– Du, jag ska precis byta tåg, kan du ringa mig om fem, hojtar Sofia Ricklund Lidgren innan samtalet bryts.
Vilja vara fri
Sofia Ricklund Lidgren vill ta makten över sin identitet. Just därför brottas hon med slöjden.
Hej!
Vill du läsa hela artikeln?
Köp prenumeration här
Hon sitter på tåget på väg upp genom Sverige och har precis lämnat lägenheten i Stockholm och verkstaden i förorten för en sommar i Kiruna.
– Jag ska städa trappuppgångar hos det kommunala bostadsbolaget, säger hon glatt när mobiltäckningen är bättre. Med tillägget:
– Men det blir en avstickare till Umeå också där jag ska ha min första soloutställning på det samiska kulturhuset Trápphie och visa knivar, kåsor och stora väggbroscher som jag gjort.
Sofia Ricklund Lidgren är slöjdare och konsthantverkare. Hon arbetar i glas kombinerat med urgamla samiska tekniker och material. På hyllorna i hennes verkstad står blåskimrande, dimvita och färgsprakande kåsor. Vissa målade med nagellack och prydda med glitter. Bredvid ligger knivar i skarp-smitt stål, med tunga grönglänsande glashandtag, detaljer av horn och skinn.
Former, mönster och intresset för gravyr hämtar hon ur en slöjdtradition med samiska förtecken. Men glaset, glittret och nyanserna i lila, grönt, blått och rosa kommer snarare från hennes vardagsliv. Hon vill förskjuta gränser, säger hon. Vända och vrida på föreställningarna om vad som är slöjd, samiskt, äkta och oäkta.
– Den traditionella slöjden bygger mycket på föreställningar om äkthet, det är lätt att prata om den så. Men man ska inte blanda ihop traditionellt med äkta. Och jag tycker inte det är bra att blanda ihop ordet samisk med äkta heller, säger Sofia Ricklund Lidgren.
Hon är uppvuxen i Lycksele i en samisk släkt utan traditionell livsstil eller renskötsel, men med en självklar känsla av att höra till och vara del av en samisk kultur. Samtidigt har hon funderat mycket över hur vida ramarna för hennes identitet får vara. Hon kommer in på det handgjorda.
– Det går så snabbt att stöta på gränser inom slöjden, det är min upplevelse, säger hon.
Hon tar olika material som exempel. Skinn, horn, trä och kläde har i samisk slöjd ofta varit knutna till ett specifikt kön. De hårda materialen till männen, de mjuka till kvinnorna.
– Eller ta det här äkthetsmärket Doudji, som man kan ansöka om som samisk slöjdare och märka sina arbeten med. Tänk att man kan gränssätta sina grejer som äkta eller oäkta. Det är ju väldigt intressant.
Hon tystnar och tänker efter länge.
– Jag tror inte att jag gillar det ordet riktigt. Vad finns det som inte är äkta?
Funderingarna kring identitet – som same, kvinna och människa i största allmänhet – omsätter hon i slöjd och konsthantverk. Närmast längtar hon också efter att forska genom slöjd. Under våren har hon fått pengar från Nämnden för hemslöjdsfrågor för projektet FRiD, Feministisk Research i Doudji.
– Det är en förundersökning till nåt slags publikation om vad samtida sameslöjd är.
Under våren har hon därför åkt runt och tittat på slöjd för att se hur den visas upp idag, vem som har gjort vad och vilka material som använts. Och hur sakerna beskrivs. Så småningom ska hon skriva ner sin analys.
Sin egen slöjdhistoria tackar hon pappa och skolan för.
– Om jag tog hem det vi gjorde i skolan var pappa alltid intresserad och sa »men då ska du göra så här«, plockade fram kniven och visade mig. Kombinationen av skolslöjd och pappa har gett mig min ingång till hantverkandet.
Slutresultatet blev inte bara bruksföremål. Det blev kultur. Materialiserade kunskaper och tankar. Ett språk bestående av andra komponenter än ljud, ord och stavelser.
Men samisk slöjd förekom inte i skolan. Det är hon fundersam över idag.
– Varför ska bara samiska barn lära sig den slöjden? Den är ju fin, smart och funktionell och innehåller jättemycket kunskap om både material, natur och form. Om fler fick tillgång till den skulle den synas mer och förbli levande, säger hon och kommer in på sin fortsatta skolgång.
Efter gymnasiet gick hon en konstutbildning i Umeå innan hon sökte till Konstfack. Det var under utbildningen i Stockholm, på facket för glas och keramik, som hon kände att hon ville göra något kopplat till sin bakgrund.
– Ja, det blev plötsligt viktigt för mig att bli tydlig i min identitet om var jag kommer ifrån. Som same är det är lätt hänt att man inte blir sedd som subjekt utan som representant för något som det finns en färdig föreställning om. Man ska passa in i bilden av det samiska på något vis. Och då uppstår frågor som »är det här samiskt nog? Är det här ens slöjd?«
Det var under åren på Konstfack som hon blev intresserad av forskning och teori. Det är viktigt att som konstnär ha en inriktning, sätta det man gör i ett större sammanhang och kunna formulera det, menar hon.
– Ord är makt. Om jag säger att det här är samisk slöjd fastän det är gjort av glas så förändrar det saker och ting, säger hon, fullt medveten om att åtskilliga inte tycker att glas är ett »samiskt material«.
Men hon har heller inte strävat efter att enbart hålla sig till traditionella tekniker. Istället har hon arbetat sig fram till kåsor och knivar genom att kombinera gamla slöjdtekniker och fullkomligt nya handgrepp.
Hon berättar om kåsorna. I början var det väldigt svårt att göra en fin rund form i lagom tjocklek. Sedan visade det sig att allt blev absolut jämnast, finast och blankast om hon utgick från en blåst glaskula med påklippt handtag. Hon kallar det att ha en »slöjdblick«, att förstå att ett visst steg i en process även kan användas i andra sammanhang och med andra material.
Så är hon tillbaka i verkstaden efter en lång sommar i Kiruna. En nyblåst klarglasbubbla kallnar i kylugnen. Det påklippta handtaget skjuter än så länge mest ut som en oformlig klump från sidan på den släta bubblan. När allt svalnat sågar hon klotet i två lika halvor med en eldriven glassåg. Klingans diamantskär slipar sig genom glaset; en tandad såg däremot hade spräckt det, förklarar hon. Slipvattnet sprutar.
Efteråt slipar hon skålarna mjuka i kanterna med en slipmaskin och omformar på samma vis glasklumpen till handtag. På den lena ytan graverar hon sedan mönster, ofta inspirerade av samisk trä- och hornslöjd. Gravyrstiftet surrar som en tandläkarborr, hon håller den likt en penna.
– De många mönsterelementen går att kombinera i oändlighet, säger hon och lyfter stiftet. Men, jag vet inte… nästa gång kanske jag graverar en häst istället.
För Sofia Ricklund Lidgren är det självklart att dagens slöjd måste se annorlunda ut än gamla tiders bruksföremål. Och att det traditionella hantverket kan finnas jämsides med det nya.
– Slöjden har olika funktion i olika tider. Funktionen med den slöjd som jag gör är i första hand att man ska prata om den. Den ska väcka tankar och känslor och vidga synen på slöjd och det samiska.
Som exempel tar hon kåsorna målade med nagellack. Hon vill använda material som hon känner sig hemma med, gillar och tycker om att hantera. Men det handlar också om att kasta om gamla vanor och traditioner.
– Jag målar gärna naglarna. Och jag målar snyggt på båda händerna, säger hon och skrattar.
– Stina, som jag bodde hos under sommaren, målar också sina. Vi brukar sitta tillsammans, fika och måla naglarna. Det blir ett skönt slutet sällskap. Man kan inte göra något annat än att ägna sig åt naglarna och varandra.
Sofia fortsätter:
– Men nagellacket har också det här tydliga tjejkönet. Och det vill jag föra över på kåsorna. De hör ju till den manliga slöjden traditionellt sett.
För henne blir det ett sätt att koda om och inkludera kåsan och dess manliga laddning i sin egen verklighet.
– Jag vill sätta någon slags igenkänning på den. Få den att höra ihop med tiden som jag kommer ifrån och de material som jag har vuxit upp med.
Slöjden som samhällsskildrare och bärare av sin tids levnadssätt alltså. Förr skedde det helt oreflekterat. Man tog det man hade och gjorde det man behövde. Man anpassade och förfinade de material som fanns för att uppnå bästa resultat.
Slutresultatet blev inte bara bruksföremål. Det blev kultur. Materialiserade kunskaper och tankar. Ett språk bestående av andra komponenter än ljud, ord och stavelser.
Det språket är viktigt att värna tycker Sofia Ricklund Lidgren. Hon berättar om den gång då hon hittade en gammal ryggsäck hemma hos sin farmor och farfar.
– Den talade ett så tydligt samiskt språk. Men själv talar jag inte samiska. I hantverket i den här ryggsäcken upplevde jag ett annat slags språk och ett gemensamt minne. Och det vet jag att även andra samer kan känna.
Hon tänker efter en stund och fortsätter.
– Slöjden är viktig för min identitet. Om jag får barn nån gång kommer jag ju berätta för dem om hur länge vi varit samer och hur vi levt. Men om jag då upplever att det mest får vara på ett visst sätt, att det finns regler, att det inte får vara si eller så, då tänker jag att vi borde bredda fältet för nästa generation. Samer lever inte bara på ett traditionellt sätt utan på många olika vis och kommande släkten ska kunna ha en samisk identitet oavsett hur de lever. Också vad gäller slöjden.
Det sätt hon själv funnit för att bredda och vidga ramarna är att använda de material som ligger nära till hands i dag. Men hon får ofta frågan om varför hon arbetar just med glas. Fast i svaret brukar hon avdramatisera materialvalet. Det var det hon jobbade med när hon gick sin utbildning, hon gillar det och har lärt sig det.
– Just den grejen är det många som har åsikter om: att ta in nya material. Men jag tänker att det hotar inte den traditionella sameslöjden. Den finns ju kvar! Min slöjd är otraditionell men det får slöjd vara.
Efter sommaren i Kiruna har hon fyllt på kontot med pengar från städjobbet och är redo att arbeta vidare i verkstaden. Hon ska söka stipendier och ta sig an skrivandet. Formulera vad hon sett och tänkt under året.
Samtidigt är det inte så enkelt.
– Det är svårt att förklara, säger hon. Man har ju en lojalitetsaspekt som är svår att prata om. Jag kan känna att jag skulle vara mer lojal mot det samiska samhället om jag gjorde mer traditionella saker. Jag kan känna mig lite illojal när jag tar in material som inte räknas som »äkta« samiska. Har jag blivit försvenskad då? Vad händer med etniciteten? Den är så hårt kopplad till materialen. Det gör att det ibland är svårt att jobba utifrån sig själv som en person med många aspekter av identitet.
– Och samtidigt. Just det vill jag ändra på.