Vävarliv

Hon odlar eget lin, har fem vävstolar och en kallmangel från 1700-talet. »Genom flit och ihärdighet så går det«, säger mästarväverskan i Göinge.

Text Stina Helmersson
Foto Ewa Stackelberg
3 december 2020

– När jag håller på med en väv, fantiserar jag redan om nästa, säger Elsa Persson.

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration

Det är något okynnigt och ostyrigt både över henne och de lintågor som ligger på bänkar och hyllor likt blondbeiga hårslingor. »Lindoskor«, säger man här i Skåne. Ändå är hon perfektionist.

Dörrarna mellan rummen är öppna och bjuder in till rundvandring i mangårdsbyggnaden. Det är som att kliva rätt in i ett eget universum. Soffor från gångna sekel. Klockor i dova mörkbruna toner, ekmöblemang. Fåtöljer som stagat upp trötta ryggar efter långa dagar på åkern.

– Jag hämtade ner de gamla möblerna från vinden, jag tycker om att ha dem omkring mig. Här finns minnen från flera generationer.

Genom åratal av textilt hantverk har hon förvandlat de stora rummen till en symfoni av färger, former och mönster. Dukar, dynor, gobelänger, kuddar och möbeltyger, allt har hon tillverkat själv. Allt från broderier till konstvävnader som flamsk och rölakan.

Händerna stryker över dukarna som ligger utbredda på matsalsbordet i stora salen.

Det är i damastdukarna som hon excellerar. Stilrena kvadrater, blommor, stjärnor och ränder som står i givakt, löper på längden och tvären.

– Linet har alltid haft en stark dragningskraft på mig och jag odlar fortfarande en liten lott med eget lin bara för känslans skull.

Här har Elsa bott sedan 1953 då hon gifte sig med Bertil, arvtagaren till Kvistalånga i Göinge.

– Gården har gått i arv på min mans sida och förfäderna har brukat jorden här sedan 1600-talet, kanske längre.

Om det vittnar det inhuggna korset i trappstenen liksom bautastenarna utanför.

Bertil dog för nio år sedan. Sonen Anders är bonde här nu. Men Elsa bor kvar i huset, var skulle hon annars få plats med sina fem vävstolar?

Hunden Sally kommer fram och lägger nosen i hennes knä.

– Hon håller mig alltid sällskap och står ut under många långa timmar under vävstolen.

– Kom, säger Elsa. Kom med ner i källaren!

Fötterna parerar vant nedför den branta trappan. Svänger runt hyllorna med inlagda gurkor och Höganäskrus, fortsätter målmedvetet över den randiga ripsmattan. Stannar till, dörren glider upp. Där i mangelrummet tronar kallmangeln från 1700-talet. En dröm för en linnefantast. Grova stenbumlingar vilar tungt i dragkistan som sätts i rörelse med hjälp av en vev, och glider fram och tillbaka över linneväven som är upplindad på långa väl använda trärullar. Linnedamast är ju känd för sin blanka yta.
Och mer slätt och blankt än i den här stenmangeln blir det inte.

– Vad jag vet så finns det bara en likadan till i Sverige. Den står på Gränsö slott norr om Enköping.

Damastvävstolen från 1800-talet köpte Elsa av en gammal dam vid Smålandsgränsen. En snickare hemma i byn hjälpte henne att komplettera den.  – Nu går den som en klocka!

I rummet intill tronar två av Elsas damastvävstolar. Den ena utrustad med en kombination av både harnesk- och dragutrustning.

– Vävning med harneskutrustning kräver stort tålamod och envishet. Harneskutrustningen innebär att man kan mönstra fritt utan upprepning. En vävstol med dragutrustning har en rapport, som skapar ett mönster, som upprepas över hela bredden.

Hon klappar lite på en av vävstolarna.

– Jag varpar alltid själv. När väven ska dras på använder jag Yxabäcks dragknekt, en pålitlig följeslagare sedan många år. Det går bra med hjälp av tyngder, plastdunkar fyllda med grus. Jag solvar på ett skaft och för sedan över till dom andra.

Uppe på översta våningen står den stora vävstolen från 1800-talet.

– Den köpte jag på annons uppifrån smålandsgränsen. En »långväv« på närmare fem meter med mönsterskaft och med enkelt lingarn nummer 40 i varpen.

Elsa har kompletterat med ett litet 10-drag från Glimåkra för att enkelt kunna namna sitt duktyg i vävstolen.

– Mormors vävskedar av vass fungerar fortfarande utmärkt, de använder jag när jag väver lin eftersom de är skonsammare än metall.

Elsa Persson, som är född i Verum och uppvuxen i Norra Sandby i norra Skåne, kan knappt minnas en tid utan vävning. Barndomen ackompanjerades av det rytmiska dunkande från mormors vävstol.

– Mormor Hanna Karlsson i Tollarp var en erkänt skicklig väverska och jag har sparat hennes mönsterblad. Mamma vävde också och jag började när jag var 12 år.

Hon var 17, 18 år när hon för första gången såg en damastvävstol och genast ville prova. Men den gången blev det bara ett litet smakprov.

– Barn och familj kom emellan, det var mycket som skulle skötas på gården. Men på 1970-talet gick jag till slut en veckolång kurs i damast och opphämta för Lillemor Johansson på vävstolsfabriken i Glimåkra. Då fattade jag systemet och kom igång. Efter det har damast varit min nisch. Det bästa jag vet är att mönstra fritt med hjälp av min harneskvävstol!

Jag arbetar gärna med mönster som vävts i många generationer. Men jag vill också prova nytt, testa gränser, ta fram egna. Det är som att dyka ner på okända djup.

Det tar lång tid att väva damast. Hur lång beror på mönstret och svårighetsgraden.

– För mig är det viktigt att följa och bevara traditionerna. Jag arbetar gärna med mönster som vävts i många generationer. Men jag vill också prova nytt, testa gränser, ta fram egna. Det är som att dyka ner på okända djup. Gör man något eget vet man inte hur det blir förrän man kommit en bit på väg, säger Elsa och liknar vävningen med både terapi och gymnastik.

Men hon sitter sällan en hel dag och väver. Det blir en stund då och då när andan faller på.

– Jag har ofta flera vävar på gång samtidigt och springer emellan. På så sätt kan jag välja att väva det som jag har lust med för tillfället.

Elsa har vävt in berättelser från livet på gården på sin damastduk Livet på landet.

Damastduken Livet på landet är en av hennes favoriter. Mönstret är hennes eget. Där har hon vävt in det nära och kära. Den var med på den stora vävutställningen på Nordiska Museet i Stockholm, när Svenska Hemslöjdsföreningarnas Riksförbund firade 100-årsjubileum 2012. Elsa var också på plats och vävde inför publik.

– Idén till duken kom när jag tittade på en gammal servett med figurer på, som min mor hade. Plötsligt kom tanken att väva en duk som beskrev vårt liv här på gården. Så jag vävde vårt hus, flickorna som red på sina hästar, hunden, träden, ja allt bara växte fram.

Linnedamast har vävts sedan 1400-talet i norra Europa. Flandern var centrum och det som vävdes där på 1500-talet har ännu inte överträffats. Under 1700-talet kom tekniken till Stockholm och damastvävningen spred sig senare ut i landet. Innan dess, och under 30-åriga kriget, hade hovet och högadeln importerat sin linnedamast.

Intresset för linberedning och vävning, ja för hantverk överhuvudtaget, ökar. Ofta hoppar det där över en generation, men det verkar alltid som om det kommer tillbaka.

Elsa Persson kan sin linhistoria. När det är möjligt är hon gärna ute och träffar folk, berättar om linberedning och spinner lingarn. Det senaste året har det emellertid inte blivit så mycket av den varan, det har ett virus sett till. Men hon har vävt lite varje dag och hon har sin bild av samtiden klar för sig:

– Intresset för linberedning och vävning, ja för hantverk överhuvudtaget, ökar. Ofta hoppar det där över en generation, men det verkar alltid som om det kommer tillbaka.

Sitt eget lin sår hon i maj.

– Jag sår för hand och ogräset måste rensas noga för att linplantorna ska kunna utvecklas väl.

Efter blomningen ger hon sig till tåls i 30 dagar, innan det är dags för skörd, när linet gått i frö. Hon rycker upp alltihop med rötterna och lägger på tork. Därefter repar och rensar hon bort frökapslar och frön, binder ihop till kärvar som hon sätter upp i stukor eller hänger upp för vidare torkning.

Sent på hösten, när regnen kommer, är det dags för rötning. Allra bäst, säger hon, är det om man kan lägga ut linet på nysnö. En del vattenrötar istället i en bäck eller ett stort kar. Det gäller att vända och känna på stråna.

– Lagom är bäst, det är något man lär sig, säger hon och beskriver hur stjälken ska gå att bryta loss från de inre mjuka fibrerna. Går rötningsprocessen för långt, kan fibrerna förstöras.

Sedan torkar hon linet igen innan det är dags för själva bråkningen, när hon slår sönder stjälken och får bort de torra skalen med skäktkniven. Nästa steg är att häckla, kamma genom fibrerna tills hon fått fram tre olika grovlekar som kan spinnas till lintråd i tre kvaliteter. Den grövsta, blånorna, blir grova tyger. Förr gjorde man särkar, grovhanddukar och madrassöverdrag, som sedan stoppades med halm eller tagel. Mellankvaliteten används till klädtyger. Slutligen blir det finaste, tunnaste och blankaste lingarnet mönstrade dukar, lakan, finhanddukar, gardiner, tyg, finskjortor och blusar.

 

Själva lintråden är av naturen beige i olika nyanser. Man talar om olika blekningsgrader, där oblekt är det mörkaste och halvblekt det ljusare. För att få väven vit lades tyget förr ut för blekning i solen eller på snön. Så gör Elsa än idag. Och hon är omutlig när det gäller linnets skötsel.

– Linneväven ska tvättas för hand i max 50–55 grader, kallmanglas och rullas upp på rullar när man förvarar den. Blir det en fläck ska man ta bort den med detsamma och då är galltvål allra bäst.

På väggen intill en av vävstolarna hänger flera diplom. Bland en lång rad utmärkelser kan man läsa att Elsa Persson utsågs till »Årets vävare 2012« av Riksföreningen för handvävning.

På samma vägg hänger hennes motto i livet, broderat i korsstygn: »Genom flit och ihärdighet så går det.«

3 december 2020

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram