Vad ska vi ha slöjd till?

Helst vill vi förstå saker genom att värdera dem i lönsamhet.

Vad ska vi annars ha dem till?

Vi blir lite handfallna inför det vi inte kan mäta, som naturen. Ändå försöker vi.

Internationella valutafonden kom i en uträkning fram till att hela världens bestånd av valar är värt 10 000 miljarder kronor. Som att det skulle vara ett svar på vad vi ska ha valarna till – som att vi skulle kunna välja pengarna istället!

Tänk hur ekonomer alltid beskyllt oss konstnärer för att vara flummiga, när det är precis tvärtom.

En fråga som vi människor ständigt ställer oss är ›Vad ska vi ha det till?‹ Helst vill vi förstå saker genom att värdera dem i lönsamhet.

Redan i högstadiet får vi brottas med frågan i våra tillval; vad ska du ha franska till?

Än mer när det gäller det kreativa i livet, som poesi, musik – eller slöjd. Är det inte bruksföremål du gör, måste du förklara varför du ägnar dyrbar tid åt att skapa.

Jag har alltid tänkt att jag är så ohändig – trots att hela mitt yrke går ut på att göra små vävar av ord och snida melodier, med just händerna.

Kanske har jag slagit ifrån mig detta med händighet för att slöjd är något som varit så laddat, sen skolan.

Jag minns när vår träslöjdslärare Paul-Henry skulle visa oss svarven för första gången. Vi var ett gäng förväntansfulla tioåringar som stod alldeles för nära.

På den tiden fanns inga regler för sånt eftersom inget var farligt på 1980-talet (förutom hårdrock). Lite bilkörning utan bälte, passiv rökning och aktiva maskiner hade väl ingen dött av. Tänkte man då.
– Här är den, sa Paul-Henry stolt och det gick inte mer än några sekunder innan den första av oss svimmade vid blotta åsynen av svarven. Som i en tecknad film föll Cato baklänges och segnade ner bredvid mig.

Paul-Henry satte sig på huk och skakade liv i honom med sina starka slöjdarmar. Sen fortsatte lektionen. Det var inget mer med det.

Slöjd var känsligt.

Även på syslöjden svimmades det en hel del när nålar hamnade i våra små fingrar och bloddroppar ploppade fram.

Ingen svimmade däremot på de teoretiska ämnena. Trots alla häpnadsväckande fakta vi ställdes inför på historian eller de mystiska primtalen på matten.

Inget var så starkt som slöjd!

I åttan fick vi välja mellan syslöjd och träslöjd.

Alla killar valde träslöjd och alla tjejer valde syslöjd.

Jag valde syslöjd. Och fick direkt frågan vad jag skulle ha det till?

Det skulle visa sig vara ett av mitt livs mer strategiska val.

Trots att jag bara virkade en grytlapp första terminen fick jag ändå godkänt betyg. Det var ju så bedårande att jag som kille valt syslöjd.

Men snart började jag uppskatta timmarna på syslöjden mest av alla. Dels för att jag slapp vara med andra killar, dels för att jag efter en termins positiv särbehandling började försöka leva upp till mitt godkända betyg. Inte för att jag behövde, utan för att jag ville.

Jag vet ännu inte vad jag skulle ha syslöjd till. Och även om både mitt yrke och min passion är att slöjda i ord och ton, så vet jag inte vad jag ska ha det slöjdandet till heller.

Att uttrycka sig – dansa, trumma, rista in saker, snida vackra kammar, sjunga och berätta – har vi gjort i hela vår mänskliga historia.

De första 200 000 åren har vår skapande ådra överlevt den ständiga frågan om lönsamhet. Och om 200 000 år har nog evolutionen gjort att den där genen som ifrågasätter kreativiteten försvunnit.

För vad ska vi ha den till?

Emil Jensen är artist, poet och radiokrönikör. Just nu tågturnerar han med föreställningen Än susar skogen. Han hörs också i Sveriges radios Tankar för dagen och som kåsör i Godmorgon världen.