Arboristen Will Riseley satt uppklättrad i ett träd i London när telefonen ringde. En holländsk slöjdarkompis tipsade om en täljfestival i Sverige.
– Biljetterna går snabbt, så du ska nog köpa nu om du vill vara med.
Will klickade in på länken som han fått i ett meddelande. »Hang on!«
Under ett par år hade han hjälpt till på den välkända Spoonfest i engelska Derbyshire, hängt med slöjdare, täljt slevar, pratat svarvtrix och knivslipning. Chansen till ytterligare en täljfestival ville han inte missa. På hängande fot knappade han in en beställning medan han samtidigt slängde ett öga på arbetsbilen nere på gatan. Han hade haft många inbrott på sistone.
Att det spontana beslutet skulle innebära att han inom ett par månader skulle utvandra, hade han ännu ingen aning om.
Han kommer ut på farstubron på ett av de två husen på tunet strax utanför Edsbyn. Det ena är nymålat i falurött med snövita knutar och ockragul dörr. På det andra flagnar färgen både utanpå och inuti. Det är där Will och sambon Charlotte Coles bor än så länge, medan de renoverar huset bredvid. På diskbänken står en plastdunk med tapp. Det är dricks-, tvätt- och diskvattnet från brunnen på gården. Köksluckorna är igentejpade med silvertejp för att komplicera livet för mössen. Will ler lite. En hel del nyfikna har kommit rullande uppför grusvägen för att kolla in engelsmännen som flyttat in. Lite av vansinnesprojekt betraktas det som vad det verkar.
– Det är som att leva på 1850- talet sa någon.
Charlotte kommer med te och protesterar lite. 1950-talet kanske.
– Men vi hoppas kunna flytta in i det andra huset lagom till vintern.
De bor helst inte ytterligare en vinter i det dragiga torpet. Det har redan hunnit bli två vintrar och under somliga köldknäppar har termometern visat fem grader inomhus. Vedspis och kamin har inte räckt till. Grannen har knackat på och frågat om de lever.
Allt har tagit lite längre tid än de planerat. Som det oftast gör. Men så har de också gjort allt själva. Rivit ut rubbet i huset som de renoverar, ända ner till den nakna jorden. Lagt in golv, byggt kök, dragit rör. Knepigast var att bygga trappan till övervåningen, förklarar Will när han visar runt. Han fick tänka och räkna på sätt som han aldrig gjort förut. Men han ser nöjd ut. För tillfället sparar de pengar för att ha råd med elinstallationen. Det är i princip bara den som de inte kan göra på egen hand, konstaterar han.
Det blir inte så perfekt, och just därför ser det också finare ut på något vis. Sakerna får mer karaktär.
På väggen bakom köksbordet, nedanför den enorma kornblå skedhäcken som är fullhängd med handtäljda skedar som Will bytt till sig av slöjdarvänner, hänger ett collage i papper gjort av hans sambo. Orden freedom, grow och root är utklippta från olika tidningar. Och ett citat av Martin Luther King: »Take the first step in faith.«
– Ska vi gå och titta på svarven?
Vi passerar ett par lador, varav en är full med björkklabbar. Den silvergrå vedbodens knutar lutar i en utmanande vinkel. Fallet är nära.
– Den har förskjutits en decimeter bara sen vi flyttade in, säger Will och hoppas att han kommer hinna räta upp boden innan den tippar. Han måste höra med någon som är bra på knuttimrat.
Ladan som blivit verkstad ligger bakom bostadshuset. Inte heller den är ett helt stadigt bygge.
– My lovely workshop, säger Will med lika delar uppriktig förtjusning och bitande ironi.
– Det är inte helt enkelt att svarva här inne… Hela golvet skakar när jag sätter igång.
Planen är att bygga en liten verkstadsbod när huset är färdigrenoverat. Inget märkvärdigt, men ett utrymme med ett stadigt slätt golv och plusgrader inomhus på vintern, så att han inte behöver bryta isär ihopfrusna trästycken.
– Det hade i och för sig varit kul att fortsätta ha det här som verkstad, vi tror att det varit en sådan tidigare, säger han. Men det blir faktiskt enklare att bygga nytt från grunden.
Han visar långa, tunna träspån som de fyndat i ladan. Kanske har det en gång i tiden bott en korgmakare på gården. Att det slöjdats här råder det i varje fall inget tvivel om. I ett hörn står en bunt med träkäppar. De är gjorda av krokvuxna, knotiga och blankslitna grenar. De låg utströdda lite var stans i bostadshusen när Will och Charlotte flyttade in.
Också yxor har de fyndat, bland annat en hel rad av smeden Per Stalberg (1839 – 1920), som arbetade för Urafors yxfabrik i Edsbyn och vars verktyg tydligen går dyrt på kännarsajter nuförtiden. De lär vara av bra kvalitet.
Men svarven är modern. Den står längst in mot väggen i ladan. Det är en senapsgul och maffig järnkoloss till amerikanare.
– A great machine! Den är superheavy, säger Will Riseley nöjt, man kan göra stora skålar.
Det har snart gått tio år sedan han började svarva. Det var 2013. Charlotte pratar om ett liv före och efter det. Wills pappa hade snickarfirma och gjorde platsbyggda kök, så kanske fick han med sig en del kunskap med fadersarvet, tänker han sig, även om han mest ser sig som självlärd. Svarvarbanan började med skålar av virke från brädgården. Precist formade och välpolerade bunkar utan ett hack eller verktygsmärke så långt ögat nådde.
– De såg ut som om en maskin gjort dem, utbrister han idag efter att sedan länge ha övergett målbilden om perfektion och hantverkarfinish.
Det var videos med slevtäljaren Barn the Spoon och svarvaren Jarrod Dahl som fick honom på andra tankar. Båda jobbar i färskt virke. Will började testa och samla på sig kunskap. Plockade lite tips här, läste böcker där, tittade på bilder, testade, misslyckades och testade på nytt. Sedan var han fast.
– Om du vet hur virket rör sig och hur ved funkar kan du faktiskt göra saker efter att bara ha studerat bilder eller vridit och vänt på gamla grejer, säger Will Riseley idag.
Han visar en flaska som han svarvat. Den har platt kropp och cylinderformad hals. Det tog ett tag att klura ut hur han skulle göra den, säger han. Men till slut knäckte han koden. Det handlade om att svarva på olika ledder.
Idag jobbar han enbart med färskt trä.
– Det är roligare än att jobba med torrt. Det blir inte så perfekt, och just därför ser det också finare ut på något vis. Sakerna får mer karaktär. Numera brukar jag heller inte försöka bli av med verktygsspår, de får finnas kvar och avslöja hur allt är gjort.
Färskt virke har också fördelar framför torrt, lägger han till. Vet man hur man ska utnyttja att träet kommer dra ihop sig när det torkar finns en möjlighet i det, som att göra krympburkar och krymplådor. Det dammar heller inte så förbaskat vid svarven när han jobbar. Och han kan gå lite tuffare och snabbare fram med svarvjärnet. Ta rejälare tag.
– Virket är mjukare, säger han.
Materialet är dessutom oftast gratis, eftersom han lever på att fälla och beskära träd. Torrt virke hade han fått gå till brädgården och köpa.
– Så om något blir fel har jag ju bara förlorat tid, inga pengar. Och det behövs ju alltid ved till kaminen, säger han och ler lite snett.
Det är dags för lunch. Will Risley ursäktar sig lite när tallrikarna dukas fram. Ett par av dem är lite skeva. Det är som i talesättet med bagarens barn, som får föräldrarnas brända bullar. Flera av faten är sådana som han inte tycker att han kan sälja, men som inte heller förtjänar att bli brasved på studs.
På morgonen är det härligt att börja med träsked och träskål, det blir behagligt mjuka ljud att dra igång dagen med.
Ibland blir folk överraskade av att han och Charlotte faktiskt lever med slöjden, säger Will. Att de äter på trätallrikar och använder träskedar.
– Men det är väl därför man gör den? Inte enbart för att beundra den.
Själv har han en favorit till frukostskål som han tar varje dag och en favoritsked, som han har bytt till sig av en amerikansk slöjdare. Han pekar lite snabbt på ett par av skedarna i skedhäcken på väggen bakom och namnger ett par av slöjdarna. Det är britter, amerikaner, holländare, svenskar…
Sedan knackar han försiktigt med en liten slev på en av bordets trätallrikar och sträcker sig efter en metallgaffel som han låter klinka lätt mot en mugg av keramik. »Hör skillnaden!«
– På morgonen är det härligt att börja med träsked och träskål, det blir behagligt mjuka ljud att dra igång dagen med, menar han.
Charlotte ler lite, »jaja«. Hon var logoped i England men är yogalärare i Sverige. Men de har knappt någon keramik längre. Det är trä och hemgjort som gäller här. Han vrider på en av sina svarvade tallrikar.
– Träet måste vara perfekt från början, helt rakt, utan kvistar och stammen ska ha en rejäl diameter. Sedan ska den kvartersågas så att svarvämnet får perfekt stående årsringar.
Han lärde sig den hårda vägen, säger han. Han hade svarvat femtio snygga ektallrikar och så visade sig årsringarna i virket inte vara raktigenom stående. Hela bunten slog sig.
Men han tycker ändå att han har viss hjälp av sitt yrkesval när det gäller att välja trä. Numera jobbar han tre, fyra dagar i veckan som arborist och renoverar hus resten av tiden. Han brukar försöka se färdiga slöjdföremål i stam och grenar på de träd som han närmar sig i jobbet, träna sig i att reflektera över vilka delar av träden som skulle passa till vad.
Den ek som han helst vill ha till sina tallrikar har han emellertid svårt att hitta runt Edsbyn. Under två års arbete har han hittills bara tagit ner två ekar i Hälsingland, bägge i Bollnäs. Planen är att närma sig björken nu. Lönn, tänker han annars, kunde nog funka till tallrikar. Nytt land innebär nya slöjdarutmaningar.
– Hemma i Storbritannien kände jag många som visste att jag ville ha trä, så de kunde lägga undan till mig om de fällt något som de trodde skulle passa. It’s not what you know, it’s who you know, säger han med ett leende.
Själv är han extra förtjust i de tallrikar som han svarvat och svärtat. Det var han själv som lurade ut hur han skulle göra färgen, genom att testa sig fram till en kompott av ättika, stålull och en kemisk reaktion med ekträets alla tanniner.
– Svärtan går djupt in i träet och håller över tid. Våra fyra år gamla tallrikar är fortfarande svarta. Dessutom slits de väldigt snyggt!
Närmast ska han lista ut hur han bäst förvarar sitt virke här i Sverige, så att det håller sig färskt och fuktigt så länge som möjligt. Vädret är en av många skillnader mellan barndomslandet och det nya. I det dimmiga öriket tar virket ordentlig tid på sig att torka. Här går det betydligt snabbare.
– Å andra sidan känns kylan mycket råare där. Det kan vara nollgradigt ute, men kännas som det gör vid minus tjugo i Sverige.
Han slänger ett längtansfullt öga mot häggen mitt på gårdsplanen. Vintern har varit lång och de vita doftande blommorna är äntligen på väg att slå ut. Sommaren är efterlängtad.
Men häggen representerar även något annat än försommar. För Will står den också för en mångfald av träslag, för variation. På fönsterbrädan inne i köket har de ställt ett tråg med små svarta plastkrukor. Försiktiga små skott har börjat titta fram ur jorden. Det är lätt att tänka på Kristinas astrakanäpple i Vilhelm Mobergs Utvandrarnasvit. De har sått frön från träd hemifrån. Ek och kastanj.
I trakterna runt Edsbyn är det annars mest gran, tall och björk som gäller. Softwood, säger Will om barrträden. Och björken, som svenska slöjdare håller så högt, betraktas i Storbritannien mest som sly och ogräs, berättar han. Själv håller han på att omvärdera den nu. Det gäller att hitta rätt björk bara och förstå sig på den! Och en gran med rejält kärnvirke kan verkligen vara något att längta efter.
Det var just naturen som var ett av skälen till att de hamnade här.
– Och att det är behagligare att jobba här, och mindre kriminalitet. Svenskarna är trevliga dessutom.
Bara några minuter bort finns det berg att bestiga, förklarar han glatt. Och häromdagen parkerade sig tre björnar på åkern utanför huset. De satt där i trekvart och petade i sig fjolårshavre som låg kvar på åkermarken. Will och Charlotte kunde i lugn och ro studera bjässarna.
– Vilka blanka nosar de har!
Biljetten som Will Riseley köpt medan han hängde i sitt Londonträd 2019, var till Täljfest på Sätergläntan i Dalarna. Det var under det besöket som han och Charlotte först började prata om att flytta till Sverige. Drömmen om ett hus kunde vara möjlig att förverkliga här. En vild idé började gro. Och de hittade mäklarsajten Hemnet.
– En helt magisk sajt, utbrister han.
Bara någon månad senare åkte Will till Borlänge och provjobbade lite, för att se om hans yrkeskunskaper kunde vara gångbara här. Och så hittade de gården utanför Edsbyn.
– Hade vi köpt motsvarande ställe i England, hade vi fått jobba ihjäl oss för att finansiera det, säger han.
Ett likartat hus, av timmer och plank, hade dessutom setts med skeptiska ögon i Storbritannien, hävdar han. Där är det främst tegel- och betongbyggnader som gäller.
– Man får inte ens låna pengar till timrade hus, förklarar Will.
Så i januari, bara ett halvår efter sommarbesöket i Sverige, satt de med husnycklarna i handen. Att allt gått så fort hade också med Brexit att göra. Köpet behövde gå igenom innan Storbritanniens utträde ur EU var ett faktum. Sedan skulle allt bli så mycket krångligare. Men flytten skulle visa sig bli svår nog ändå. För covid slog till.
– Boom, säger Will.
De hade redan packat och skickat iväg sitt bohag när gränserna stängdes. I två månader fick de klara sig på vad de hade i husbilen innan en tillfällig lättnad i restriktionerna uppstod och de snabbt kunde pipa iväg.
– Europa låg helt öde. Det var som att köra igenom världen i en film. Vi såg kanske tio bilar…
Men till slut rullade de in på gårdsplanen på Gräsmyran utanför Edsbyn. Det hade hunnit bli maj 2020, det hade inte ens gått ett år sedan de första gången satt sin fot i Sverige. Det var också första gången de såg sitt hus i ett snöfritt landskap.
– Det var starten på ett äventyr, säger Will Riseley.
En dag senare har häggen på tunet slagit ut.