Vävningsrus!

Det ryktas om en vävboom, att alla plötsligt vill väva. Hemslöjd visar att det stämmer!

Foto Ylva Sundgren
21 april 2021

Boom!

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Prenumerera! Då får du tillgång till alla våra artiklar på hemslojd.se. Väljer du pappersprenumeration ingår digital läsning!

Köp prenumeration här
Redan prenumerant?

Problem att logga in? Läs mer här.

Det smäller till när Arianna E. Funk bestämt drar slagbommen på sin Öxabäckvävstol mot sig. Hon trampar och växlar till motsatt skäl.

Boom!

– Då blir det tätt och bra. I alla fall i det här projektet, säger hon och för in en gul mattrasa i den väv som snart ska ställas ut på Slöjdgalleriet i Linköping.

Det är klart det pågår en vävboom! Det måste vi i alla fall tro, vi som håller på med det här professionellt.

– Jag vill visa att vävning kan vara enkelt. Men att det också kan vara svett, svordomar och blodfyllda blåsor, säger Arianna E. Funk.

Råder det en vävboom så är hon definitivt en del av den. Som en av medlemmarna i vävkollektivet Studio Supersju – gruppen som enligt sig själva ska ge samtida vävning ett ansikte utåt – fick hon bland annat ta emot prestigefyllda Swedish Design Awards förra året.

Samma år gav hon tillsammans med kollektivkamraten Miriam Parkman ut boken Att väva på förlaget Natur och kultur. Och hon driver en vävklubb på distans. Bland annat.

– Det är klart det pågår en vävboom! Det måste vi i alla fall tro, vi som håller på med det här professionellt, säger hon.

Att inflytelserika personer har fått upp ögonen för det vävda har hjälpt till. Exempelvis förutspådde – eller snarare förordade – trendoraklet Li Edelkoort för några år sedan att en återgång till det textila hantverket var nödvändig för att modevärlden skulle ha en chans att överleva.

– Hennes spådomar brukar slå in. Det är ju lite så att det uppstår trender för att hon slår fast något. Och med ens ger det oss som väver ett lyft i designvärlden, säger Arianna E. Funk.

Linnea Blomgren, textilkonstnär och lärare på Handarbetets vänner i Stockholm, märker samma sak. HV:s ateljé har de senaste åren fått beställningar på offentlig textil konst från alltifrån kyrkor och det militära till FN.

– Det textila har kommit tillbaka på scenen. Kunskapen har ökat och sedan textilformgivaren Barbro Lomakka gjorde en insats för att få ullen brandklassad, har den nu möjlighet att komma in i byggbudgetar på ett helt annat sätt, säger hon.

På skolan märks det också av ett ökat tryck, både på längre utbildningar och kortkurser. Sommarkursen i vävning har till exempel alltid varit populär, säger Linnea Blomgren. Men nu är söktrycket fyra personer per plats – eller ännu högre.

– Den kursen blir fullbokad redan i januari! Förr behövde min kollega som sköter antagningen bara bestämma ett visst datum för när kurserna skulle släppas. Nu måste hon även bestämma en specifik tidpunkt den dagen, för att alla ska ha samma möjlighet att söka.

– Passa på att skaffa en vävstol nu, innan det blir för coolt och dyrt, tipsar Arianna E. Funk som bland mycket annat fått ta över den här 2,5 meter breda monstervävstolen från ett dödsbo.

Även på Konstfack har vävstolarna gått varmare på sistone. Åsa Pärson som, förutom att vara lärare i vävning där, snart kommer ut med en ny grundbok i vävning på Bonnier fakta och planerar starta vävningsworkshops på högre nivå under våren, tycker att det har funnits en ökad vävpepp ett ganska bra tag nu.

Nu är många inne på att göra sina egna material och då blir vävningen en teknik bland många andra att använda.

Hon tror att intresset går i cykler. På 1990-talet, när hon själv läste på Konstfack, ville knappt någon väva. Sen gick det upp och därpå ner. Och nu är det inne igen.

– Det är inte så att studenterna kommer hit och tänker att de ska bli fullfjädrade vävare, det är tiden på Konstfack för kort för. Men nu är många inne på att göra sina egna material och då blir vävningen en teknik bland många andra att använda, säger hon.

Själv fick hon för några år sedan i uppdrag att handväva möbeltyg till Nationalmuseums restaurang.

– Det roligaste var att visa vilken bredd av mönster som går att göra för hand. Industrin skulle aldrig kunna producera sådana i så liten kvantitet. Men det är ju lite jobbigt att sitta där och se hur folk dricker vin och barn kladdar på stolarna, jag har ju svettats över de där tygerna…

Att inredningsarkitekter och designers fått upp ögonen för vävning är en sak. Men är det fler vanliga Svenssons som vill trä solv? I en fabrik på Vävskedsvägen i Oxberg märker man i alla fall av ett skifte.

– Vi hade en betydande ökning förra året. En trettioprocentigt uppgång i försäljningen! Något har hänt, i hela Sverige och Norden och världen, säger Bengt Jonasson, ägare till GAV Glimåkra, glatt.

Visserligen har de en bra bit kvar till 1980 års nivåer – rekordåret då fabriken pumpade ut 12 000 stora vävstolar. Efter det dog intresset ut nästan helt och hållet, berättar han. Idag producerar de enbart runt 100 till 150 stycken av de rejäla triss- eller kontramarschvävstolar som de på den tiden sålde tusentals av – och majoriteten säljs utomlands.

– Det som däremot har ökat är de små och medelstora golvvävstolarna, sådana som inte fanns på 1960- och 70-talet och som inte tar så stor plats i små lägenheter. Men vi märker att även de stora säljer bättre nu, säger han.

Platschefen Sabine Kuhn nickar.

– Vi har fått levla upp produktionen något enormt och måste se till att alltid ha mer i lagren. Och dessutom märker vi att våra gamla vävstolar lämnas vidare till nästa generation, för nu efterfrågas plötsligt redskap, tillbehör och reservdelar till dem igen, säger hon.

Men vad beror det ökade intresset på? Arianna E. Funk tror att sociala medier – i synnerhet Instagram – har spelat en viktig roll.

– För min mamma, som vävde i USA på 1990-talet, var den enda chansen att synas att stå på olika marknader. Tänk om Instagram funnits när jag höll på, brukar hon säga, då hade jag kunnat skapa connections med folk i hela världen! Så det har varit jätteviktigt, det har gjort vävningen synlig, säger hon.

Samtidigt längtar folk bort från skärmarna, tror Åsa Pärson.

– Vi människor är ju inte gjorda för att sitta och häcka framför en dator. Jag tror att många längtar efter andra intryck än syn och hörsel – man behöver det där taktila. Skapa något som finns i den fysiska världen, säger hon.

Rosa Tolnov Clausen i en av de vävkiosker hon har arrangerat. Foto: Johannes Romppanen.

 

Vävaren och doktoranden Rosa Tolnov Clausen är inne på samma spår. Doktorsavhandlingen hon nu jobbar med handlar om handvävningens plats i dagens samhälle – och hon refererar till Bauhausvävaren Anni Albers för att förklara varför vävning är så mycket mer än tyget som produceras.

– I vår moderna och komplexa värld där de flesta av oss bara är en liten del av något mycket större kan hantverk i allmänhet och handvävning i synnerhet vara ett sätt att få tillbaka fotfästet och självförtroendet igen. Vid vävstolen kan du skapa något från början till slut och materialet talar direkt om för dig vad som fungerar – antingen stannar det kvar i väven, eller så faller det ur, säger hon.

Vissa sitter bara och väver i några timmar och får en paus från vardagen.

I sin forskning har hon i städer som Stockholm och Helsingfors dragit igång små, tillfälliga, mobila vävstugor, där vem som helst kan stanna till en stund och väva – allt för att sprida vävevangeliet.

– När jag arrangerade min första vävkiosk 2017 var jag rädd för att ingen skulle komma. Men ofta dök det upp fler personer än det fanns vävstolar till! Folk tyckte att det var ett privilegium att få prova. Det finns ju en föreställning om att det är så svårt, tar upp plats och tar en massa tid – i kiosken kunde jag visa att det inte behöver vara så.

Kioskerna har gjort vävning synlig på ett helt nytt sätt i stadsbilden, menar hon.

– Och det blir en plats där man egentligen inte behöver prestera något. Även om det finns förslag på vad man kan göra så är det fritt, vissa sitter bara och väver i några timmar och får en paus från vardagen. Dessutom blir det en plats där folk möts över åldrar och kulturer, för de flesta har en relation till textil och vävning.

Jag tror inte att det är ett hantverk som man ägnar sig åt i ett halvår och sen går vidare. Man blir hooked.

Så, kommer vävintresset att fortsätta växa? Optimismen är påtaglig hos dem som vi frågat.

– Jag tror inte att det är ett hantverk som man ägnar sig åt i ett halvår och sen går vidare. Man blir hooked. Dessutom har vävningen en historia sedan mänsklighetens begynnelse och har hela tiden följt vår utveckling, så jag tror att den kommer fortsätta att följa oss. Frågan är bara hur, säger Linnea Blomgren på Handarbetets Vänner.

– Och det kommer alltid behövas folk som kan väva, speciellt nu när trenden är att flytta tillbaka produktion till Sverige. Det spelar ju ingen roll om man har superavancerade vävmaskiner om ingen förstår hur vävning fungerar, säger Åsa Pärson.

Hemslöjd åsikt

Gör det själv

Lappa och laga med Hemslöjd