Det hänger ett brudtäcke på väggen hemma hos Cecilia Persson i Skanör. Det är broderat efter en förlaga från 1820-talet. Botten är svart men syns knappt. Hela den vida ytan är täckt av blommor, knallröda hästar, hjortar och ryttare med dragna sablar. Det är ett vansinnesprojekt dömt att misslyckas för de allra flesta.
Men inte för Cecilia Persson.
– Det tog åtta år att brodera, säger hon och ler.
Ändå är det inte allt. Var man än vilar blicken i skånelängan i Skanör hänger, ligger och står yllebroderade sittpuffar, kuddar, stolar, kläder. Det blommar och spirar. Råmar och
brölar. Prakten är total.
– Är det verkligen jag som gjort allt det här, tänker jag ibland. Det ser ut som att jag broderat i ett helt liv.
Egentligen började hon 2006, och det berodde på en gungstol.
Cecilia Persson hade trillat över Moa Jantzes examensarbete från Carl Malmsten Centrum för Träteknik och Design, en svart gungstol med yllebroderade blomsterkransar längs sidor och rygg. Det var det vackraste hon sett. Och med ens visste hon att hon bara måste lära sig att brodera så där. »Sen blev jag manisk«, säger hon och öppnar dörren utåt gården där hennes tapetserarverkstad ligger. Hon syftar på hur hon broderade så fort det fanns en minut över, till och med i sängen om kvällarna.
Efter de två första kuddarna ville hon spänna bågen. Hon köpte materialsatsen till bröllopstäcket på vardagsrumsväggen: Ilstorpstäcket, legendariskt i yllebroderikretsar och ett bra exempel på hur högt textilier rankades i det gamla bondesamhället. Originalet syddes färdigt 1820 och det syns att brudgummen, en bonde med vita linnebyxor och svart hatt, är insydd först på sluttampen. Han verkar ha dykt upp under arbetets gång och pressats in där det fanns plats mellan några hjortar och hästar. Runt halsen bär han ett hjärta.
– Om jag lyckades brodera det där täcket skulle det ju liksom inte bli svårare sen, tänkte jag, säger Cecilia.
Numera avslutar hon varje dag i den leopardmönstrade fåtöljen framför teven. Då har hon sybågen i famnen – åtminstone så länge det inte går någon bra deckare som kräver uppmärksamhet, för då stickar hon istället. Händerna är alltid i rörelse.
Och i Cecilia Perssons värld kan allt broderas.
– Inför nästan vad som helst kan jag tänka, gud, det där är ju jättebrodyrvänligt.
Broderierna i huset bekräftar vad hon säger. De har ömsom förlagor från det tidiga 1800-tal då yllebroderiet blomstrade som intensivast i Skåne. Ömsom har hon hämtat
motiven från annat som hon tycker är fint. Det kan vara de keramiska papegojorna i botten på ett askfat (»ett Hermès-askfat från 1960-talet, fåglarna var så fina«), ett tygmönster av Josef Frank (»så sjukt brodyrvänligt!«), ett självporträtt av Frida Kahlo (»jag var på en utställning med hennes tavlor och blev helt tagen«) eller en extra snygg tiger (»djur och djurmönster går till allt!«).
– På 1800-talet broderade de nog också det som de tyckte var fint, så det gör jag med.
Cecilia Persson har nämligen en mission. Det är att hålla liv i det skånska yllebroderiet. Och då går det inte att vara dogmatisk, understryker hon.
– Jag föll för yllebroderi just för att det inte finns några regler. Det här är lustfyllt. Man får göra som man vill. Det är fem olika sömmar att förhålla sig till, plus några bottensömmar, men sedan kan man sy hur naivt man vill. Tittar man på gamla mönster är de nästan löjligt naiva, ibland kan man undra om de var packade när de sydde.
På de kurser som hon håller, händer det att deltagarna utbrister »får jag verkligen göra så här?« Cecilia skrattar. Det är klart att man får göra som man vill. Det gjorde de också förr.
– Det här är ju en teknik som funnits i Skåne åtminstone sen 1700-talet, som egentligen handlar om att spara garn. Det är ett snålt bonnabroderi, så smart uttänkt. De kom på sätt att brodera som kräver minimalt med tråd. Men det är ingen struktur på nånting egentligen, ofta ett mischmash på baksidorna.
Hon hittar en stencil som hon brukar ge till sina kursdeltagare. Där finns instruktionen för ensidig plattsöm, stjälksöm, knutsöm, schattersöm, klyvsöm och ett par bottensömmar. Samtliga är stygn som gamla tiders yllebrodöser excellerade i men själv tycker hon extra bra om klyvsöm.
– Plattsömmen blir lite för gles för min smak. Schattersöm använder jag inte alls. Men klyvstygnen är jättebra till att täcka hela ytor. Stygnen ligger dessutom alldeles stilla när man sytt dem, så om det inte blir tätt nog är det bara att fylla på med fler stygn ovanpå. Jag kan sy en miljon gånger på samma ställe om det behövs, ja, i varje fall tre eller fyra.
Ändå behärskar hon samtliga sömmar, så klart, även om yllebrodösen som lärde henne grunderna sannolikt skulle skaka lite på huvudet åt det påståendet. Hon påpekade att Cecilia gör klyvsömmen baklänges. Men Cecilia stod på sig. Hon tyckte att hennes variant gick snabbare än det mer traditionella sättet och resultatet blev ju ändå detsamma. Istället för att avsluta stygnet med att klyva tråden, sticker Cecilia nålen genom tråden från start.
– Jag måste få göra på mitt sätt, säger Cecilia Persson och lotsar oss över innergården, förbi tapetserarverkstaden där hon jobbar och klär om möbler om dagarna, och in i den del av skånelängan där den vitmålade kurslokalen ligger. Längs vägghyllorna står broderade kuddar i långa rader och på dörren hänger en svart kappa med en glittrande dödskalle på ryggpartiet.
– Motivet kommer från ett jättelitet guldbroderi som jag förstorade upp och broderade med guldtråd, men med samma teknik som om det vore yllebroderi, säger Cecilia.
I det takhöga garnskåpet, som från början är ett rivningsfynd från en serveringsgång, ligger ullgarner ordnade efter färg. Röda toner i ett fack och gula, gröna, blå på hyllorna runtomkring. Tvåtrådiga och entrådiga.
– Men när jag syr går jag efter färg, inte kvalitet, säger Cecilia.
Dessutom drivs hon av lusten att experimentera.
– Vad händer till exempel med ett gammalt mönster om jag behåller motiven men byter garnfärger och bottentyg? En kudde kan ju ta fyra månader att sy och då måste resultatet gå att använda i dagens hem brukar jag tänka.
Hennes infallsvinkel har inte alltid varit poppis. Cecilia Persson har fått mothugg. »Du är ju inte ens från Skåne, så det kan inte vara skånskt yllebroderi som du gör«, har hon fått höra.
– Ibland verkar det som om folk har för lite att göra. De lägger sig i så konstiga saker, konstaterar hon och pekar på två kuddar som står bredvid varandra. De är stora och långsmala, har samma form som de traditionella åkdynor som skånska storbönder på 1800-talet lade på sätena i sina vagnar när de spände för hästen och rullade iväg till kyrkan eller marknaden. Eller som plantören Matthias Solberg i slutet av 1700-talet skrev om de skånska bönderna: »Jag har sett den vagn där varit 10 till 12 dynor under mor och 5 à 6 under kusken«.
– Att sitta på en hög med kuddar var ju som att köra Ferrari in på marknaden, sammanfattar Cecilia.
Men hur ofta tar vi vagnen numera, frågar hon sedan retoriskt. Dessutom, påpekar hon, tycker nog många att en stor, långsmal kudde är svårplacerad i dagens hem. Så hon har experimenterat med likartade motiv men andra format. Jättestora kvadratiska kuddar och runda broderade sittpuffar. Också färgerna leker hon med. Hon har dels broderat en färgtrogen kopia av en gammal dyna – med rött kläde som bottentyg och klart färgade blommor – dels broderat samma kudde men i en annan färgställning. Den har vit botten och pastellfärgade garner. Uttrycken är väsensskilda och budskapet går fram: Färgen spelar roll för upplevelsen.
Men inte heller de här experimenten har alltid bemötts med nådiga blickar.
Det har inte heller de motiv med Adam och Eva – eller himlens änglar – som hon broderat efter gamla förlagor, men där hon valt att ge figurerna brun färg på huden.
– »Så ser ju inte en ängel ut, det finns inga svarta änglar«, har jag fått höra. Det är en av mina små utmaningar. En annan är mina materialval. Som att jag kan ha leopardtyg på baksidan av en kudde. Man tager vad man haver. Så gjorde de förr också.
Det hade nog en bondflicka från 1800-talet kunnat skriva under på. Även den tidens dynor hade baksidor av lite av varje, men nästan alltid slitet, sparat och återanvänt. Det kunde vara en återbrukad och nött bänklängd eller ett par skarvade skinnlappar till exempel, och ofta hade framsidan på dynorna ett helt annat bottentyg än baksidan. Det fanns, som i Cecilia Perssons värld, inga regler.
– Och djurmönster går till allt!
Hos Cecilia Persson smyger sig broderade tigrar tätt längs sidorna på fåtöljer och brandgula papegojor i klyvstygn tjattrar från flera kuddar. På bordet i kurslokalen ligger ett av hennes senaste arbeten utspänt mellan nålar. Det har en grip i mitten, fabeldjuret med ett lejons bakkropp och en örns huvud. Återigen är förlagan en gammal kudde.
– De äldsta broderierna har ofta ett motiv i centrum och sedan likadana mönster på sidorna, säger Cecilia och pekar ut några likheter broderier emellan. Just det här ska nu spännas ut en aning för att slätas till.
–Det mesta går att dra rätt, förklarar hon.
Först spänner hon ut broderierna med nålar längs kanterna och lägger sedan varma, blöta handdukar på. När allt blivit genomblött, efter någon dag, kan hon dra ut tyg och garner en aning. Om det inte räcker, gör hon om proceduren ett par gånger.
Hon visar sin sybåge. Den är kraftigare än de flesta. Minst en centimeter bred vill hon ha den för att hålla ylletyget på plats när hon broderar, »annars floppar det upp«. Favorit-varianten hittade hon under en semesterresa till Turkiet och såg sedan till att importera flera.
– Hur bra som helst!
För tillfället syr hon Frida Kahlo. Vid det här laget har Cecilia Persson broderat flera porträtt av den mexikanska konstnären, men det här är det sista försäkrar hon. »Jag får inte köra fast.« Det var på en utställning i Danmark för några år sedan som hon fick Kahlo-feber och sedan inte ville annat än brodera hennes bilder. Men det senaste motivet hittade hon i en målarbok.
– En sån där konstbok som alla skulle måla i för ett par år sen. De bilderna fungerar perfekt som uppskissade mönster, tipsar hon och lägger till att Kahlo nog skulle ha känt sig hemma bland de riktigt gamla skånska yllebroderierna. Bland starka färger, blommor och uttryckskraft.
Tillbaka inne i bostaden kommer hunden Signe till mötes. På övervåningen ligger en stor rosenmatta i korsstygn och väntar på att bli färdigsydd. I en påse bredvid tevefåtöljen är ett annat broderi nedstuvat. Oftast har hon fyra, fem på gång parallellt.
Cecilia Persson ser plötsligt bestämd ut.
– Man gör som man vill. Det är min melodi.
