Virtuos sytrådsstickning

Om jag stickar hela dagen tar det mellan tre och fyra månader att få klart en docka. Det roligaste är att göra mönstret. Man måste vara väldigt noggrann och räkna ordentligt. För även om maskorna är små så gör det skillnad på resultatet om det inte blir precis rätt. När jag stickar skriver jag hela tiden upp hur långt jag har kommit. För om du tappar bort dig kan du aldrig räkna efter var i mönstret du är. Det går inte. Och tappar du en maska är det kört, den får du aldrig tag på igen. Jag använder ingen lupp och ingen särskild lampa när jag stickar, allt sitter i fingrarna. Jag har själv konstruerat stickorna, de är väl en halv millimeter tjocka ungefär. Men dem får ni inte se. Nej, det är min hemlighet, och om någon vill göra samma sak som jag så får de själva tänka ut hur det går till!

Det är alltid väldigt roligt i början när jag sätter igång. Då känns det att det händer någonting. Och mot slutet när man börjar se hur det kommer att bli är det väldigt spännande. Däremellan är det en lång sträcka då det knappt syns någon skillnad fast jag stickar hela dagen, men på något vis går tiden så fort när jag stickar så det gör ingenting.

I de vida kjolarna är det kanske 1 500 maskor på ett varv. En centimeter, det gör du inte på en dag. Tålamod är A och O. Och så ska man ha lite fantasi också. Det är ju inte dockorna jag bryr mig om utan kläderna som är så roliga att skapa. Men något ska de ju sitta på så jag får väl kosta på mig några Barbies också. Ibland hittar jag en docka med rätt uttryck i ansiktet men där håret inte stämmer med hur jag vill ha det. Då skalperar jag dockan och limmar dit hår från en annan som passar bättre. När jag lägger så lång tid på kläderna så är det inte lönt att ta några genvägar. Jag har en bild i huvudet av hur jag vill att det ska se ut, och jag ger mig inte förrän det blir rätt.

Jag har gjort kläder till över femtio dockor, stora och små. Min favorit är en blond ängel, inspirerad av en figurin jag sett. Det tog ett tag att hitta en docka med rörliga armar så att hon kunde hålla fiolen på rätt sätt. Håret har jag lockat på tandpetare och sprayat med hårspray. Vingarna klippte jag ur plasten i kartongen som hon kom i. Sedan har jag limmat på vita paljetter för att de ska skimra lite extra och klätt in dem i spets som jag stickat i vit sytråd. Paljetterna kan man bara ana igenom. Fiolen är också stickad, med en stomme av papp från dockans kartong.

Hon är klädd i vitt, med en bård upptill och nedtill som jag virkat i guldtråd och sytt på. Under den stickade vita särken finns en rosa underklänning. Den skymtar bara fram längst ned, men jag stickade hela klänningen ändå. Det skulle inte kännas bra att fuska.

Att sticka i sytråd, det är heligt för mig. Det går inte att sitta och dagdrömma heller – jag går helt in i det jag gör. När jag började med det här gick jag upp halv fem på morgonen och lagade frukost. Vid sjutiden när min man gick till jobbet, då var jag redan igång med stickandet. Och så satt jag där hela dagen. Det var knappt att jag kunde slita mig för att gå och handla mat. Folk tror väl nästan man är tokig som går upp halv fem på morgonen för att kunna sticka, men ännu har jag inte fått biljetten till Säter.

Mina klänningar har varit utställda många gånger. Ibland kommer det hela busslaster med folk, bara för att se dem. En kvinna kom ända från Stockholm till min utställning i Borlänge. På avstånd ser klänningarna ut som att de är gjorda i vanligt tyg. Man måste gå nära för att förstå vad det handlar om. Men jag vet att många uppskattar dem eftersom de skriver till mig och talar om det. Samtidigt är det nog bara jag som har suttit med dem timma ut och timma in som verkligen, verkligen förstår vidden. När de är borta på någon utställning blir det väldigt tomt här hemma. Jag går ju och småpratar lite med dem ibland.