Vi betalar med dålig passform

Men vad är det som gör att ett plagg ser bra ut och funkar som det ska?
– Konstruktionen är det viktigaste för ett snyggt plagg, säger Camilla Pontén, rektor på Capellagården, tidigare på Stockholms Tillskärarakademi. Med konstruktion menar hon mönstret, alltså mallen för plaggets olika delar, de som sys ihop till en byxa, klänning eller skjorta.
– När ett plagg sitter illa beror det ofta på att det stramar på fel ställen, förklarar Camilla Pontén.

För en skjorta handlar det om att ha rätt mått för hals, bröst och armar.
– Halsens mått är viktigt. Det behöver vara balans mellan andningsutrymmet och slipsens omslutning. Är kragen för stor ser det säckigt ut, är den för liten ser det ansträngt ut.

För byxor gäller andra nyckelmått; stussen, alltså omkretsen runt höfter och rumpa, lårvidden och benens längd är väsentliga, liksom byxgrenens utformning. Om grensömmen är felvinklad blir det osnyggt.
– Det kan bli kattveck, alltså att det ser ut som morrhår i grenen framtill. Då är den bakre grensömmen ofta för kort samt felrundad, säger Camilla Pontén.

Kattvecken drabbar främst kvinnor. För män kan istället den främre grensömmen vara avgörande för passformen. PTH och PTV är skräddarförkortningar för »penis till höger« eller »penis till vänster« och beroende på hur mannen vill ha det behöver grensömmen justeras.
– Förr frågade man kunden hur han brukade ha penis och så ändrade man framsömmen så att den del av byxan där penis brukade ligga var lite större. Mönstertekniskt hade man alltså två olika frambyxor, säger Camilla Pontén och påpekar att i idag görs mycket kläder av elastan, en töjbar konstfiber som finns i allt från stretchjeans till underkläder och leggings.
– Och då behöver man ju inte fundera lika mycket på korrekt passform i konstruktionen som för vävt tyg.

Vi är nog många som kritiskt har betraktat vår spegelbild i provrummet och suckat över att ingenting tycks passa. Kanske har vi muttrat över våra kroppar och funderat på om mer träning skulle få byxorna att sitta bättre. Men Camilla Pontén har en annan förklaring till de illasittande plaggen från de stora modekedjornas kollektioner:
– Ett problem är att vi har så få storlekar, idag är det vanligt med S, M och L, säger hon och berättar att fram till 1970-talet fanns det tre typer av figurstorlekar i handeln. En för de långa och smala, en för de så kallade »normala« och en för de satta och korta. Storlek 40 kunde alltså fås i 40 b, c eller d och skilja sig åt i exempelvis längd på ärmar eller ben.
– Att ha färre storlekar är ett sätt att slimma produktionen. Small, Medium och Large började bli vanliga på 1990-talet och där slås ju flera storlekar ihop till en, med resultatet att det blir sämre passform.

Olika kroppstyper förväntas alltså passa in i en och samma storlek. Inte konstigt kanske att många upplever att plaggen sitter halvbra. Men det finns fler anledningar till att det kan vara svårt att hitta rätt storlek och bra passform.
– Det finns ingen standard som säger vilka mått en viss storlek ska ha. En 38:a kan alltså vara olika stor hos olika märken, säger Niina Hernández som är lektor vid Högskolan i Borås och forskar om kläders passform.

Jag blir galen när jag går in i en butik och ser att bystinsnittet sitter på exakt samma höjd för alla storlekar.

Men svårigheten att hitta rätt plagg för den egna kroppen handlar också om att vi handlar mer på nätet idag.
– Det kan vara svårt att avgöra ett plaggs passform utifrån bilden på skärmen, säger Niina Hernández som försökt hitta lösningar på just det problemet.

I sin avhandling »Does it really fit?« 3D-skannade hon personer och skapade avatarer åt dem – digitala kopior med exakt samma kroppsmått och hållning. Personerna fick sedan se kläder på sin avatar och göra en uppskattning av vilken storlek som skulle passa dem bäst. Därefter fick de testa plagget i verkligheten.
– Syftet var att förstå hur ett virtuellt plagg kan kommunicera passformen, så att konsumenter kan göra bättre val.

Problemet med illasittande kläder är nämligen större än att det bara stör den personliga fåfängan. Eftersom det är svårt att välja rätt beställer många nätshoppare hem flera storlekar av samma plagg och skickar tillbaka de som inte passar. Dels innebär det ökade transporter, dels säljs inte alltid de returnerade plaggen utan hamnar på de växande sopbergen av ratade textilier runt om i världen.
– Att ha färre storlekar innebär billigare produktion, men någonstans betalar vi med sämre passform, trots att den är viktigare än vi kanske tror, säger Niina Hernández.
– Ur ett hållbarhetsperspektiv innebär kläder som sitter bra att vi använder dem mycket längre och kanske inte köper lika mycket nytt.

Varje svensk köper i genomsnitt 13,7 kg nyproducerade textilier om året. Genom att använda våra kläder längre skulle deras skadliga miljöpåverkan nästan halveras. Att lappa och laga och sy sina egna kläder har blivit ett sätt för många att både skapa sig en personlig garderob och att leva mer hållbart.

Utanför butiken Tygverket i Stockholm står kunderna och väntar redan före öppning. Innanför den ännu låsta dörren säljs metervara, mönster och sybehör och butikschefen Amanda Sharp berättar att intresset för att sy egna kläder är på topp. Det handlar både om glädjen att få skapa men också om att själv åstadkomma plagg som passar ens egen kropp.
– Ja, jag blir galen när jag går in i en butik och ser att bystinsnittet sitter på exakt samma höjd för alla storlekar från 34 till 44, säger hon och förklarar bystinsnittet som ett veck som ska sitta vid bystens högsta punkt.
– Och det är ju omöjligt att det kan vara på samma höjd för alla människor!

Försäljningen av symönster har tagit fart ordentligt efter pandemin. Särskilt mönster från små företag med egna kollektioner säljer bra. Kurserna i mönstersömnad blir också snabbt fullbokade.
– Det är både nybörjare och erfarna som kommer. Folk vill lära sig att sy ett visst plagg som de gillar. Sen kan de gå hem och göra om det hur ofta de vill.

Även kostymdesignern Nina Sandström tycker sig ana ett uppsving för viljan att sy kläder själv.
– Ja, men är det inte lite av en renässans för det just nu, säger hon och låter förtjust. Hon tycker sig märka av det både via de föreläsningar hon håller om design och hållbarhet och via tidningar och sociala medier. I sitt arbete skapar hon kläder för film och teater, senast för uppsättningen »Ett dockhem« på Dramaten i Stockholm och för filmen »Andra akten« med Lena Ohlin och Rolf Lassgård i huvudrollerna. Mönstertekniskt är filmens och teaterns värld varandras motsatser.
– I filmen kommer kameran så nära, närmare än vad ögat oftast gör så där blir detaljer som sömmar och stygn oerhört viktiga. För teatern däremot gäller de stora penseldragen. Där ska kläderna synas på 15 till 20 meters avstånd och då gäller det att överdriva vissa former.

Nina Sandström återanvänder gärna mönster och kläder i sina produktioner. En nyckel till både hållbarhet och frihet att kunna skapa de plagg man vill, är att utgå från ett grundmönster och sedan ändra det.
– Vi kan inte köpa ett nytt mönster varje gång utan vi behöver lära oss att göra de förändringar som behövs. Med tanke på hur mycket kläder som hänger där ute i secondhandbutikerna så är det en bra sak att lära sig att ta isär plagg och använda som mönster – eller göra om dem. Det är inte särskilt svårt men kraftfullt att kunna förändra plagg så att de blir som man vill ha dem.­