Varje stygn räknas

– Mina barn säger till mig att jag sparar för mycket. Jag borde slänga mer. Men det har jag så svårt för. Jag som har varit van vid att ta hand om varenda liten tygbit. Särskilt under kriget när det var så fruktansvärt fattigt. Allt skulle gå till militären, fortsätter hon och berättar om hur uppköpare kom till hennes skola och handlade aluminium och gummi som barnen samlat in. Gun-Inger sparade kapsyler i en bitsockerkartong och en gång hittade hon en halv galosch på en skräphög.

– Det tyckte jag var himla värdefullt. Ett cykeldäck kostade svindlande summor då. Vanligt folk ute på bonnlandet kunde inte få tag i sånt. Jag minns att pappa rev remsor av gamla blåkläder och lindade cykelhjulen med. Det skulle inte ungar tro nu. Om man går till soptippen idag hittar man fullt användbara cyklar i containrarna. Jag blir alldeles sjuk när jag ser sånt.

Idag slänger vi i genomsnitt åtta kilo textilier per person och år i Sverige. Analyser av innehållet i våra soppåsar har visat att ungefär 60 procent av det vi ratar är hela plagg som skulle kunnat användas av någon annan. Samtidigt konsumerar vi mer och mer. Modeindustrin står, enligt en rapport från Världsbanken, för runt 20 procent av världens alla vattenföroreningar och en stor del av våra kläder tillverkas i fabriker som drivs med energi från kol och olja. Det gör att klädbranschen orsakar årliga koldioxidutsläpp på 1,2 miljarder ton. Enligt en artikel i tidskriften Nature Climate Change handlar det om fem procent av världens totala klimatavtryck. För perspektiv: det är lika mycket som hela flygsektorn.

Eller hela Ryssland.

På den tiden var plaggen gjorda för att kunna ändras, läggas ut och läggas ned. Så tänker inte dagens klädproducenter.

Anna-Lisa Persson är hemslöjdskonsulent i Skåne och expert på kläder och hållbarhet. Hon säger att det största problemet med modebranschen idag är att kläder blivit »så attans billiga«.
– Vi har byggt upp en kultur där vi unnar oss nya kläder. Man behöver inte reflektera över det för det kostar som en pizza. Men industrin är fruktansvärd, både miljömässigt och socialt. Man utnyttjar människor i alla led för att vi ska få riktigt billiga kalsonger.
Hon förklarar att det bästa man kan göra för att minska sin garderobs klimatavtryck är att hålla liv i sina plagg längre.
– Ur miljöperspektiv är det absolut bästa plagget det som redan hänger i garderoben. Så vill du bli mer hållbar, börja med att titta där. Troligen kommer du upptäcka att du har ganska mycket kläder som du kan använda. Fundera noga. Behöver du en skjorta till? Eller kan du fortsätta med de du har?

Hellre än att börja med ett totalt köpstopp kan det vara bra med en nedtrappning, säger hon. Annars riskerar man att hamna i en jojobantning av garderoben. Under tiden kan man läsa på om modebranschens baksidor. Det gör det lättare att avstå från att handla.

Gun-Inger Emilsson nålar fast den vända kragen på skjortan och berättar om sin mamma.
– Jag har kvar avbetalningskontraktet för hennes första symaskin. Hon jobbade som kökspiga och var väl 18–19 år. Då köpte hon en Husqvarna, dyr som synden. Jag tror den kostade 240 kronor och hon hade 30 i månadslön. Hon höll på i flera år och betalade för den där förbaskade maskinen! Nu kan en tjej åka och köpa en symaskin för en daglön. Visst är det bra att utvecklingen har gått framåt, det har vi ju kämpat för. Men jag tror inte ungdomarna idag riktigt förstår hur bra de har fått det, skrockar hon.

Gun-Inger har jobbat som lärare i många år men utbildade sig från början till sömmerska. Hon vet allt om knapphål, sprund och passpoaler och har sytt allt från sparkbyxor till aftonklänningar. På femtiotalet sydde hon och hennes klasskamrater upp en hel garderob åt en tandläkarhustru som skulle besöka Etiopiens kejsare Haile Selassi.

På den tiden var plaggen gjorda för att kunna ändras, läggas ut och läggas ned. Så tänker inte dagens klädproducenter konstaterar hon medan hon synar sömmarna i makens byxor. Hon tror att det blir svårt att få bukt med dagens skenande klädkonsumtion, om inte ekonomin stramas åt, eller politiker inför skatter och
tullar som gör det dyrt att handla. För det var av nödvändighet som de lagade i hennes barndom. Hon berättar om hur man sprättade upp kviltade täcken, tvättade tygerna och
kardade om bomullsvadden så den blev fluffig och sydde ihop hela täcket
igen för hand. Eller om hur hennes mamma vände på sin vinterkappa:
– Hon sprättade itu hela kappan bit för bit och tvättade och pressade alla delarna fint. Sen sydde hon ihop den igen med avigan utåt. Då var den som ny! Hon fick alltid till det så elegant.

På femtio- och sextiotalet brukade Gun-Inger lasta strykbräda, symaskin och strykjärn i sin lilla folkavagn och köra upp till bygdegården och hålla sömnadskurser.
– På den tiden hade alla fruar ont om pengar, så då kunde jag tipsa om hur man kunde lappa och ta vara på stuvbitar. Sen fick många av oss det så bra så vi behövde inte hålla på med det längre. Nu är det slit och släng som gäller tyvärr. Men var tid har sin stil och kanske att det där kommer tillbaka igen. Ibland tycker jag att det verkar så.

Ett par mil därifrån sitter Kerstin Neumüller med ett par femtiotalsjeans i händerna vid lagningsbordet i klädbutiken Second Sunrise. Byxorna är tunnslitna och behöver stagas upp från insidan med ett mjukt tyg som Kerstin syr fast med rader av förstygn i indigofärgad bomullstråd. Mjuka jazztoner strömmar ur högtalarna. I olika hörn av butiken doftar det av läder, tyg och trä. Kerstin Neumüller växte upp på landet utanför Nyköping. Närmsta klädaffär var för långt bort för att hon skulle kunna ta sig dit för egen maskin.
– Då får man jobba med det man har. Jag älskade Tolkien, så jag började sy alvkläder av gamla 60-talsgardiner. Textil har för mig alltid varit ett sätt att göra drömmen sann. Att ta vad som finns och skapa något som inte finns.

Hon har, precis som Gun-Inger Emilsson, en gedigen textilutbildning bakom sig med många år på många olika skolor och slutligen ett gesällbrev i herrskrädderi. För några år sedan tog livet en oväntad vändning när hon klev hon in här i butiken på Södermalm i Stockholm med ett paket med indigo för att höra om någon i butiken var intresserad av att färga. Det var Douglas Luhanko. Idag lever de tillsammans, äger butiken ihop och har dessutom gett ut en bok om indigo. Nu är Kerstin Neumüllers andra bok på väg ut, Lappat och lagat. Hon säger att en utmaning med den nya boken har varit att försöka inspirera utan att komma med pekpinnar.
– Många känner sig hjälplösa när deras kläder går sönder. Det vill jag råda bot på. Jag vill att det ska vara såhär: du köper en grej som du verkligen vill ha. Du använder den jättemycket, och när den går sönder så behöver du inte bli ledsen för då går den att laga.

Många av oss har svårt att hitta motivationen till att ta itu med lagningshögen. Inte Kerstin Neumüller. Hon älskar att sy. Hon får en kick av vartenda stygn.
– Ibland kan jag breda ut min lagning framför mig och bara »Ahh. Fasen vad fint det blir«. Det är en ständig ström av tillfredsställelse, säger hon.

Det gäller mest när hon inte känner någon tidspress. När hon kan gå och vänta på att hitta det perfekta lagningstyget och den rätta tråden. Med deadline är det inte alltid lika ljuvligt, medger hon.

Det bästa med att laga är att du kan få tillbaka ditt favoritplagg.

Hon rekommenderar den som vill komma igång med att laga, att först skaffa sig bra grejer:
– Ska du klippa i tyg, försök få tag i en vass sax. Skaffa fina lagningstyger så blir det roligare att lappa. Fundera på vilken tråd du ska ha. Som tumregel kan man säga att det bara är när du syr på maskin som du ska använda symaskinstråd. När du syr för hand är det ofta bra med lite tjockare, mjuka trådar. Jag brukar gå på loppisar och leta efter gamla vävgarner men broderigarn funkar också. Dra inte åt stygnen för hårt. De ska ligga som små tjocka riskorn på tygets yta. Inte som små arga streck. Och ta inte för lång tråd. Den ska vara ungefär lika lång som din arm. Sen är det bara att sätta igång. Försök att hitta en rytm i ditt stygn och försök att vara lite snäll mot tyget. Och tänk
att det alltid är bättre att göra, än att inte göra. Jag har en kompis som är punkare som lagar alla sina kläder med textillim. Och han är supernöjd med det! Det tycker jag är fint.

Samtidigt förstår hon att sömnad inte är för alla.
– Jag tror varken på tvång eller pekpinnar. Gillar man inte att hålla på med nål och tråd så ska man inte behöva göra det. Mår du inte bra, blir inte resultatet bra heller. Då finns det andra sätt att få sitt plagg lagat.

En kylig vinterkväll i början av förra året var Henning Gillberg på väg hem genom Malmö när han fick en idé. Nuförtiden kan man beställa hem mat, kläder och alla möjliga varor direkt till sin dörr över nätet. Borde man inte kunna beställa hem lagningar också? Redan nästa dag pratade han med en skräddare och några timmar senare hade han hittat sin första kund. Henning började cykla runt i Malmö och hämta upp folks trasiga kläder och leverera tillbaks dem lagade. Intresset ökade snabbt och efter ett par månader började folk höra av sig från andra städer. Henning utvecklade en webbshop för lagningar, gick över från cykel till postorder och tar idag emot ungefär 450 plagg i månaden som lagas av tre olika skräddare.
– Det bästa med att laga är att du kan få tillbaka ditt favoritplagg. Det är ju ofta de kläder vi tycker bäst om som vi använder mest och tyvärr är det också de som går sönder, säger han.

Han vill inte skriva folk på näsan om varför de ska laga. Folk får ha vilka anledningar de vill.
– När en cykel får punka, då lagar man ju den. Lika naturligt borde det vara med klädreparationer. För 30 år sen lagade man inte kläder för att det var bra för miljön. Man lagade kläder för att de var sönder. Det tror jag är det mest långsiktiga sättet att se på saken.

Samma vecka som Gun-Inger trär sin symaskin i villan på Värmdö och Kerstin Neumüller räddar femtiotalsjeans med förstygn kommer den senaste rapporten från FN:s klimatpanel IPCC. Den visar att läget för vår planet är ännu mer akut än man tidigare förstått. Rapporten uppmanar till omedelbar handling från de styrande i världens länder – koldioxidutsläppen måste ner med 45 procent till år 2030. Annars kommer den globala uppvärmningen att accelerera in i en ond spiral bortom mänsklig kontroll. Att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader är enligt rapporten fortfarande fysiskt möjligt men det kommer »kräva förändringar som saknar motstycke«
i mänsklighetens historia. Mot bakgrund av en annalkande klimatkatastrof kan det tyckas futtigt att lappa ett jeansknä och sy i en skjortknapp. Men hemslöjdskonsulenten Anna-Lisa Persson ser saken på ett annat sätt.
– Det sägs ibland att politiker vänder kappan efter vinden, och det är väl precis det som är deras jobb. Att lyssna in folk och agera efter det. Alltså måste vi som individer visa att
vi tycker de här frågorna är viktiga. Att vi är beredda att förändra oss och göra uppoffringar. Det är medborgarnas ansvar att vara lite skrikiga så att politikerna vågar fatta obekväma beslut, säger hon.

Karin Kali Andersson är legitimerad psykolog med inriktning på miljö- och klimatångest.

Hon menar att klimatångest kan vara både en positiv och negativ kraft eftersom två vanliga strategier för att hantera den är förnekelse eller att man börjar agera. Så hur ska man göra för att omsätta sin oro för klimatet i handling?
– En av de saker som styr vårt beteende allra mest är sökandet efter gemenskap och social status. Klädkedjorna trycker på den svagheten i vår programmering för att få oss att köpa mer. Vi kan försöka motverka det genom att knyta negativa associationer till att handla, genom att läsapå om konsumtionens alla baksidor till exempel. Men risken är att det leder till mer förnekelse.

Alternativet blir att försöka ersätta de identitetsskapande kickar som shopping ger med den positiva känsla som det kan ge att laga, och veta att man gör något bra.
– Det allra bästa är att göra tillsammans. Lite fika, några vänner – som i en syjunta. Där kan man bygga en ny norm i sin lilla grupp och peppa varandra att förvandla klimatångesten till handlingskraft. Att sy i en knapp kommer inte att rädda världen. För att göra det behöver vi organisera oss och ställa krav på våra politiker. Men det blir lättare och roligare om man sitter tillsammans. Kanske kan du bjuda in din mormor eller mamma eller någon annan du tror är duktig på att laga. För det kan också ge en skön känsla av att vara sammankopplad med tidigare generationer.

Gun-Inger Emilsson nickar när hon hör klimatpsykologens råd. Hon går själv på syjunta varje tisdag. Hon kan konstatera att syjuntan som rum för uppmuntran fungerar.
– Visst är det så. Det är roligt att se vad de andra gör och få visa upp vad man själv har stickat. Nyligen stickade jag koftor med blixtlås till mina barnbarnsbarn. Nu ser jag annonser för jättefina barnkoftor för 99 kronor. Jag fick ge över 80 bara för blixtlåset… Ja, det är en helt annan värld än jag är uppvuxen med. Men vi kan inte hålla på och slösa och konsumera hur länge som helst. Det har man ju förstått nu.