Vara välkommen

Traditionella folkdräkter kopplas ofta till ett visst kön. Fredy Samuel Lundh ville bära en dräkt som är friare än så och skapade sig därför en egen. – Jag hade en stark känsla av att jag var på rätt väg.

Text Malin Vessby
Foto Fredrik Jalhed
28 november 2022

– Att jag ville göra en dräkt handlade både om att jag ville få ta på mig något som är väldigt fint och om att verkligen få vara en del av folkkulturen till fullo.

Folkmusikern Fredy Samuel Lundh tar emot i sin studio på Sockerbruket i Göteborg där inspelningsutrustning, med knappar, vred och rattar, fyller nästan hela arbetsrummet. På ett loft ovanför skymtar instrumenten. Där ligger nyckelharpor, mikrofoner, en gitarr.

– Jag kände mig hemma i folkkulturen men inte i folkdräktskulturen, säger Fredy Samuel Lundh som skapade sig en egen folkdräkt.

Det var när Fredy Samuel rörde sig på spelmansstämmor och i andra sammanhang där folkdräktsklädda människor då och då dyker upp, som tankarna började snurra kring en dräkt. Hur skulle en sådan se ut för att den skulle kännas bekväm att bära?
– Plötsligt kändes det så rätt och spännande att göra en dräkt med drag både från mans- och kvinnodräkter. Jag famlade i mörkret men hade en stark känsla av att jag var på rätt väg.

Det var som om funderingarna kring folkdräkten också hjälpte Fredy Samuel att glänta på dörren inåt. Ju djupare tankarna snurrade kring vilka slags plagg som skulle kännas bra att ha på sig, desto mer gled dörren upp mot nya möjliga sätt att se på sig själv och vara.

Klädvalet för dagen är en svart kjol och en mintgrön sweatshirt med Bäckadräktens pastellfärgade livstycke över. Den som vill att folkkulturen ska leva måste använda den, gärna också till vardags, resonerar Fredy Samuel som inte vill att den nya dräkten ska hänga oanvänd i garderoben i väntan på högtidliga sammanhang som konserter, spelmansstämmor och föreläsningar, utan att enskilda dräktdelar även ska passa en vanlig måndag som den här. Utanför fönstren vräker regnet ner och paraplyer krängs ut och in av våldsamma kastvindar.

Det var förra året som Bäckadräkten tog form på allvar. Då hade Fredy Samuel lyckats ordna finansiering, dragit ihop en fokusgrupp med queerpersoner från folkmusikvärlden och börjat samarbeta med illustratören och konstnären Ida Björs. Tillsammans bollade de idéer, for på researchresa, pratade en massa. De besökte Forngården i Delsbo, Ljusdalsbygdens museum, olika bygdegårdar och grävde i arkiven på Textilmuseet i Borås. Ida skissade och provsydde.

Ungefär i samma veva hamnade den göteborgsbaserade folkmusikern på en föreläsning som hölls av transpersoner. Det var då som allt klarnade.
– Jag hade levt bra men lyckligt ovetande innan. Men på den föreläsningen fick jag plötsligt en helt ny vokabulär och kunde med ens sätta ord på mig själv. Jag är ickebinär! Det var omvälvande, jag grät, det var skrämmande och samtidigt så rätt, säger Fredy Samuel med ett varmt leende.
– Många slutar att lyssna på sig själva. Men för mig handlar det om att våga se inåt. Kroppen känns som ett fodral för medvetandet – och själva medvetandet har inget kön!

Ickebinär …

…innebär att identifiera sig mellan, bortom eller med båda könskategorierna kvinna/man. Ickebinär kan också användas som ett parablybegrepp för könsidentiteter som bryter mot tvåkönsnormen.

Den Bäckadräkt som dräktsatsningen till slut landade i, efter att Ida Björs först sytt provplagg i lakansväv för att hitta fram till de rätta snitten, förenar sådant som oftast ses som kvinnligt respektive manligt i dräktvärlden. För underkroppen, till exempel, en byxkjol.
– Kort som en knäbyxa men bred som en kjol, med knäbyxans lucka till byxöppning fram, sammanfattar Fredy Samuel.

Över skjortan på överkroppen bärs det plagg som också åkt på idag, som på framsidan ser ut som ett livstycke, från baksidan mer som en klassisk herrväst. Tyget fick de tag på genom en lycklig slump. Fredy Samuel hade pratat om att det vore fint att fånga upp trans-flaggans färger: ljusblått, rosa och vitt. Och plötsligt hörde en kompis till Ida Björs av sig med frågan om hon möjligen ville ta över några meter överblivet tyg, som ursprungligen vävts till en brudgumsväst från Ljusdal. Färgerna visade sig vara på pricken rätt.

Kilmössan är ett annat roligt sammanträffande. Inspirationen till kalotten kommer både från pojkmössor som förr bars runt om i landet, men också från en kvinnomössa som de trillade över i arkivet på textilmuseet i Borås. Den hör till Toarpsdräkten och är tänkt att bäras på en kvinnas hårknut.
– Att kilmössor burits av både män och kvinnor är så kul tycker jag – varför ska kläder över huvud taget låsas till kön? Dessutom går den här mössan att bära åt bägge håll, vändas ut och in, den är transformativ på flera sätt.

Mössan är den enda del av dräkten som Fredy Samuel sytt själv, i Harris tweed, vadmal och tyg av lurex, material som han sponsrats med. Resten av sömnaden står Ida bakom och hon ler lite snett över zoom från arbetsrummet hemma i Farsta.
– Det svåraste var att jag inte fick fuska som jag oftast brukar göra när jag syr. Jag fick skärpa mig och göra det ordentligt för en gångs skull. Jag räknade trådar och jobbade med förstoringsapparat när jag rynkade ärmarna på skjortan till exempel. Det var tur att jag har den mamma som jag har, en riktig folkdräkts-tant, som kunde hjälpa mig.

Flera dräktdelar har de emellertid anlitat andra hantverkare för att göra, som det breda bältet, gjort av skräddaren och läderhantverkaren Per Swedin i Delsbo. Fredy Samuel beskriver den rejäla bredden som ett stöd. Man kan behöva sådant ibland.

För att förstå det räcker det med att läsa de uppeldade och hatiska inläggen i kommentarsfälten på nätet, som uppstått efter att Bäckadräkten lyfts fram på radio. Fredy Samuel skakar på huvudet.
– Jag tar ju faktiskt inte Delsbodräkten och sågar isär den. Många verkar se det som att jag förstör, men jag gör bara en ny sorts dräkt. Vi öppnar upp för fler, för att fler ska känna sig hemma i den här traditionen och i samhället i stort.

Ida Björs nickar och säger samma sak.
– Även om de allra flesta blir glada när vi berättar om Bäckadräkten är det som att vissa tycker att vi tagit något ifrån dem. Men egentligen är det precis tvärt om. Vi har bara lagt till. Vi har bjudit in fler att få ta plats. Och att få finnas till.

Eftersom traditionella folk- och bygdedräkter är kopplade till platser eller geografiska områden där likartade kläder en gång har burits, har många också frågat var Bäckadräkten hör hemma. Fredy Samuel räknar upp ett par influenser.
– Dels Hälsingland, där vi varit mycket under arbetets gång, både för att Ida kommer därifrån och för att dräktkulturen där är ovanligt levande. Dels Göteborg och västkusten, för att jag bor här. Men den allra viktigaste förankringen är det queera communityt.

Stenarna i det silversmycke som håller fast sjalen (ett slags tryckt rosensjal som bland annat har tångruskor och transtecken i mönstret) går i grönt och rött, som sjöfartens babord och stybord. Fredy Samuel älskar att segla. Skorna, som gjorts av Helena Karlsson på Skotjänst i Rättvik, har en hög och lite insvängd klack som »påminner om aktern på en fin träbåt«.
– Jag vill öppna upp för en värld bortom det binära. Det finns ju hur många färger och blommor som helst, ändå låser vi oss ofta vid enbart två slags kön, när vi kan blomma så mycket mer som människor, säger Fredy Samuel lugnt och varmt.

Fler tänker i likartade banor. I Lysekil lyfter Lennon Matildasdotter på telefonluren.
– När jag får tid, ork, ekonomi och möjlighet skulle jag vilja sy upp de plaggskisser som jag gjorde 2019. Jag har blivit mer motiverad nu, när jag inte längre är först.

De var på linjen för folklig sömnad på hemslöjdsskolan Sätergläntan i Dalarna som Lennon började fundera över hur en könsneutral folkdräkt skulle kunna se ut, en som Lennon själv skulle känna sig bekväm med att bära och som kanske också kunde få fler att känna sig hemma i dräktvärlden.
– Tyvärr är många som är intresserade av dräkttraditioner inte så intresserade av utveckling. Men för att kunna möta även deras argument var det viktigt för mig att veta att jag bakom alla val hade belägg från förr i tiden. Om jag har belägg för alla detaljer och snitt, då blir det svårare för dem som är lite anti att säga emot, konstaterar Lennon, som tillbringade utbildningens tio veckor långa projektarbete i biblioteket på Sätergläntan, böjd över all tillgänglig litteratur om dräkter och folkkultur. Här handlade det om att gå systematiskt till väga och lusläsa allt.
– Det jag landade i var att ursprunget till alla dräkter är kolten, ett långärmat plagg som är skuret i ett stycke, som en klänning. Sådana har både män och kvinnor burit och de har varit snarlika. Plagget finns kvar i dräkter till små barn idag. De ska ju egentligen inte bära minivarianter av folkdräkter, utan traditionellt sett bära kolt.

Broderad vattensymbolik på strumpan. – Jag gillar ordet Bäckadräkten. Vattnet är rörligt och bäcken har en tydlig riktning.

Men den skiss som projektarbetet gav upphov till blev i slutänden ändå en form av byxdress.
– Jag kom fram till att en könsneutral folkdräkt skulle kunna bestå av ett enda slags underplagg där överdelen och underdelen sitter ihop, istället för skjorta och byxor alternativt särk och kjol. Jag tänkte mig byxdelen i ett mer traditionellt folkdräktstyg, som kläde eller vadmal, och gärna konstruerad med lite volym för att få in det feminina i den stereotypt manliga underdelen. Upptill såg jag framför mig en traditionell särk, med krage och detaljer, säger Lennon och leendet hörs över telefonen:
– Jag är rebell men på ett traditionellt sätt. Det låter ologiskt, men är fullt möjligt. Och kul.

Från Porjus hörs istället symaskinens knattrande när Anna-Stina Svakko lyfter luren. Hon har precis börjat sy »en queer gákti«, en regnbågskolt, till en person som är född man men som vill ha en kolt av en längd som traditionellt sett burits av kvinnor.
– Det är fint att få hjälpa till, säger hon.

Anna-Stina Svakko har mästarbrev i duodji, samisk slöjd och är specialiserad på samisk dräktsömnad. Hon kan det mesta om koltar. Ändå är plagg som tydligt signalerar queera identiteter ganska ny mark också för henne. Men under året som gått har hon lett en kurs i att sy regnbågskoltar hos Sameföreningen i Stockholm. Vid tre olika tillfällen har hon åkt ner till huvudstaden för att träffat kursdeltagarna, som sytt vidare på egen hand mellan mötestillfällena.
– Det här är verkligen en resa för många. Det handlar både om att stå upp för sin identitet som queer och som same. För flera av deltagarna är det den första kolten i livet, de tar tillbaka något som den svenska staten rövat bort i försvenskningen. Det är väldigt stort. Det kräver mycket mod att leva öppet som både queer och same. Både i sitt hemsammanhang och i samhället i stort.

Men att som alternativ till traditionella kvinno- och manskoltar göra en och samma regnbågskolt till alla är verkligen inte en lösning, påpekar hon. Det ligger i sakens natur. Queer innebär olika saker för olika personer.
– Somliga vet ju vilket kön som de identifierar sig med, oavsett om de är födda med det eller ej, men vill ändå manifestera sin queera identitet. Då kan man ju sy en traditionell kolt och kanske sy fast en regnbågsflagga eller transflagga i nacken. Andra känner sig inte hemma i ett visst kön. Det förutsätter delvis en annan slags kolt. För mig är det här en djupt personlig sak, inget som ska definieras nationellt, säger Ann-Stina Svakko bestämt och förklarar att det också är känsligt.
– Vår dräkt sitter fast med själen, med arvet.

Jag tar faktiskt inte Delsbodräkten och sågar isär den. Många verkar se det som att jag förstör, men jag gör bara en ny sorts dräkt.

Förändringar tenderar också att väcka oro och rädsla hos dem som helst ser att saker förblir som de varit.
– Ändå har det hänt saker med kolten i många, många år nu. Den är ju föränderlig. Tänk på när de första koltarna i krossad plysch dök upp på 1980-talet. Kolten följer sin tid. Och ingen äger traditionen, säger Anna-Stina Svakko och kommer in på det som hon ser som en stor skillnad mot den svenska folkdräktsvärlden, att kolten aldrig slutat att användas eller, för den delen, förändras; att den i högre grad är ett högst levande klädesplagg.
– Ändå kan man inte rucka på allt.

Hon berättar om de dekorer av kläde som finns på vissa koltar och som kommunicerar vilken familj som bäraren kommer från och var rötterna finns, geografiskt sett. Sådana dekorer bör bevaras också på nya dräkter, anser Anna-Stina Svakko.
–  För oavsett vad du identifierar dig som är du barn till dina föräldrar, det förändras inte. Så norr om en viss älv kan det vara grönt och gult på banden som gäller, söder om samma älv kan det vara blått och gult. Om man inte håller fast vid något förblir det inte en kolt, då kan man ju lika gärna göra en jacka, en klänning eller vad som helst, säger Anna-Stina och påpekar att pronomen som han och hon inte finns i de samiska språken. Det ser hon som en öppning. Dessutom är det inte någon jättestor skillnad mellan de koltar som vanligtvis bärs av män och koltar som vanligtvis bärs av kvinnor. Skillnaden ligger bland annat i längden på plaggen och om det ska vara krage eller inte.
– Det är lika många delar i snitten på traditionellt feminina som maskulina koltar. Det är snarare dräkttillbehören som är genusfixerade, som skoband och mössor.

– Många slutar lyssna på sig själva. Det är vad det här handlar om. Att våga se inåt. Att våga göra något av det som du ser inuti. Jag vill inspirera till det, säger Fredy Samuel Lundh.

Frågar man Anna-Stina Svakko finns det emellertid ytterligare en ingrediens som inte går att kompromissa med i koltmakandet. Det är hantverket.
– Det handlar om respekt både för traditionen och för de generationer som gått före, de enormt skickliga slöjdare som sydde sina koltar för hand, helt utan elbelysning. Och här sitter vi med symaskiner och speciallampor. Frihet att påverka sin kolt innebär inte frihet från noggrannhet och respekt, anser jag. Det är bedrövligt med koltar som ser ut hur som helst. Slarva inte för att du vill göra själv, säger hon med eftertryck och sammanfattar sedan sina tankar.
– Jag är jätteimpad av de här människorna som är i sina processer och jag vill hjälpa till. Men allt är inte helt fritt.

I Göteborg har regnet övergått till ett ihärdigt duggande medan Fredy Samuel berättar om den nya fas som arbetet med Bäckadräkten nu gått in i; att göra kläderna tillgängliga för fler. Närmast ska sömnadsmönster skapas och kurser hållas för att så många som möjligt ska få chans att sy en egen ickebinär dräkt. Tanken är också att göra mönster som passar för olika slags kroppar.

Fredy Samuel ler.
– Du behöver inte göra exakt som jag. Jag vill inte hamna i Dräpo-situationen, du vet Dräktpolisen, att nu har jag gjort något och sedan måste det förbli exakt så. Jag vill att fler ska få leka vidare, att vi ska få igång livet i dräkten.­

28 november 2022

Hemslöjd åsikt

Gör det själv

Lappa och laga med Hemslöjd