Krönika

Vilket geni!

Text Marit Bergman
Foto Fredrik Skogkvist
28 september 2016

Någon undrade häromsistens ifall mitt sätt att betrakta musikmakande kan ses som en parallell till den feministiska synen på konsthantverk, den som ifrågasätter normen om det manliga geniet och som uppvärderar det hantverk som kvinnor ägnat sig åt i skymundan. Kanske kom sig frågan av att jag är rätt så inne på hårt arbete och ofta tycker att det där med inspiration känns lite larvigt.

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Prenumerera! Då får du tillgång till alla våra artiklar på hemslojd.se. Väljer du pappersprenumeration ingår digital läsning!

Köp prenumeration här
Redan prenumerant?

Problem att logga in? Läs mer här.

Mina sånger är dessutom broderier som följer mönster.

En gång för länge sedan skrev jag en text om min sorg över att jag aldrig kommer att få bli ett riktigt geni. Min musik är för bruksartad för det, mitt hår inte tillräckligt tovigt och jag tycker att barn är för viktiga för att borstas bort ur studion när jag ska värka fram min stora konst.

Mina sånger är dessutom broderier som följer mönster. Vissa av mönstren har jag hittat på själv och vissa har jag lärt mig från en handbok. Ibland blir det ojämnt, ibland hamnar en knut på ett konstigt ställe. Ibland blir det vackert. Men jag stretar på. Vissa dagar för att det finns en deadline och en beställning, andra dagar för att ha något att göra eller för att något ska skilja mig från avgrunden.

Diskussionen om konst vs konsthantverk är gammal. Och var vi står nu vet jag inte riktigt.

Måste erkänna att jag tappat kollen lite sedan jag läste konsthistoria på universitetet (jag hoppade av för att jag var så hjärtekrossad att jag inte klarade av att ta in mer information om gotiska kyrktorn, gick hem och skrev låtar istället). Men inom musiken tycker jag att vi närmar oss en syn där vi numera erkänner hantverket, och att just hårt arbete kan vara det som gör det hela genialiskt. Bevis 1A: Max Martin fick Polarpriset.

Själva konsten i sig blir heller inte nödvändigtvis sämre för att man låter barnet rycka en i kjolen precis när man kommit på den där briljanta sista textraden till en låt man funderat på länge eller medan nålen går upp och ner i tyget. Tänk på Karin Larsson till exempel, en föregångare inom den abstrakta textilkonsten. Hon blev hemma med ungarna medan Carl reste omkring och var upphöjd. Det enda som är tragiskt med det, är att det tog så lång tid för folk att se hennes storhet. Och att hon inte blev bekräftad av sin samtid.

Konsten blir inte hellre mindre intressant för att den utgörs av det vi använder oss av i vardagen. En korsstygnsbonad, en färgställning på en stol, en poplåt.

Man hittar melodierna mellan blöjhinken och festivalscenen.

Ibland tänker jag på en ganska rolig och ganska hemsk historia om hur Sven-Bertil Taube vid ett sällsynt tillfälle gick in till sin far Evert i arbetsrummet för att fråga om hjälp med läxorna. »Har du börjat skolan pöjk?«, blev svaret.

Det var säkert härligt för Evert att jobba ostört. Ibland behöver man verkligen koncentrera sig. Men för min egen del tycker jag att jag har blivit en bättre konstnär sedan jag fick ett barn som började distrahera mig. Jag blir bättre på att bedöma vad som är värt något. Mindre dötid i skrivarstugan, jag går direkt på kärnan.

Man hittar melodierna mellan blöjhinken och festivalscenen. Det är ett arbete. Ett hantverk. Det är egentligen inget särskilt med det. Och ibland dyker det där sublima, gudomliga, fram ur sprickorna där man minst anar det. Det är det som är geniet.

Marit Bergman är popstjärna, sångerska, gitarrist, pianist och låtskrivare. Våren 2016 släppte hon sin platta, »Molnfabriken«.

28 september 2016

Hemslöjd åsikt

Gör det själv

För dig som älskar att sticka

Vill du få gratis nyheter och inspiration från Hemslöjd?

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!