Vad är okej?

Slöjdare och formgivare har alltid härmat, snott och inspirerats. Men i vilken grad får man göra det? Hör några röster resonera kring den frågan med utgångspunkt från ett aktuellt fall.

Text Malin Vessby
Foto Lena Kuoljok Lind
29 mars 2014

Strax före jul blåste det upp till storm. Kläddesignern Gudrun Sjödén släppte en ny kollektion och beskrev den som inspirerad av sitt samiska arv. Koltlika plagg hade vävda band i klara färger längs ärm- och kjolslut. Katalogens modeller stod framför kåtor i ymnigt snöfall med näbbskor på fötterna och traditionella skoband virade runt både midjor och huvuden. Kanske en kåsa som smycke.

Sociala medier ångade av upprörda och ledsna röster men också av entusiastiska. Radio Sápmis inslag om kollektionen fick över hundra kommentarer innan kommentarsfältet stängdes.

Men när vindarna avtog hängde en envis fråga kvar, lätt att överföra också på annan formgivning än Sjödéns.

Var går den lagliga – och var går den etiska gränsen för hur man kan använda historiskt rotade formspråk? Eller mer rakt på sak: Vad får man? Och vad är egentligen okej?

Lagen i sig är stolpigt tydlig. Ett verk är upphovsrättsligt skyddat mot plagiering till och med 70 år efter utgången av upphovspersonens dödsår. Och för att anses vara ett plagiat, ska det ligga svindlande nära originalet. Är upphovsmakaren okänd, som ju ofta är fallet i folkkonst- och kulturarvssammanhang, gäller skyddet i 70 år från offentliggörande eller skapande.

Mansskobanden till Karesuandodräkten har symmetriska, centrerade mönster till skillnad från kvinnobanden, vars mönster är mer asymmetriska. Dessutom karakteriseras mansskobanden av vit bottenfärg och röd-vit avslutningssnodd.

Men för att något ska räknas som ett verk, måste det dessutom ha uppnått verkshöjd, det vill säga ha en originalitet eller särprägel som beror på en upphovspersons personliga skapande, alltså knappast vara uttryck eller former som utvecklats genom åren.

Därför fick på 1990-talet till exempel inte Gränsfors yxfabrik rätt mot Hults bruk när de menade att de fått sina yxor plagierade. En yxa är en yxa och har en lång tradition i nacken, menade Svensk Forms Opinionsnämnd, vars uppgift just är att yttra sig om nyttoföremåls eventuella upphovsrätt.

Varumärkesjuristen Martin Berger på Patent och Registreringsverket, PRV, snabbsammanfattar upphovsrättslagen så här:
– Traditionella mönster och verk har i allmänhet ingen upphovsrätt. Och generellt gäller i upphovsrättfrågor att man inte får plagiera, men man får inspireras.

Det visar sig att han flera gånger fått frågan om vem som har rätt till exempelvis dalahästens färgkombinationer och mönstervärld. Då brukar han hänvisa till Nordiska museet.

På museet på Djurgården i Stockholm tar textilintendent Anna-Karin Jobs Arnberg utgångspunkt från sitt eget dräktskick när hon kommenterar vad man får och inte.
– Jag kommer ju från Dala-Floda och är uppvuxen med Flodadräkten. Och den dräktens påsömsbroderier eller mönsterformer kan vi Flodabor knappast göra anspråk på, för samma slags blommor finns i Estland, i Rumänien, i Norge, i Polen…

Men, understryker hon, frågan om och hur man får använda gamla mönsterformer är ändå inte lättbesvarad.
– Den som använder traditionella mönster behöver också visa ett visst mått av hänsyn. Och personligen tror jag att det var här som det brast i just Gudrun Sjödénfallet. I mina ögon har kärnan i den efterföljande debatten mer handlat om den exotiserande och klichéeartade bild av samer som hon målar upp och inte i första hand om hur hon använde rött, blått, gult eller bandmönster. När hon för ett par år sen inspirerades av Dala-Floda, å andra sidan, kände många bybor stolthet. Traditionen kan helt enkelt ha väldigt olika laddning i olika sammanhang. Men laddad är den, så hänsynstagande är en förutsättning, och jag tror att man visar mer hänsyn ju mer man vet.

Kvinnoskobanden till Karesuandodräkten har alltid gul bottenfärg och helröd snodd. Precis som mansskobanden är de vävda i bandgrind, medan snodden är lagd (flätad). Tofsen har färg efter tycke och smak.

Gunnar Östman Inga, som är sameslöjdskonsulent i Jokkmokk tar vid och vi stannar ytterligare ett tag vid julens klädkollektion. För att förstå svallvågorna efter den måste man anlägga ett minoritets- och urfolksperspektiv, betonar han. Annars riskerar man att okunnigt landa i att samer är mer kittsliga, känsliga och rigida än andra, en grupp som tjuvhåller på sin kultur, medan andra grupper glatt bjussar på sin bakgrundshistoria eller rycker på axlarna när folk tar sig an den och inspireras.

Ta urfolkens perspektiv för en stund, uppmanar han.
– Ett urfolk är oftast i minoritet och ständigt utsatt för tryck. Förlorar man sitt språk och sin kultur, då tappar man sin identitet. Den risken står inte majoritetsgrupper inför i samma utsträckning, språk och kultur är inte hotade. Därför tenderar urfolk att vara mer aktsamma om sina kulturella yttringar än andra. Av erfarenhet.

Han tar ursprungsbefolkningar i Amazonas som exempel. De lever med djup kunskap om olika lokala medicinalväxter och växtgifter. Och sen kommer multinationella storbolag utifrån och tar patent på deras kunskaper med syfte att tjäna storkovan.
– Det är sådant det handlar om. Man måste ständigt fråga sig i vilket syfte ett urfolks kunskaper exploateras. Och det är i den frågan som den här upprördheten bottnar. Den som förstår det, närmar sig samisk kultur med hänsyn, säger Gunnar Östman Inga på sitt lugna vis och instämmer med Anna-Karin Jobs Arnberg i att det inte går att dra tvärsäkra skiljelinjer mellan rätt och fel i slöjd- och formgivningssammanhang. Man får helt enkelt använda sina tentakler, ta ställning i enskilda fall och skaffa sig kunskap.

– Man måste få inspireras. Det har slöjdare alltid låtit sig göra och så har slöjden utvecklats, säger Gunnar Östman Inga och föreslår att vi ska höra hur Anna-Stina Svakko resonerar.

Hon har mästarbrev i duodji och tar utgångspunkt från sina samiska rötter när hon gör kläder eller håller kurser. Och för Anna-Stina Svakko är det en avgörande skillnad mellan att kopiera och inspireras.
– Kopiera är förbjudet i min värld. Härma, däremot, är ett sätt att lära sig på. Men för att man härmar en teknik, behöver man inte använda exakt samma färger eller material. Personligen får jag allergi när jag ser hur somliga försöker göra precis lika in i minsta maska och nyans. Varför vill man det? Å andra sidan är det nog en drift att härma, att försöka göra lika fint, säger Anna-Stina Svakko och påpekar att man ska redovisa sina inspirationskällor.

– Jag tänker till exempel på ett företag som gör oväderskragar, den samiska ponchon. De berättar inte att plagget är en nordsamisk variant. För mig går man över en gräns när man låter affärsmässighet ta över helt och hållet och inte lyfter fram den kunskap som följer med på köpet i det man inspirerats av. Slutresultatet riskerar att bli ytligt.

Trefältsskoband finns i flera dräktområden från Jokkmokk och söderut, men i olika färgkombinationer. De är alltid kvinnoskoband. Det här hör till en dräkt från Tärnaby/ Ammarnäs-området. Banden är lagda (flätade).

Jögge Sundqvist, välkänd träslöjdare som fördjupat sig bland annat i sitt västerbottniska slöjdarv, menar precis som Anna-Stina Svakko att det ställer högre krav på känsliga tentakler om man tillverkar saker med syfte att tjäna pengar, än om man med glatt mod gör något för eget bruk. I hans ögon har det i design- och formgivningsvärlden blivit allt vanligare att plocka fritt ur olika traditioner och sen rent av tillskriva sig själv äran. Och i likhet med Anna-Stina Svakko ser han en risk i ytligt plockande.
– Om man förenklar och estetiserar något som egentligen bygger på djup kunskap med förklaringar långt bak i tiden går lätt något förlorat.

Han tror att kunniga slöjdare kommer att bli allt viktigare framöver. Den som har kunskap om gammal slöjd, kan förmedla varför folk genom tiderna gjort som de gjort och vad det finns för tankar och föreställningsvärldar bakom.
– Det materiella arvet från självhushållets dagar rymmer information om människors livsvillkor, om hur man förr skaffade sig ett värdigt liv. Och kanske finns i slöjden också svar på frågan om hur vi kan överleva på den här jorden på ett bra sätt idag. Men då måste man vara beredd att fördjupa sig, säger han. Inte bara plocka russin ur kakan.

Formgivaren Mia Svalänge är en av dem som använt sig av traditionen – och som till viss del fått kritik för det.

Hon har tagit rosengångsvävda mönster från Leksandsdräktens förkläden – eller majder – förstorat dem och fört över ränderna till brevlådor och yllefiltar. Kritiken har framför allt gällt de gulsvarta randningar som (för dem som kan avkoda Leksandsdräktens inbyggda signaler) är hämtade från ett begravningsförkläde.

Men att väcka ilska eller provocera är inget hon eftersträvat. Hon vill sprida kunskap om dräkten, också utanför Leksand, och göra saker lika hållbara över tid som dräkten i sig.
– Om jag gör en kollektion inspirerad av Leksandsdräkten som jag vuxit upp med, känns det konstigt att inte inkludera begravningsdräkten, förklarar hon och det hörs att hon kan sin dräkthistoria.

– Leksandsdräkten bär på en massa berättelser och på information om livet i stort, den visar bärarens civilstånd, om hon har sorg eller inte och berättar om kyrkoåret, sammanfattar hon och påpekar samtidigt att närbesläktade randiga mönster också finns i folkkonsten runt om i världen och alltså har härmats och använts fritt på många olika håll.

Hon tar ränderna i en traditionell mexikansk poncho som exempel.

Sen frågar hon, utan den minsta ton av provokation i rösten:

– Vem äger egentligen vävtekniken rosengång?

29 mars 2014

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram