Vik hädan!

Kvar på gårdstunet stod föräldrarna. Faderns händer hängde hjälplösa längs med sidorna och moderns var knäppta i bön. De tittade långt efter vagnen. Måtte de nu klara sig hela vägen till kyrkan!

Kanske gick det till så, kanske inte, men faktum är att långt in på 1800-talet betraktades ett nyfött barn som en hedning tills det hade blivit döpt.
– Därför var vägen till dopet så farlig. Det var ju första gången som hedningen skulle utanför dörren och kunde drabbas av allt möjligt eftersom den ännu inte hade Guds beskydd, berättar Lena Kättström Höök, etnolog och pensionerad intendent från Nordiska museet.

Det var vanligt att föräldrarna stannade hemma under dopet. Kvinnan ansågs också vara en hedning eftersom hon hade fött en sådan och hon återupptogs i församlingen först 40 dagar efter förlossningen, vid den så kallade kyrktagningen.

Istället var det faddrarna som förde barnet till kyrkan. Under den farliga färden var barnet klädd i sin dopdräkt och i vissa delar av landet lade man det i en dopkasse, en avlång näverväska med handtag. Både dräkten och kassen var utsmyckade. Spetsar och band, broderier, applikationer, pärlor, silver och i vissa fall spegelbitar och papperspynt skulle inte bara vara vackert utan också skydda mot onda makter.

Lena Kättström Höök konstaterar att tron på magiska väsen var stor.
– När det gällde barnen var det framför allt trollmor man var rädd för. Att hon skulle komma och byta ut barnet mot en trollunge. Man trodde också att sjukdomar orsakades av väsen och det fanns många farliga. Älvorna till exempel. Det gällde alltså att skydda barnet så gott man kunde innan det hunnit döpas.

I Nordiska museets samlingar finns över hundra dopdräkter – eller svep och säck som de också kallas. De är av den typ som användes från 1500-talet fram till 1800-talets slut och är sydda som påsar utan ärmar eftersom man lindade barnen vid den här tiden. Dräkterna är gjorda av stuvbitar, ibland av ett stycke från mammans brudklänning och ofta har flera olika textilier använts. Framsidan kan ha en kvalitet, baksidan en annan och fodret ytterligare en. De är färggranna och mönstrade.
– Många dräkter är röda eftersom det ansågs vara en stark och beskyddande färg. Den hade hög status och associerades till Kristi blod, hjärta och kärlek och symboliserade livet och uppståndelsen, berättar Lena Kättström Höök och förklarar att kristna symboler användes som skydd, exempelvis i form av broderade kors.
– Korset är ju en väldigt gammal skyddssymbol, till och med äldre än kristendomen. Andreaskorset ser man ofta, alltså ett kors som ser ut som ett kryss.

Blanka pärlor, silver och spegelbitar kunde vara insydda i dräkten.
– Man trodde att när väsendena kom och såg sin egen spegelbild i det blanka, blev de rädda. De skrämde alltså bort sig själva. Våra julgranskulor kommer ursprungligen från den tron.

I Dalarna och Härjedalen transporterades barnen i en dopkasse, eller kristningskasse, till kyrkan. Den var gjord av näver, prydd med tygbitar och inristade mönster och ibland brända hål. Så kallade marspjäll, ett fiskfjällsliknande mönster, finns inristade på gavlarna på flera av de bevarade kassarna. Rutnätet skulle hindra maran från att komma åt barnet.
– Man föreställde sig henne som ett kvinnligt väsen som marred både människor och djur. Hon satte sig på dem så att de tappade luft.

För att bryta mönstrets förtrollning och komma åt barnet var maran tvungen att räkna alla rutorna men hon kunde bara räkna till tre och blev alltså aldrig klar. Därför kallas rutnätet för marspjäll, ursprungligen från norskan. Ett annat skydd som några kassar har, är inbrända hål.
– Det var ju väldigt roligt när vi upptäckte de här brända hålen i botten på dopkassarna. Det var helt okänt innan, berättar Lena Kättström Höök.
– Vi gjorde en inventering och då var det en konservator som frågade mig vad det var för något; var det hål för att barnet skulle kissa där eller. Men jag hade kunskap om hur man skyddade hus med brännmärken förr och förstod att det nog snarare handlade om magi. Att eldens kraft skulle överföras till föremålen genom bränning.

En annan sed var att lägga ner lyckobringande och beskyddande föremål i själva doppåsen tillsammans med barnet. Lena Kättström Höök har varit med om att hitta vitlök, brödbitar, kryddpepparkorn och psalmboksblad bland annat.
– Barnen skulle då få lätt att läsa. Brödbiten var för att de inte skulle sakna mat. Den magin finns ju kvar än i dag när vi ger bort en silversked i dopgåva, även om många nog inte tänker så.

Vitlök är ju en erkänd vampyravvärjare och kryddpeppar är starkt så det måste ha uppfattats som skyddande, resonerar Lena Kättström Höök och fortsätter:
–  Det var tur att vi visste vad det handlar om. Är det fel person som hittar ett sånt föremål så kanske det bara kastas.
– Men är man lite insatt i magi så vet man ju att det ska man inte göra.­