Vävstolsslaktaren

Hittills har jag främst gjort konsoler och hyllinredningar av dem, framför allt till köket jag bygger. Fiberriktningen i träet är perfekt, det är en njutning att handhyvla. Dessutom vet jag att materialet kommer att hålla. Vävstolarna har redan utsatts för stresstest; de har använts. Hade virket varit dåligt, skulle det ha synts vid det här laget. En vävstol får ju heller inte slå sig, så träet är valt med omsorg. I de flesta gamla vävstolar är det stående årsringar, dessutom är det en stor andel kärnved.

Begränsningen ligger i storlek och längd på materialet. Längden brukar hamna runt metern och dimensionen är ofta som i reglar, tvåtumsvirke, fem centimeter tjockt. Men åker du till brädgården hittar du knappast reglar med den kvaliteten. Vävstolar av en viss modell, som är gjorda på samma ställe, har dessutom samma mått. Jag kan med andra ord ha femton bitar som är exakt likadana. Det effektiviserar arbetet. På sätt och vis blir det som att åka till brädgården trots allt; jag vet vilka mått jag har att utgå ifrån.

Bommarna, som man ska rulla upp varpen på, är häftiga. En del är runda, en del åttkantiga. Jag har funderat mycket på hur jag ska använda dem. Kanske till trappen jag någon gång ska bygga, som mittpelare på något vis? Jag går och funderar. Det sätter igång kreativiteten. Eller ta slagbommarna, de som vävaren drar mot sig för att packa väven. De är ofta så fint slitna och lena efter händer. Dessutom är de gjorda just för att man ska hålla i dem. Jag skulle vilja använda dem till något som man fortsätter att hålla i. Ledstänger kanske? Men nackdelen är längden, de jag har är bara dryga metern.

Egentligen är jag kluven till återbruk. Åtminstone till återbruk för återbrukets skull. Jag tror snarare på att använda material för att det är extra bra av någon anledning eller på att göra befintliga grejer bättre, att »upcycla« dem. Ibland är det bättre att lämna ett föremål till återvinning än att tillverka ännu en halvbra sak, som dessutom kan vara svårare att återvinna.

I just vävstolsfallet finns det mängder av inkompletta eller dåliga varianter utan något större kulturhistoriskt värde. Under en tid producerades det ju nya överallt, så gott som varje hushåll hade en. Ändå blir en del arga när de hör vad jag gör med dem. Själv tycker jag att jag behandlar vävstolarna med respekt; jag gör något vettigt av dem. Alternativet vore att elda upp dem.

Vävstolar från Glimåkra känns extra kul att jobba med, tycker jag, eftersom de tillverkats i närheten. När jag byggt klart skafferiet, tänker jag sätta upp en silverplakett därinne, som kommer från en av de vävstolarna – för att honorera hantverket och lämna spår till eftervärlden. Sånt gör jag hela tiden under renoveringen. Om jag stänger en vägg, lägger jag ner en tidning eller skriver en betraktelse över dagen, innan jag försluter. När de renoverar i framtiden kommer de att hitta de meddelandena. Där står att jag handhyvlat listerna, att solen kanske sken, vem som var med och byggde eller vad mjölken kostade. Jag älskar själv sådana meddelanden från förr.

Men vävstolsslakten handlar också om pengar. I och med vävstolarna slipper jag köpa en del av mitt material – och får kvalitetsvirke på kuppen. Och varför ska jag ta ett stort träd och göra lister av det, när materialet finns här, färdigdimensionerat rent av. Men visst. Man kan skynda på, och då kostar det pengar. Eller så får det ta den tid det tar. Vi har ett fungerande kök på ett annat håll i huset, därför kan jag jobba på med det nya. Ändå undrar folk hela tiden när jag ska bli klar. Jag är så trött på den frågan. Huset är 230 år gammalt: Det blir aldrig klart! Och det tar den tid det tar.«