Visset & vackert

Verktygen kommer från Japan och handgreppen från ukrainska Youtube. Men ingen annan gör som han. Med pappersblommor som vissnar för evigt påminner Erik Öberg om livets förgänglighet.

Foto Ellinor Hall
29 maj 2019

På ett bord i Erik Öbergs ateljé i Solna står två skålar. Den vänstra är fylld med krumma blomblad. De för tankarna till insekter, växter och reptiler på samma gång. I den högra ligger små gulmålade ovaler, utklippta i akvarellpapper. Erik Öberg fyller handen och låter dem strila mellan fingrarna. Sedan plockar han fram sina verktyg och börjar metodiskt ta sig an de livlösa papperslapparna. En efter en förvandlar han dem till vissnande kronblad och låter dem byta skål.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Erik Öberg

Tekniken kallas somebana och alltihop började med hans masterprojekt i textil vid Konstfack för två år sedan.
– Min konst befinner sig i gränslandet mellan taxidermi, botanik, skönhet och brutalitet, säger han medan han bearbetar de gula små pappersflingorna.
– Jag har tittat mycket på stillebentraditionen. På konstruerad natur med ett kommersiellt syfte.

Inför sin examen ville han skapa arrangemang av djurlika kroppar och blommor, frysta i sitt förfall. Det var ett sätt att närma sig människans egen dödlighet, säger Erik Öberg.
Han började leta efter lämpliga sätt att gå tillväga. Och en dag snubblade han över nånting han aldrig provat förut.

Somebana är en japansk teknik för att tillverka blommor i siden, eller ibland bomull och andra tyger. Varje kronblad, ståndare och pistill färgas och formas för hand.
Det var under arbetet med sitt masterprojekt som Erik Öberg för första gången närmade sig det hantverket. Med hjälp av värme formade han kronblad i polyestertyg och fäste dem på en ormlik textil kropp täckt av gröna fjädrar. När man tittar på den uppstår lätt ett slags svindel. Hjärnan kan inte avgöra om det är en växt eller ett djur man betraktar.
Efter examen ville han gå djupare in i sin nyupptäckta teknik. Under en resa i Japan fick han tag i de traditionella redskapen.

I vårt samhälle får inte döden och vår egen ömtålighet synas. Blommor står hos floristen, ständigt i full extas. Men så fort vi plockar ut dem ur kuvösen, sätter förfallet igång.

Att lära sig ett hantverk innebär ofta att lära sig ett nytt språk. Tekniker, material och verktyg har sina precisa speciella namn. Smeder har sina faffar, brodöser sina kråksparkar och keramiker sin terra sigillata. Men Erik Öberg har lärt sig somebana i ett vakuum. Han har inte haft någon lärare utan har prövat sig fram med Youtube som handledare.
– Där finns iallafall grunderna – ofta på ryska eller ukrainska. Men hantverk är ju ett medium som man inte behöver ett språk för att förstå, så länge man kan se och följa rörelserna, säger han.

Konsekvensen blir att Erik Öbergs hantverk är ordlöst. Han vet inte vad verktygen heter. Han är inte ens säker på hur somebana ska uttalas. Men många timmar vid arbetsbordet har gett honom en otrolig fingertoppskänsla. Han vet precis hur mycket tyngd han ska lägga på vilken punkt för att få rätt former att uppstå.
– I traditionell somebana använder man oftast siden, som behöver stärkas innan man börjar. Men jag har fokuserat på papper så jag kan hoppa över det steget, berättar han.

Istället börjar Erik med att bestämma hur blomman ska se ut. Han försöker aldrig efterlikna en verklig växt, utan skapar dem helt efter sitt eget huvud. Det är ett symbolvärde, snarare än en viss art han är ute efter.
– Det är klart att det kan hända att jag dissekerar en blomma för att jag vill veta hur en kalla ser ut till exempel. Men sedan lägger jag undan den bilden för själva kallan intresserar mig inte.

Han klipper ut bladens grundform och målar dem med akvarellfärg. Sedan blöter han bladen och formar dem med ett verktyg som värms upp elektriskt, som en blandning mellan en lödkolv och ett pyttelitet strykjärn. Längst ut på verktyget sitter en utbytbar metallspets som finns i olika former – runda, avlånga, släta och med struktur, för att skapa olika uttryck på bladen.

Han bygger upp blommorna från insidan. Ibland med en knopp av bomull i mitten. Sedan limmar han fast de formade kronbladen ett och ett och avslutar med att ge dem rätt finish med lack och färg.

Erik Öberg lägger en pappersblomma tillrätta på en liten dyna av svart gummi och visar hur det går till. Han ställer in värmen på verktyget och väljer en smal böjd spets. Processen är magisk. En platt livlös pappersblomma hoppar plötsligt upp från bordet i en levande vriden form när han pressar spetsen mot dess kronblad. Beroende på hur han lägger tyngden och hur han drar med spetsen över det blöta akvarellpappret har han full kontroll över formen.

På bordet framför honom ligger en vissen blålila tulpan. Den är gjord i rayon och washipapper – ett handgjort japanskt papper. Erik Öberg plockar upp den och snurrar den tankfullt i handen medan han pratar. Bladen fladdrar. Den ser ömtåligare ut än vad den är. Hade det varit en verklig tulpan i samma stadium av förfall hade bladen fallit så fort man andats.
– Det är ett väldigt skört material men det faller ju inte sönder och försvinner som en blomma gör. Det är något väldigt fint med blommor – så fort de nått sin fulla prakt så börjar de vissna. I vårt samhälle får inte döden och vår egen ömtålighet synas. Blommorna står hos floristen, ständigt i full extas i en kontrollerad miljö bakom glas. Men så fort vi köper blomman och plockar ut den ur sin kuvös så sätter processen igång direkt. Vårt sätt att konsumera omgivningen är så brutalt.

Det monotona driver ofta arbetet framåt. När du gör en sak tusen gånger om under en dag, hittar du alltid subtila skillnader.

Erik Öberg känner ingen annan som jobbar med somebana. Och de bilder och filmer han hittat på nätet handlar alltid om att göra prunkande perfekta, odödliga blomster. Vissnande växter verkar han vara ganska ensam om. Men bristen på kollegor är inte bara negativ, menar han.
– Jag kan sakna det där hantverkssamtalet där man kan bolla ett problem och dela kunskap med varandra. Men när den dialogen inte finns får man pröva sig fram snarare än att förlita sig på beprövade tekniker och färdiga lösningar.

Ett oändligt antal papperslappar har passerat mellan hans fingrar.
– Jag tycker att det monotona ofta driver arbetet framåt. Det finns väldigt mycket utrymme för reflektion där. När du gör en sak tusen gånger om under en dag så hittar du alltid subtila skillnader. Sånt som kommer fram i en hantverksprocess. Plötsligt upptäcker du något nytt som kan ta arbetet vidare, kanske åt ett annat håll.

Det var just en sån upptäckt som ledde honom till att bryta med somebanateknikens traditionella sidentyg.
– De flesta av oss har en väldigt stark relation till textil. Ögat förstår direkt vad det är. Det är därför som jag föredrar att använda papper. Jag vill skapa illusionen av någonting växtlikt, men inte nödvändigtvis en växt. Floran ligger så nära faunan. Det finns strukturer som liknar varandra väldigt mycket.

Hans arrangemang består ofta av djuriska lemmar kombinerade med växtdelar så att man inte ser var det ena börjar och det andra slutar. Som odjur förklädda till växter. Han visar några av sina senare arbeten. Hundratals små skruvade kronblad som växer i tjocka lager runt en stjälk. De liknar både bläckfiskarmar och alger.
– Jag vill att de ska befinna sig i ett gränsland. Den där dubbelheten skapar nyfikenhet. Man vill komma närmare och förstå. Samtidigt väcker det ett obehag som öppnar för frågor. Varför skapar det här verket sådana känslor inom mig? Jag tror att det har att göra med att de känns väldigt bekanta och väldigt främmande på samma gång.

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy