Varde ljus!

Så berättas det att traditionen med att hänga upp en lysande pappersstjärna till advent började i Tyskland på 1880-talet. Pappersstjärnorna symboliserade Betlehemsstjärnan som enligt Bibelns Matteusevangelium ledde de tre vise männen till Jesusbarnet.
– Ursprungligen var det ett hantverk, ett julpyssel. Sedan började herrnhutarna, som anhängarna av den kristna rörelsen i Herrnhut kallades, att massproducera och exportera stjärnor. De första kom till Sverige runt 1910 genom tyska kontakter, berättar Lena Kättström Höök, etnolog och expert på gamla traditioner.
De omfångsrika stjärnorna såldes i pappershandlar och var ganska dyra, och i början av 1940-talet startade Erling Persson, grundaren av Hennes och Mauritz, en svensk produktion tillsammans med sin affärskompanjon. Han ska ha sett en lång kö utanför en färgaffär på Sveavägen i Stockholm och undrat vad det var.
– Det hade kommit in herrnhutiska stjärnor, som kostade 15 kr styck. Då fick han idén att göra hopfällbara, platta stjärnor som blev mycket billigare, säger Lena Kättström Höök.

De första åren under andra världskriget limmades stjärnorna av norska, danska och polska krigsflyktingar och 1941 såldes 200 000 exemplar som kostade 2,50 styck. Den klassiska adventsstjärnan »Tindra Kristall« av brandgult papper var född och kom att bli en självklar julprydnad i svenska hem under flera decennier.

Men kanske har den tyska traditionen sitt ursprung i en svensk sedvänja menar både Lena Kättström Höök och Christina Andersson Wiking, etnolog och förste antikvarie på Hallands kulturhistoriska museum.
– Det sägs ibland att de herrnhutiska missionärerna kan ha inspirerats av den gamla svenska traditionen »att gå med stjärnan«, berättar Christina Andersson Wiking.
Den finns dokumenterad över hela landet, bland annat i Halland redan från 1700-talet.
Under juldagarna och främst på trettondagen drog ungdomar runt i byar och städer och sjöng utanför husen. De var utklädda till personer ur den bibliska julberättelsen; de tre vise männen, kung Herodes och Judas med penningpungen, och uppgiften var att samla in pengar, mat och dryck – ofta brännvin – från dem som uppvaktades. Det hela urartade ibland i våldsamt tiggeri och fylla och seden förbjöds så småningom men lever kvar än idag på ön Möja i Stockholms skärgård. Dock utan fylla.
– Och de insamlade medlen går till välgörenhet, inflikar Lena Kättström Höök.

Christina Andersson Wiking berättar om de tidiga stjärntågen:
– Gossarna, för det var det mestadels, gick eller red till häst och i täten bar de en stor lysande pappstjärna, upp till en meter i diameter, som svängde runt på en pinne, säger hon och förklarar att här finns ursprunget till stjärngossarna i dagens luciatåg.
– Det har alltså funnits en äldre tradition med en stor stjärna, men om det verkligen var den som herrnhutarna inspirerades av är svårt att veta, säger hon och gör en reflektion:
– Det är intressant att se hur stora stjärnorna är i dagens fönster, det återknyter till de här första stjärnorna som bars runt under 1800-talet. Dagens adventsstjärnor är mycket större än den klassiska Tindra Kristall. Min analys är att med ökat välstånd har dimensionen på adventsstjärnorna ökat.
Liksom mängden.

I dag hänger många av oss stjärnor i flera fönster, inte bara i ett som var vanligt förr.
– Det är kanske ett uttryck för att kopplingen till Betlehemsstjärnan inte längre är given, utan att stjärnorna ses som ett sätt att lysa upp mörkret, säger Christina Andersson Wiking.
Hon framhåller att traditioner alltid förändras och återspeglar sin samtid.
– Vårt välstånd gör oss mer slösaktiga, kanske vi kan säga. Just nu vill vi ha stjärnor och ljusstakar både inomhus, i trädgården och på balkongen. Det amerikanska idealet sipprar in. Vi befinner oss fortfarande i slöseriet och vill ha mycket av allt. Frågan är hur och om det kommer att förändras.

Adventsstjärnorna var redan från början massproducerade men under 1960-och 70-talen fick handgjorda stjärnor av näver, halm och spån ett uppsving.
– De bröt av mot Tindra Kristall som blivit så vanlig och var så billig att den kallades »proletärstjärnan«. Hantverk och naturmaterial var en del av tidsandan och man ville gå emot slit- och släng-mentaliteten som kommit med efterkrigstidens industriproducerade varor, säger Christina Andersson Wiking.

En som kände vart vindarna blåste i slutet av 1960-talet var jordgubbsodlaren Lars Sparr i Våmhus i Dalarna. Under vinterhalvåret behövde han försörja sig i väntan på sommarens bärsäsong och flätade under en period de klassiska Våmhuskorgar som orten är känd för. Då fick han idén att utveckla en ny produkt: Våmhusstjärnan av flätade spån.
– Min far använde kunskaperna från korgarna men bytte ut furuspånen mot asp. Den mörknar inte lika fort utan behåller vitheten längre, förklarar Uno Sparr, son till Lars och den ende som idag för hantverket vidare.
Stjärnorna började säljas 1971 och under de mest produktiva åren gjorde Lars och hans fru Gulli Sparr upp till 500 om året. Idag gör Uno Sparr mellan 50 och 100 stycken högst 100.
– Jag är pensionär och behöver inte leva på det. Jag gör det för att det är roligt, säger han.

En Våmhusstjärna görs av kvistfri asp som fått torka i minst ett år. I verkstaden sågar Uno Sparr till lagom långa bitar som han blötlägger innan han spänner fast i dem i den stora, faluröda spånhyveln som rytmiskt matar fram en halvmillimeter tunna spån.
Stjärnans mittparti är flätat så att ett åttabladigt stjärnmönster framträder när den är tänd och spånändarna limmas ihop till åtta uddar. Uno Sparr täljer till spetsarna med kniv och sist gör han en liten träkonstruktion som lampan och sladden fästs i.
– Med allt förarbete inräknat tar det väl två, tre timmar att göra en stjärna, säger han och hoppas att hans brorson med familj vill ta över så småningom.

Just nu ser framtiden ljus ut för hantverksmässigt utförda stjärnor. Pendeln har svängt och naturmaterial och hantverk är trendigt igen, liksom att göra själv.
Kreatören och influencern Anna María Larsson gör adventsstjärnor av godispåsar, kompostpåsar, cellofan och tapetbitar.
– Det är väldigt roligt att göra sin adventsstjärna själv. Mitt tips är att jobba i ett material som man känner sig bekväm med. För mig är papper tacksamt, speciellt påsar. Med en påse kan du enkelt skapa en tredimensionell effekt, säger hon.

Det trixiga kan vara att få till belysningen på ett säkert sätt. Anna María Larsson använder ledlampor som inte alstrar värme och även batteridrivna ljusslingor går att stoppa in i stjärnans inre.
– Man kan också göra stjärnor utan belysning, de är fina som inredningsobjekt, säger hon och menar att adventsstjärnor idag kan se ut på många sätt och att det har bidragit till gör-det-själv-trenden.
– De senaste ett, två åren har folk börjat göra allt mer själv. Så fort det är tillåtet med något annat än det traditionella är det enklare att våga göra något som man själv gillar.
Hon ser också att vi idag vill ha många stjärnor och spår att vi snart kommer att hänga dem inne i rummet, inte bara i fönstren.
– Jag tror utvecklingen går mot mer volym. Och naturmaterial. Jag är sugen på att prova att göra en i rotting. Eller läder, säger hon och funderar kring hur smala flätade skinnband skulle te sig.

Christina Andersson Wiking gör en kort sammanfattning av hur adventsstjärnorna förändrats över tid och ser en cirkel som verkar sluta sig.
– Efter naturmaterialen på 70-talet kom pappstjärnorna tillbaka på 90-talet, men med orientaliska mönster. På 2000-talet blev stjärnorna mer designobjekt, de blev stora, sobra och avskalade, ofta i vitt. Förra året dök det upp riktigt stora stjärnor i halm- och naturmaterial. Men de kommer inte från Hemslöjden utan är fabriksgjorda, säger hon och gör samma reflektion som Anna María Larsson gjorde tidigare. De lysande himlakropparna verkar bli tredimensionella igen:
– De herrnhutiska stjärnorna är åter populära, där hantverksdelen består i att du själv måste sätta ihop dem. Det finns även en modell helt i plast. Vi har gått hela vägen runt. Men med en nutida tvist.