Vävstolskyrkogården

På annonssajten Blockets skånska del finns en annons. Vävstolar hämtas – ingen betalning ges. Och så ett telefonnummer. Numret går till en gård utanför Hörby i Skåne, långt från de eleganta kustområdena, mitt i myllan. När du lämnat allmän väg, kört fel ett par gånger och vänt tillbaka är du framme. Vävstolar hämtas – men vart tar de vägen?

Text Maria Diedrichs
Foto Jesper Klemedsson
4 april 2012

De senaste tre åren har vävstolstillverkaren Glimåkra sålt sju vävstolar av modellen Standard i Sverige. På ett enda år har Ronnie och Christina Liljegren, paret bakom Blocket-annonsen, fått hem 18 stycken Glimåkra Standard bara i storleken 150 cm – helt gratis.

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration
Ronnie och Christina Liljegren har ett textilintresse som sträcker sig mycket längre än till vävning. De uppskattar att de lärt uppåt 500 personer i Sverige att spinna.

Ett års samlande har gett dem uppåt 50 vävstolar, drösavis med vävramar, ett par hyllmeter vävböcker, tunnor med plädgarner, säckar med mattrasor och spannavis med spolar med lingarn. För att inte tala om alla vävspännare, lunor, skafthästar, varpor, bobiner, och så alla dessa varpflätor med mattvarp. Hemma hos Ronnie och Christina är det vävning överallt. På balkongen står en varpa med en ljusslinga i. När det är mörkt ser den ut som en julgran. På gården klättrar clematis på en vävstolsgavel. En bobin tjänstgör som blombord.

Ironiskt nog började samlandet med att de hade det trångt. Christina hade en stor vävstol och för att få mer plats i huset ville de skaffa en mindre. De började spana på Blocket och det dröjde inte länge förrän de hittade en vävstol av äldre typ och bara 70 centimeter bred. Den skulle passa perfekt.
– Jag tror vi gav en tusenlapp för den tillsammans med en annan vävstol från samma säljare, säger Ronnie Liljegren.
– Idag hade vi nog inte gjort det. Det var i den vevan vi insåg att det drällde av osålda vävstolar – och satte in en annons: Vävstolar hämtas.

Det var våren 2011. Telefonen började ringa direkt. En av de första turerna gick till en bondgård där det fanns ett antal äldre vävstolar och två stora mattvävstolar, tre meter breda med stålbommar och metallsolv. Allting hade legat nedpackat sedan 1963. Ronnie och Christina fyllde hästsläpet och fick åka flera vändor för att få med allt.
– Det blev ett jädra lass, berättar Ronnie.
– Där stod vi sedan med en massa grejer som vi inte visste vad vi skulle göra av. De äldre stolarna var maskätna. Vi fotograferade dem och så satte jag igång med att såga upp dem. Då insåg jag plötsligt att en av dem hade varit utdragbar.

Ronnie och Christina hade redan gott om vävlitteratur hemma. Christina har undervisat 16 000 studiecirkeltimmar i olika textila tekniker. Ronnie är geolog men på 80- och 90-talet drev paret en firma som hade Sveriges största utbud av spinnfibrer. Nu slog de upp Gertrud Grenander Nybergs Lanthemmens vävstolar och mycket riktigt: där hittade de just en sådan vävstol som Ronnie hade stått och sågat sönder.
– Det var då vi blev intresserade av vävstolarnas typologi, säger Ronnie.
– Vävstolar är fantastiska. Man kan se en utveckling om man ser på hur sidostyckena ser ut, var tvärslåarna sitter och så vidare. Det är ju enormt roligt. Vi kompletterade annonsen med att vi även tog gamla vävstolar. Vad vi skulle ha dem till visste vi ju inte.

Bakom varje vävstol de hämtar finns en sorglig historia, menar Ronnie. Antingen
är det barnen som röjer efter sina föräldrar eller så är det någon som blivit sjuk och inte kan fortsätta väva.

Under året som Ronnie och Christina samlat på vävstolar har de fått in så mycket material att de funderar på att skriva en bok. Inga museer har hittills varit intresserade av deras samling. Nordiska museet vill bara ha sina fina vävstolar som »gestaltar rummet« säger Ronnie.
– I denna mängd av variationer alltså, det är ju makalöst! Men vi har dokumenterat alla vi fått in. Och tillsammans med dem så kom det en massa vävnader och redskap. Det är ofta gamla tanter som ska flytta till ålderdomshemmet och så är de ledsna för sin vävstol.»Kan ni inte ta garnerna också?« Jovisst, då gör vi det.

Bakom varje vävstol de hämtar finns en sorglig historia, menar Ronnie. Antingen är det barnen som röjer efter sina föräldrar eller så är det någon som blivit sjuk och inte kan fortsätta väva.
– Folk gråter när vi hämtar deras vävstolar. »Ni tar väl väl vara på den nu?« Vi gör ju så gott vi kan. »Jaha men då kommer jag och tittar så ni verkligen har skött om den!« Men ännu är det är ingen som har kommit hit och tittat.

När huset, logen och sommarstugan inte rymde fler vävstolar slog Ronnie och Christina upp ett stort tält på gården. Nu är det också fullt.

Ronnie och Christina har varit på bondgårdar och skolor och inne i gränderna i Malmö med »hästasläpet«. Det roligaste är berättelserna man får på vägen.
– Kommer man igång och snackar kan det ta en hel dag att hämta en vävstol. Vi försöker komma ihåg och anteckna historierna, vad det nu ska vara bra för annat än för vårt eget intresse.

Ibland ringer folk flera gånger i veckan, ibland händer ingenting. Ronnie och Christina tackar i princip aldrig nej. Är det långt att köra och vävstolen helt saknar tillbehör skulle de kanske avstå. Men är det en äldre typ av vävstol så hämtar de den nog ändå.
Hos dottern till en konstväverska nere på sydkusten hittade de inte bara vävstolen utan vävprover, garnkartor och beskrivningar, alltihop nedpackat i tidningar från 1957.
– Då har vi vävstolen, historien om tanten som vävde, vävprover, restgarner och bilder på de färdiga vävnaderna. Kan det bli mer spännande än så? Man vill ju bara att sådant ska tas tillvara! Men å andra sidan är det kanske inte så jädra unikt egentligen.
bland de nyare vävstolar som folk vill bli av med är det Glimåkra 150 cm som är allra vanligast.

I dem anar Ronnie och Christina vävningens uppgång och fall.
– När folk lärde sig väva på studieförbunden på 70- och 80-talet så var det en fjäder i hatten att sätta upp och väva en enorm dräll à 3 500 trådar. Då kunde där sitta tio käringar och solva. Sedan ville de göra samma sak hemma men bara att solva en sådan grej, det är vansinne! Så det blev tvärstopp. Många kom aldrig över tröskeln, utan satt där med sina 150 centimeters vävstolar som de hade betalt massor för, säger Ronnie.

– Det var nog det som fick många att lägga av, säger Christina. Alla dessa förväntningar. »Nu ska vi göra jättefina lakan och en duk till vart barn och så en pläd till vart barnbarn.« Det blev produktion av det och så tappade de lusten.

– Till slut blir de gamla och sjuka och måste lämna bort vävstolen. Om de hade köpt en smal vävstol istället så kunde de ha haft den framme och experimenterat och prövat sig fram, säger Ronnie.

Ronnie och Christina har fullt med vävstolar i stallet, i sommarstugan och i ett stort tält på gården. Som Ronnie säger: fastän vi har gott om plats så har vi trångt. Drömmen är att hyra grannens lada och sätta upp dem där inne, som en vävstuga eller någon form av museum.
– Men det går aldrig att få någon lönsamhet i det vi gör, säger Christina.

– Det är hobbyverksamhet och kommer aldrig att bli något annat. Vi får aldrig igen vad det kostar att åka till Landskrona och hämta en vävstol men vi tar det som en utflykt. Vi väljer en fin väg och njuter av landskapet.

– Någon enstaka gång kommer det förbi någon och vill köpa en vävsked för ett par hundralappar. Då säger jag att om du handlar för femtonhundra så får du en Glimåkra 150 på köpet! Det är ingen som har nappat. Och det får aldrig bli någon business. Det sämsta man kan göra är ju att konkurrera med de firmor som fortfarande arbetar på affärsmässig basis. För de har det fan inte lätt, säger Ronnie.

Det viktigaste är inte längre själva vävstolarna. Det viktigaste är historierna.

Genom att dammsuga marknaden på överflödiga vävstolar hoppas de kunna hjälpa vävstolstillverkarna att få igång sin försäljning igen.
– Det viktigaste är att folk väver. Det är ju det vi vill. Ibland ringer det någon och ber om hjälp med att sätta upp en väv och då åker jag gärna dit, säger Christina.

– Folk kan hyra vävstolar och låna vävstolar. Får de låna en gratis så kanske de köper lite grejer till i bästa fall. Vi har mer garn än vi någonsin kan väva upp. Vi har 100 kilo där ute och det säljer vi också för halva priset, säger Ronnie.

De säger att de börjar bli mätta på vävstolar nu. Till våren får de såga upp några av dem till brasved även om det tar emot. Det finns ju inget annat att göra av dem och de är i alla fall noggrant dokumenterade. Till nyfrälsta vävare har Ronnie och Christina bara ett enda råd:
– Strunta i linnedukar och sånt. Experimentera och lek med färgerna och skit i om det blir nåt litet fel. Min matta som jag just vävt har flera trampfel, den blir väl till någon hund att ligga på, men jag har i alla fall haft roligt medan jag gjort den. Och skaffa förihelvete inga Glimåkra 150.

Maria Diedrichs hittade till Ronnie och Christina när hon var på semester i Skåne och hamnade i akut behov av en vävsked.
Jesper Klemedsson är hemma i Skåne, men i närheten av Tullsåkra hade han aldrig varit innan Hemslöjd skickade ut honom på vävstolssafari.

4 april 2012

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy