Värna, vittna

Elisabet Englund hittade hem när hon bytte penseln mot broderi. Men hon hittade också ett nytt tema: människor på flykt.

Text Ivar Andersen
Foto Ylva Sundgren
3 april 2019

Människorna som korsar bron känns utsatta. Kanske för att de inte tycks vara en riktig grupp, snarare en samling som tvingats gå i samma riktning och definieras av sin rörelse. Kvinnor, män och barn avtecknar sig mot textilhimlens blågrå bakgrund. De yngsta bärs i famnen. Huvudena är nedböjda.
– Han som går längst fram har stannat till. Det är tvekan. Osäkerheten över vad som väntar. Det tror jag inte fanns med från början, det tror jag kan vara mitt eget tillägg, säger Elisabet Englund om sin Mot okänt mål.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Broderi som föreställer hukande människor korsar en bro
Mot okänt mål

Förlagan är en bild som publicerades i Dagens Nyheter 2015. En av många som under det året skildrade desperationen hos de hundratusentals som med kriget i ryggen korsade hav och land. Men just den här bilden hamnade i Elisabet Englunds urklippslåda.
– Jag klipper ut tidningsbilder som tilltalar mig på något sätt och lägger dem i en låda. Den här låg i lådan i ungefär ett år innan jag bestämde mig för att brodera den.

Jag är varje individ när jag syr dem. Och det tror jag känns när man ser dem.

Det är så det brukar gå till, förklarar hon.
– När jag har avslutat en bild går jag och funderar ett tag på vad som skulle kunna vara nästa. Väntar på en ny ingivelse. Då har jag den där lådan som jag kollar igenom, och så slår det till. Men om det är någon annans foto så är jag noggrann med att göra det till min egen bild. Här hade namnet på fotografen försvunnit men vem det än är skulle jag vilja be honom eller henne om ursäkt. För min bild blev ganska lik originalet.

Porträttbild av Elisabet Englund
Elisabet Englund.

För en utomstående betraktare är verken både besläktade och väsensskilda. Bägge berättar. Men där kameran dokumenterar så skildrar stygnen.
– Jag är ju varje individ när jag syr dem. Och det tror jag känns när man ser dem, säger Elisabet Englund.

Men skildringarna av flykt och flyktingar handlar inte bara om det tröstlösa, utan också om hopp. Fem handarbetare är broderad utifrån en bild i Hemslöjd.
– Det är estniska kvinnor som sitter och stickar, men så bytte jag ut en av dem mot en invandrarkvinna. Hon kom inte från någon annan bild, henne hittade jag på, men hon smälter in så bra. Det är en väldigt positiv bild på det viset.

Flyktingtematiken är ett relativt nytt inslag i Elisabet Englunds bildkonst.
– Det kom ju nu, för att det är så påtagligt. Och vad kan jag göra? Jag tycker inte att jag kan göra så mycket, men jag vill ju säga att jag ser dem. Man kan säga att mina broderier är en form av vittnesmål.

Via media – och möten på stadens gator – har samtiden letat sig in i den lilla ateljén i Bryggeriområdet i Nyköping. Migration har blivit ett återkommande motiv. Och kanske ett politiskt sådant?
– Det kan man ju säga. Mina bilder är för invandring.

Broderi som föreställer fem kvinnor sitter och stickar tillsammans.
Fem handarbetare

Elisabet Englund kallar sig norrbottning.
– Fortfarande. Jag är uppväxt och präglad i Norrbotten.

Det var också i Norrbotten hon hittade hem som konstnär. Men vägen dit gick via Konstfack i Stockholm, Bengt Ritons målarskola i Uppsala och meditation i Indien.
– Jag flyttade tillbaka som vuxen sedan jag hade utbildat mig, när jag hade beslutat mig för att utveckla ett konstnärskap. Jag kände att jag måste tillbaka till det landskap och de människor och det språk som är mitt, säger Elisabet Englund.

Elisabet Englund i färd med att brodera skuggor runtom en person.

Ett första större uppdrag kom när Kulturhuset i Stockholm beslutade att arrangera en utställning om landets nordligaste län. 14 konstnärer – fotografer, målare, tecknare – fick i uppdrag att skildra varsin av Norrbottens 14 kommuner.
Elisabet Englund valde Övertorneå.
– Jag frågade mig »vad är det som gör att tornedalingarna återvänder så fort de kan«? De jobbar i Malmfälten och så åker de hem på helgerna.

Under ett års tid genomförde hon en form av konstnärlig folklivsforskning. Dokumenterade människorna och de miljöer som format dem i tuschteckningar och akvarellmålningar.
– Jag fann verkligen mina motiv där. Det blev också som en ögonöppnare för folk i trakten, de hade inte sett vilka fantastiska hus som stod där och hur perfekt ljuset var. Att man kan måla dygnet runt på sommarhalvåret.

Det blev en produktiv tid och beställaren var nöjd, men Elisabet Englund var inte färdig med traktens samebyar, träkyrkor och midnattssol. Hon sökte och fick medel för att fortsätta.
– Så då arbetade jag ett år till och gjorde en separatutställning på Norrbottens museum. Det blev ett genombrott. Det var fantastiskt.

Med sytråd kan man göra vad som helst tycker jag. Men det kräver att betraktaren går ganska nära för att uppleva hur saker och ting är formade.

För omkring fem år sedan skiftade Elisabet Englund medium. Spårbytet till broderi var en slump vilken, som så ofta, sammanföll med sökandet efter någonting nytt.
– Jag hade faktiskt börjat tröttna på mig själv och mina egna arbeten och ville prova någonting annat, säger hon.

Elisabet Englund sitter och dinglar med benen på en byrå i sin ateljé

Vägen till ny inspiration gick genom byns stickkafé.
– Vad gör man när man bor i en by? Man måste ju umgås. Men jag tyckte att de broderade så tråkiga motiv så jag började helt enkelt göra mönster åt dem. Och så insåg jag att jag kunde prova själv. Jag blev väldigt överraskad över att det var så roligt och spännande.

Hon beskriver broderiet som en besatthet. Som botten använder hon nästan uteslutande äldre handvävda tyger. Scenerier och bakgrund växer fram ur siden och voile, donerade tygstycken och egna avlagda kläder kan utgöra grund för persongalleriet.
– Deras kläder är gjorda av små tygbitar och sen broderar jag ovanpå för att forma dem, säger Elisabet Englund och pekar på en rundad textilmage.

Hon kallar sin teknik »hur som haver-stygn«. Det närmaste det inom broderiet går att komma stålpenna och tusch.
– Jag har ju lärt mig olika stygn och använder dem ibland men mycket är bara ungefär som man tecknar. Jag har tagit med mig det. Med sytråd kan man göra vad som helst tycker jag. Men det kräver att betraktaren går ganska nära för att uppleva hur saker och ting är formade.

Ett broderi som föreställer barn som badar i en sjö.
Beskyddad.

Ibland använder hon förstygn som påminner om den japanska sashikotekniken för att ge känslan av rörelse, exempelvis på vattenytan i Beskyddad, ett drömskt broderi sprunget ur Elisabet Englunds egna barndomsminnen.
– Det är precis samma teknik som när man lappar och lagar, men man tar vackra färger. När jag syr sashikomönster använder jag lingarn men annars vill jag ha ett tunnare garn, säger hon.

Elisabet Englund har återigen flyttat söderut. Men det norrbottniska arvet finns kvar, liksom det socialt engagerade draget. Och det är inte bara flyktingars vedermödor och främlingskap som får utrymme i hennes broderier.
I 20 kvinnor i en handduk synliggörs det frekvent undervärderade kvinnliga arbetet.
– Jag skulle precis slänga en utnött kökshandduk när jag kom på att »nämen, här är ju rutor. Här skulle jag kunna sy något«, säger hon.

I inspirationslådan låg sedan flera år tillbaka några kopierade sidor ur Sveriges servitriser från 1942, med porträtt och korta biografiska kommentarer om fackligt anslutna kvinnor inom restaurangnäringen. Elisabet Englund broderade 20 stycken av dem.

En slags upprättelse i sytråd, av en grupp som låg henne själv nära.
– Min mamma var servitris till att börja med. Sedan hade hon kafé så jag har vuxit upp bland servitriser och kökspersonal.

Elisabet Englund sitter och broderar under en stark lampa i sin ateljé

3 april 2019

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy