Vildäpplet

De småmönstrade och handstickade plaggen från Bohus Stickning slog världen med häpnad under 1900-talets mitt. 2018 firade mönstret Vildäpplet 60 år. Vi sökte upp formgivaren Kerstin Olsson.

Text Malin Vessby
Foto Nicke Johansson
28 mars 2018

Hej Kerstin! Kan du berätta hur Vildäpplet kom till?
– Vildäpplet har med en rönn att göra. Det var ett av de första mönster som jag gjorde när jag började jobba som formgivare på Bohus Stickning hösten 1958. Lokalerna låg på Guldheden i centrala Göteborg, men när jag tittade ut genom fönstret såg jag bara berg, buskar – och en rönn. Det trädet blev utgångspunkten: Gröna toner, röda bär. Jag har faktiskt kvar den första provlappen än idag.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Kerstin Olsson i sin ateljé, med stickprover från Bohus Stickning i bakgrunden.

Blev det en tröja sedan?
– Nej. Innan dess skulle flera moment klaras av. Först tog Emma Jacobsson sig an provlappen. Emma ledde Bohus Stickning och hade koll på varje led, från ullkvalitet till mönster och standarden på de stickade plaggen. Allt skulle vara absolut toppklass. Vi kallade henne inte Emma förstås, som jag gör idag, utan fru Jacobsson. Vi var absolut inte du med henne.

Arbetet satte ju igång redan 1939, men under de senare åren bodde Emma i en lägenhet ovanpå arbetslokalerna. Hon kunde gå ner på natten, kika och skriva små lappar om det man gjort. Lapparna låg där när man kom på morgonen. Ibland vek och nålade hon ihop provbitar så att det blev snyggare enligt hennes sätt att se det. Så gjorde hon med Vildäpplet – och i och med att hon vek bort delar av det som jag stickat, försvann också vissa färger och mönster, särskilt de gulaktiga lövtonerna. Det var rätt. Det blev finare så. Hon var verkligen säker!

Efteråt ritade jag upp mönstret på rutpapper. Dessutom räknade stickexperter ut hur man skulle öka för att allt skulle gå jämnt ut i tröjornas ok, för att mönstren inte skulle skeva. Jag ville lära mig att göra det själv, men det fick jag aldrig eftersom de som gjorde det var rädda för att bli av med jobben.

Till slut provstickades en mössa, en barett. Varje mönster gjordes både i tröj- och barettform.

Vad hade ni formgivare för instruktioner?
– Att vi skulle göra något som var finare än det vi gjort förut! Däremot var det ingen som krävde att det skulle vara säljbart. Bara att det skulle vara ännu bättre än det som redan var gjort. Det är en rätt krävande uppmaning.

I mina tidiga mönster brydde jag mig heller inte om stickerskorna. Vildäpplet innehåller femton färger. Det är för mycket! Flera av de gröna tonerna går knappt att skilja från varandra. Det är himla snyggt så klart, det tonar och har sig, men är inte lättstickat. Med tiden försökte jag att inte använda så många färger, i synnerhet inte sådana som var alltför lika varandra. Dessutom lade jag då och då in ett mönsterfritt varv, som går lätt att öka i.

Kerstin Olsson jämför det första stickprovet med hur det färdiga vildäpplemönstret blev till slut.

Hur jobbade du fram dina mönster?
– Jag stickade, stickade och stickade. Jag skissade i garnet. Prövade och prövade för att se hur det blev. Ibland blev provlapparna jättelånga. Det hände dessutom att jag kompletterade dem i efterhand med några ditsydda maskstygn, för att det skulle bli som jag ville.

Ett tag sa Emma att hon ville veta hur vi tänkte när vi gjorde våra mönster. Jag visste det ju inte själv, jag stickade bara på och till slut blev det bra. Då tvingade hon mig att rita dem först. De mönstren blev jättetråkiga. Stela. De blev helt enkelt inte stickvänliga, snarare grafiska till uttrycket. Efter det fick jag hålla på som jag brukade.

Hur kom det sig egentligen att du hamnade på Bohus Stickning?
– Jag gick på Konstindustriskolan, dagens HDK, och min klass var på studiebesök där. Emma frågade en del av oss om vi ville plocka ut garn och pröva göra mönster – och jag satte igång. Det fanns nystan i alla upptänkliga färger och nyanser, de låg i skåp som man drog ut. Ton i ton i ton i ton.

Jag har fortfarande kvar den första provbiten. Och se: Den ser ut som Bohus Stickning! Trots att jag inte hade stickat så tidigare, gjorde jag det på en gång, med en kombination av räta och aviga maskor, och småmönstrat som tonar över i nästa färg. Efter det fick jag jobbet. Arbetstiderna var nio till fyra, också på lördagar.

Vad använde ni för garner?
– Det var en blandning av angora och finull. Kanin- och fårull alltså. Ett av garnerna kallades EJA. Det betydde Emma Jacobssonangora och innehöll trettio procent kaninull. Det andra innehöll ännu mer, sextio procent. Det var väldigt mjukt och lite luddigt. Dessutom fanns det rent finullsgarn. Ibland kombinerades alla tre garnerna i ett och samma plagg, men i Vildäpplet är det enbart sextioprocentig angora.

Fanns det någon tanke bakom växlingen mellan räta och aviga maskor?
– Jag tror att vi formgivare tänkte lite olika genom decennierna. Men så här i efterhand kan jag se att jag oftast använde aviga maskor där ett mönster byter färg. Så är det i Vildäpplet. Byter man från rät till avig ser det ut som om färgen ändrar sig en aning. Då kan man få det att tona över lite mjukare. Andra formgivare jobbade på ett annat vis. De kanske ville åt reliefverkan mer.

Ursprungliga mönsterritningar till Vildäpplet.

Bohusmönstren har ofta så poetiska namn. Utöver Vildäpplet stickades exempelvis Vinterdis, Regnmoln och Skogsmörkret. Hur fick de sina namn?
– Det var nästan alltid Emma som bestämde dem. Bohus Stickning var hennes livsverk och hon hade koll på allt. Hon var ju dominant så klart. Ibland satt folk och grät efter att hon kommenterat något. Samtidigt kunde hon komma in, slå sig ned och berätta minnen från ungdomen. Då blev man förvånad. Emma var doktor i botanik men också just poetisk och konstnärlig. Hon var säker. I Vildäpplets fall visste hon att det var en rönn som inspirerat till mönstret, men det påverkade inte namnvalet – och det gjorde mig ingenting.

Ibland speglade också namnen att hon inte gillade ett slutresultat. Tydligast är det nog i tröjan Den äckliga. Till och med i reklamkatalogen står den under det namnet. Det var ett mönster som var besläktat med Vildäpplet men med en färgställning som innehöll både rosa och orange. Den kombinationen tyckte hon inte om! Men tröjan sålde bra i USA. Det var ofta så, att mönster och färgkombinationer som inte gick här hemma, blev storsäljare i USA. De var djärvare där. Och med tiden bytte Den äckliga namn till Vattenmelonen.

Men 1969 lades Bohus Stickning ner, efter trettio års verksamhet. Hur var det?
– Det var jättesorgligt så klart. Jag var med och röjde ut. Det tråkigaste så här i efterhand är att sedan dess är den bok borta där alla mönster fanns dokumenterade in till minsta detalj. Men tidsandan gick inte ihop med att göra tjusiga och dyra kvalitetsgrejer. Från och med då var det slit och släng som gällde.­

28 mars 2018

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy