Vantvägen tillbaka

Första tiden efter transplantationen försökte jag bara överleva. Allt var en kamp. Jag kämpade för att lyfta skeden med yoghurt till munnen och jag minns hur lycklig jag var när jag fick tag på lyftbågen ovanför sjukhussängen. Jag tog ett steg i taget. När jag äntligen kunde gå igen gick jag och min man ut i ett umgängesrum för att spela kort. Men korten såg konstiga ut. Jag testade att hålla för mitt högra öga och allt blev kolsvart. Jag hade blivit blind på det vänstra.

Ett halvfärdigt broderi låg och väntade när jag kom hem. Jag lärde mig sticka när jag var åtta och har handarbetat sedan dess. Men det var broderiet jag älskade. Innan jag blev sjuk broderade jag hur mycket dukar och bonader som helst. När jag kom hem från sjukhuset ville jag ta upp det igen. Men jag kunde inte följa linjerna. Jag såg inte tillräckligt bra. Stygnen hamnade utanför. Tråden fyllde inte mönstret och lämnade tomma fält efter sig. Fan också, tänkte jag, och lade undan broderiet.

Det var svårt att acceptera att livet förändrats. Jag kunde varken arbeta eller leva som förut. Lungorna återhämtade sig, men njurarna fungerade inte fullt ut. Synbortfallet gjorde att jag inte kunde bedöma avstånd och det blev svårt att gå ner för trappor. Och så kunde jag inte brodera. Livet blev tungt. Jag blev djupt deprimerad.

Samma höst fick jag syn på ett par lovikkavantar i en handarbetsbutik. Eftersom stickning inte ställer samma krav på synen som broderi bestämde jag mig för att testa. Jag köpte garn och stickade ett par till mig själv. Det kändes så bra att jag stickade fler och gav bort till släkten. När alla hade fått började jag lägga ut på Blocket. De sålde bra. Stickandet blev som en drog. Jag kunde inte sluta.

En septemberdag 2008 ringde någon som hette Bibi Rödöö. Hon jobbade på Sveriges Radio och hade sett mina vantar på Blocket. De skulle starta programmet Vinter i P1 och ville ha vantar till sina vinterpratare. Kunde jag skicka 42 par till i november? Först trodde jag att hon drev med mig. Hur skulle jag hinna sticka så många par? Trots att jag var tveksam till om det skulle gå svarade jag ja och åkte och köpte garn.

Ett par vantar kräver ungefär fyra timmars arbete. Jag behöver inte titta utan stickar när jag ser på teve. Jag känner när jag kommer till tumfästet och när jag närmar mig toppen. Själva stickningen tar ungefär två timmar. Arbetet är så tacksamt: efter bara en kort stund känner jag hur vanten börjar växa fram under stickorna.

Vissa vinterpratare betyder massor för mig, som Henning Mankell och systrarna Kallur. Andra vet jag inte vilka det är. Då sätter jag mig och googlar.

När jag stickat klart fäster jag trådarna och virar in vantarna i en varm, fuktig handduk där de får ligga över natten. Morgonen efter plockar jag ur dem och låter dem lufttorka. Sedan borstar jag dem med en hundpälsborste så de blir mjuka och lurviga. Jag broderar på detaljerna sist. Det är långa stygn, så det går bra. Allt som allt tar ett par vantar ett och ett halvt dygn. Att hinna med 42 par under de där veckorna var tufft, men jag fixade det.

Sveriges Radio var jättenöjda. Några veckor senare såg jag bilder på Jonas Gardell och Lasse Åberg med mina vantar på händerna. Det var stort. Efter att ha mått så dåligt så länge kände jag mig plötsligt behövd. Det hade börjat vända. Jag hade börjat komma tillbaka som människa.

Stickandet blev min terapi.

Sedan dess har jag stickat vantar till Vinter i P1 varje år. Men jag får inte veta vem som ska ha dem. Eller jo, en gång: när Johann ›Iprenmannen‹ Neumann skulle vara med. Då behövde de ett par vantar i tonårsstorlek.

Det där broderiet jag lade undan när jag kom hem från sjukhuset ligger fortfarande orört. Det har det gjort i tio år nu.«