Vattenbärarvanten

Text Liv Blomberg
Foto Anders Qwarnström
30 januari 2023

När gudstjänsten var slut låg en ensam vante kvar i kyrkbänken i Karungi kyrka. Utsidan var alldagligt ljusgrå med vita prickar. Men insidan visade sig vara desto mer ovanlig. Den var full av stora garnöglor.
– Det kan ha varit någon kyrkobesökare från den finska sidan som glömt den. Finland ligger ju bara på andra sidan Torne älv, säger Christina Lindmark, tidigare länshemslöjdskonsulent i Norrbotten.

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Prenumerera! Då får du tillgång till alla våra artiklar på hemslojd.se. Väljer du pappersprenumeration startar den med nästa nummer som har tema STICKNING. All digital läsning ingår!

Köp prenumeration här
Redan prenumerant?

Problem att logga in? Läs mer här.

Eftersom ingen saknade vanten blev hon tillfrågad om hon kunde sticka upp en till likadan. Både hon och andra var nyfikna på tekniken.
– Det tog ett tag innan jag kom på hur jag skulle göra, säger Christina Lindmark som sedan dess haft flera kurser i att sticka vattenbärarvantar – eller varmvantar som de också kallas. Garnöglorna skapar luftfickor som gör vanten påtagligt varmare än många andra.
– Man har två trådar, en som gör öglorna på baksidan och prickarna på framsidan och en som man stickar bottenfärgen med. Det viktiga är att korsa trådarna på baksidan på rätt sätt så att öglorna och prickarna sitter fast. Det är det som är finessen, säger Christina Lindmark.

Det går också att sticka öglorna med garnrester. Då stickas varje ögla med en garnstump istället för löpande tråd. En annan variant är att sticka in ospunnen ull.
– Man kan göra på många sätt, det måste inte göras som prickar, säger Christina Lindmark, som också sett vantar från Estland och Finland.

Garnöglorna eller den ospunna ullen skapar luftfickor på vantens insida som bidrar till extra värme. I och med att den varma luften inte leds bort uppstår effektiv isolering mot kyla (och även värme). Själva ullfibern är dessutom krusig vilket skapar små, små luftfickor för varmluft att samlas i, hålrum som finns kvar även när ullen spunnits till garn – eller när den blivit våt.

En av ullens speciella egenskaper är just att den värmer även som blöt. Det beror på fiberns unika uppbyggnad. Ytan på ullstrået är vattenavvisande – hydrofobisk. Den stöter bort vatten i flytande form.  Insidan däremot, som kallas cortex, tar gärna emot vatten i form av ånga. Ångan tränger in genom små porer i ullstråets vattenavvisande yttre lager. Och det är då det händer: När vattenmolekylerna kommer in i fibern uppstår en bindningsreaktion som avger värme. Förloppet kallas exotermiskt, vilket betyder att energi frigörs i form av värme. Processen pågår tills fibern är mättad på fukt – och då ska man veta att ull kan absorbera fukt upp till 30 procent av sin egen vikt utan att upplevas som våt.

Det är alltså medan fukten absorberas som värmen avges.

Namnet vattenbärarvante antyder att den är specialgjord för kånkande av vatten i hinkar vintertid. Det är emellertid svårt att hitta några skriftliga belägg för det.
– Men den är ju både varm och mjuk vilket passar när man bär tunga hinkar, säger Christina Lindmark.

Ingen vet heller var vanten först uppstod eller hur gammal tekniken är.

En som hävdar att sticktekniken är minst hundra år gammal är stickningsprofilen Robin Orm Hansen i USA. På andra sidan Atlanten, i delstaten Maine i nordöstra USA, håller hon upp ett par varmvantar framför datorskärmen. Några har garnöglor på avigsidan men de flesta är täckta av mjuk fluffig ull när hon vänder dem ut och in.
– Jag brukar sticka in ospunnen ull, men det går också att använda förgarn, eller isländskt ospunnet garn. Man river av 10 centimeter långa tåtar, stickar in dem och lämnar ändarna lösa på insidan. Det blir som päls!

Robin Orm Hansen skriver böcker och håller kurser om stickning. Med en dansk man har hon lärt sig läsa och förstå danska och lite svenska, och det är speciellt skandinaviska mönster och tekniker som intresserar henne. I slutet av 1970-talet började hon också engagera sig i de lokala vantarna i trakterna kring Maine.
– En dag fick jag se ett par som lämnats in till försäljning i garnbutiken här i närheten. De kallades stoppade vantar och var alldeles lurviga inuti.

Robin blev förtjust i den fluffiga insidan och ville veta mer om varifrån tekniken kom. Men kvinnan som hade gjort dem visste inget annat än att den här typen av vantar hade stickats länge i hennes familj.
– Men det faktum att ni har dem i Sverige gör att jag tror att tekniken kan ha kommit hit med skandinaviska invandrare under 1700 eller 1800-talet. Det finns i alla fall några väldigt gamla par i museets samlingar här i Maine.

Olika varianter av varmvantar har också stickats i Kanada, i kustprovinserna Newfoundland, Labrador och Nova Scotia. Robin Orm Hansen har både sett exemplar med ulltottar och garnrester på insidan och även sådana vars avigsida präglas av öglor som skapats av en löpande tråd, som i vanten från Karungi kyrka. Däremot tror hon inte på teorin om att det här är vantar tänkta till att bära vatten.
–  Det jag hör är att häromkring har de använts av fiskare och sjöfarare och för att köra hundspann.­

30 januari 2023

Hemslöjd åsikt

Gör det själv

Lappa och laga med Hemslöjd

Vill du få gratis nyheter och inspiration från Hemslöjd?

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!