunna betyda frihet från kommersialism, medias påverkan och stress. Att man älskar och söker efter enkelhet, tystnad, lugn och frid, säger hon.

För att bena ut innebörden närmre, delar hon in ordet i tre beståndsdelar. Häng med nu, för här blir det lite krångligt. Det är »enkel skönhet«, »icke-perfekt skönhet« och »sträng skönhet«.

Elisabet Yanagisawa förklarar:
– Många tror att wabi bara handlar om hur saker ser ut, om råa ytor. Men det är lika mycket ett sinnestillstånd eller en atmosfär. Ordet i sig betyder ungefär lacking things eller art less ness, säger hon och ursäktar sig för engelskan, hon hittar inga svenska formuleringar som är på pricken. Vad hon vill beskriva är den absoluta motsatsen till prålig eller konstfull. Asketisk kanske.

För att hjälpa omgivningen att uppleva och upptäcka wabi, har japanska teceremonimästare genom århundradena utvecklat små berättelser – Elisabet Yanagisawa säger sinnebilder – för att putta associationsbanorna i rätt riktning, för att man ska veta vad man ska söka efter. Som berättelsen om den pampiga, glänsande tävlingshästen som står bunden utanför ett enkelt skjul.

Tillverkningsmetoden raku har sitt ursprung i Japan. Glasyren smälter ut i en het ugn, men godset svalnar inte därinne, utan tas ut i luften medan det fortfarande är varmt.

Elisabet Yanagisawa tolkar den som en beskrivning av ett otippat möte, en oväntad kombination eller en blandning mellan högt och lågt.
– Och vad skulle hästen kunna vara idag, frågar hon retoriskt och testar tanken på en snajdig bil utanför ett slitet tält.
– Det är då det blir kul, när man börjar översätta de här sinnebilderna från medeltiden till idag, säger hon på sitt jätteentusiastiska och samtidigt lugna vis och kommer istället in på wabi-synsättets intresse för det »icke-perfekta«. För asymmetri och ojämnheter, udda tal istället för jämna. Den som tänker wabi placerar gärna saker oregelbundet i förhållande till varandra, för att förstärka upplevelsen av något oväntat.
– Idealet är att inget ska gå att tänka ut i förväg, säger hon och plockar fram ännu en av de medeltida teceremonimästarnas sinnebilder. Den här gången är det en fullmåne beslöjad av ett moln.
– Det låter romantiskt, men det finns inget förföriskt i wabi och sabi. Istället beskriver berättelsen om månen hur det liksom finns något under ytan.

Enkla teskålar har blivit arketypiska i te-ceremonisammanhang. Enligt berättelsen var det en temästare på 1500-talet, Sen no Rikyu, som bad tegelmakaren Chojiro att göra en enkel teskål för att han ville att alla, oavsett bakgrund, skulle kunna njuta av te och inte vara hänvisade till tjusigt porslin. En enkel skål, ett rent tygstycke och bra
vatten var allt som skulle behövas, menade han: Wabi.

Tänk dig en traditionell japansk trädgård, säger hon och förklarar hur de svänger, innehåller väggar, stigar, labyrintiska lösningar. När man kommer in i dem går det inte att se allt på en gång – på samma sätt som månen bara skymtar fram bakom molnen.
– Genom formgivning kan man hålla uppe en slags förväntan och inre spänning. I en japansk trädgård vet inte besökaren vad som väntar och måste därför vara närvarande i nuet.
– Det kan låta naivt. Men att få bli förvånad är en viktig estetisk princip i Japan. Som när du öppnar ett lite paket och det innehåller tekakor. Aaah surprise!

Just den österländska inställningen krockar ofta med ideal i våra trakter, konstaterar hon och tar en av västerlandets mest berömda trädgårdar som exempel, barockträdgården i Versailles, som till skillnad mot traditionella japanska gårdar är öppen och fullkomligt överblickbar. Uppbyggd enligt ett helt annat tankesätt.
– Man behöver inte ens gå dit för att få en känsla av hur helheten ser ut, säger Elisabet Yanagisawa, och det går inte att ta miste på var hennes egna preferenser ligger.

Och så kommer hon in på det hon och andra före henne beskriver som wabiupplevelsens »stränga skönhet«. Eller med ytterligare ord: stringens, lugn och dämpade färger. För att förklara närmre tar hon en enfärgad vas från Ikea som exempel. Fyrkantig, perfektionistiskt blankglaserad, slät, stram, steril.
– Den är inte wabi. För wabi innehåller något mer. Tänk på ett grässtrå som kommer upp under snön. Det måste finnas en anspänning. Ett möte mellan det döda, kalla och nya. Ett föremål kan vid första anblick se livlöst ut, men så finns det något som är otippat. Glasyr som runnit, en skevhet i formen, något som pockar på.

En teskål glaserad med porig, svart glasyr och gjord för att dricka te i på vintern. Raka former håller temperaturer bättre än vida. Och tjockt gods bevarar värme längre än tunt. Den svarta glasyren på den japanska rakudynastins föremål sägs vara gjord av pulvriserad sten från Kamogavafloden.

Hon understryker att det är svårt att snabbeskriva en hel idévärld. Egentligen ger inte Elisabet Yanagisawa mycket för »soffbordsförenklingar« men hon försöker ändå, och kommer in på sabi.

Innehållet i uttrycket Sabi är besläktat med wabi, men är ändå något annat. Själva ordet kommer ursprungligen från sabu, som betyder förfall, ensamhet och sviktande livskraft. Sabi-färger är mycket riktigt avtagande, svaga, bleknande, dämpade.
– Sabi bejakar död, åldrande och bräcklighet. Det anlupna. Om en gren från naturen kallas sabi, är den aldrig spirande utan snarare förtvinad, säger Elisabet Yanagisawa.
Hon reser på sig, öppnar ett skåp och plockar fram ett gammalt silverfat. Det är flammigt och oputsat.
– I Japan tycker man att det ska synas att föremål använts och hängt med ett tag. Som när metallen ärgats av tidens tand. Det tillför en känsla till materian. Man ser helt enkelt med positiva ögon på det skamfilade och slitna. Eller på rynkig hud. Ansiktslyft är så lite wabi-sabi det kan bli.

En glasyrdroppe har runnit längs sidan på den krackelerade rakuskålen, glasyren har dessutom krupit lite och fäst ojämnt på skålen. Det »icke-perfekta« uppskattas
av dem som intresserar sig för wabi.

Hon vrider ett varv på silverfatet. Funderar lite.
– Ja. Kanske kan man se lite sabi i det här?

För saker och ting kan ha inslag av wabi eller sabi, säger hon, de behöver inte nödvändigtvis kvala in på alla punkter. Så kan man som slöjdare och konsthantverkare också närma sig begreppen, tänker hon, genom att plocka ur valda delar av innehållet. Att i sitt arbete till exempel undvika förföriska inslag. Eller jobba med asymmetri. Eller inspireras på annat vis och se vilka sinnesupplevelser man gör under resans gång.

Själv går hon fortfarande på jakt efter wabi-sabi ibland, just för att öva sina sinnen.
– Jag tränar mig. Tittar på saker eller situationer och frågar mig: Försöker den här vara nåt, förställa sig, vara romantisk? Finns det någon underliggande spänning? Jag har hållit på i flera år. Men det är ändå svårt.

Den här riktigt tunna teskålen från 1700-talet är dekorerad genom att krukmakaren skurit in mönster i leran – stjärnor och cirklar – och sen fyllt i håligheterna med vit lera. Skålen är gjord i stengods.

Hon slänger en blick genom fönstret. Utanför ligger en slarvig stapel med kvarlämnade, bedagade plankor.
– De där är grånade och gamla, visst. Men det är ändå bara en hög med bräder. En annan gång kan du istället trilla över en enkel bit trä som känns jättewabi-sabi. Ofta ute i naturen.

Men att själv säga sig arbeta med wabi-sabi, det gör man inte.
– Nej. Jag tror inte att japanska hantverkare tänker så. Och framför allt skulle de aldrig säga att »det här är wabi-sabi« om något de själva gjort. Det skulle vara att förhäva sig. Det är som att säga om sina egna saker att »det här är subtilt konsthantverk«. I wabi-sabi drar man sig ju tillbaka. Dessutom beskriver det ordparet en hel idévärld. Det handlar om att kontemplera, om att inte upprepa det som andra säger, om att verkligen och på djupet uppleva.

Men att hämta inspiration från det här tänkandet, ja det tror hon på. Att sträva efter att ge akt på fler nyanser i det som vid första anblick ser rätt intetsägande ut, i träbiten, tygstycket eller situationen.
– Om man upplever nyanserna i sin omgivning, ser skönhet i vaga färgskiftningar, i en ytas strävhet eller ett påbörjat förfall, då blir livet rikare. Och så behöver man inte köpa nytt hela tiden. Det vinner också planeten på. ­

Alla teskålar som vi visar här finns i Östasiatiska Museets samlingar.

30 september 2015

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy