Ur hand i mun

Hon kom till Sverige av desperation, för att tigga. Nu säljer hon skedar istället. Kanske kan Aurelia Marin tälja sig en framtid. Hemslöjd hälsade på i hennes rumänska hemby Crovu och utanför Coop i Gnesta.

Text Maria Diedrichs
Foto Sara Mac Key
30 september 2015

Yxhuggen ekar mellan villorna i Mölnbo i Sörmland. Aurelia Marin synar skeptiskt sitt verktyg och förklarar att skaftet måste vara fuktigt för att inte släppa från huvudet. Nu har det torkat, träet har krympt och yxhuvudet vickar en aning vid varje hugg. Hon täljer till en kil för att staga upp yxan, slår fast den, och jobbar vidare.

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration

Det är sjätte gången hon är i Sverige. Vid det här laget har hon hunnit få många vänner. Just idag har en av dem bjudit hem henne eftersom en granne tagit ner några spensliga aspar på sin tomt. Egentligen är de för tunna för att bli slevar men Aurelia gör ett försök, mest för att visa hur det går till.

Aurelia Marin har bott hela sitt liv i Crovu i Rumänien. Men numera spenderar hon också några månader om året i Gnesta i Sörmland, där hon säljer skedar som hon och familjen hjälpts åt att tälja.

Yxan är skarp. Hon har tagit med den från Rumänien. Med svenska verktyg blir känslan inte densamma, säger hon. Hon byter till sin tjäckel, en yxa med skålformad egg, bra att gröpa ur med. Formen av en slev börjar träda fram.
– Vi har aspar i Rumänien också, men det känns annorlunda att tälja i dem. Allra helst täljer jag i rumänsk lind. Den är inte så mjuk som den svenska, säger hon och ringar på en gång in det som alla erfarna slöjdare känner till; trä skiljer sig åt beroende på var och hur det vuxit.

Hon finskär skaftet med en lång kniv och gröper ur den runda formen med en J-formad skedkniv. Det tar inte många minuter att göra en slev.

Det är massproduktion snarare än konst.

För Aurelia Marin är det en fråga om överlevnad.

Allt började med att en granne hemma i Rumänien berättade om Sverige. Landet i norr där människorna är artiga och snälla. Han hade prövat lyckan i många länder men tyckte att Sverige var bäst.

Aurelia och hennes man Marin Marin har sex barn men ingen egen mark. Huset de bor i har de byggt på hans mammas tomt. Marin jobbar i byggbranschen. För elva timmars dagsverke får han en hundralapp. Men på senare år har det blivit allt glesare mellan påhuggen. Det är svårt att få pengarna att räcka till mat, kläder och mediciner till de äldre. Att betala för buss till närmaste gymnasium för tonåringarna är inte ens att tänka på. När situationen hemma blev för hopplös beslöt de till sist att ge exilen en chans.

När jag täljer försvinner alla mörka tankar. Händerna gör det de gör och funderingarna kan flyga fritt.

Genom landsmän fick de boplats i ett stort husvagnsläger i södra Stockholm.
– Det var en hård plats. Mycket människor, svårt med hygienen, och råttorna… Jag har aldrig sett så stora råttor. Det var som en djungel, berättar hon med en rysning.

Drömmen var att få ett jobb här, men de visste att det skulle bli svårt när de varken pratar svenska eller engelska. Istället fick de tigga på gatorna. Men det gick också dåligt.

Yxa, tjäckelyxa, täljkniv och skedkniv. Aurelia Marin har tagit med sig egna verktyg till Sverige. Det är inte samma känsla i de svenska verktyg hon lånat.

Ganska snart blev Marin Marin tvungen att söka akutvård för hjärtproblem. Doktorn ställde diagnosen panikångest, och rekommenderade honom att åka hem och vila upp sig. Aurelia däremot blev kvar tillsammans med sin syster Geta. De måste spara ihop pengar till bussen för att inte hela resan skulle vara förgäves. Läget såg länge hopplöst ut. Det var först när hon träffade en av sina svenska vänner, Moa Grundemark
i Gnesta, som läget började ljusna. Hon erbjöd Aurelia och Geta att flytta in i hennes lägenhet. Först sa de nej, de kände sig blyga och kunde inte tro att det var ett uppriktigt erbjudande. Men så småningom tog de chansen och med hjälp av teckenspråk och översättningsprogram i telefonen kunde de stapplande börja prata med varandra.
– Moa frågade mig vad jag brukade göra innan jag kom hit. När jag berättade att jag brukade tälja, lånade hon verktyg och skaffade fram trä. Det betydde så mycket för mig. Att få visa att jag kan något och inte bara sitta sysslolös.
– När jag täljer försvinner alla mörka tankar. Händerna gör det de gör och funderingarna kan flyga fritt, säger hon.

Det var mamma Olimpia som lärde Aurelia att tälja när hon var liten. De använder oftast asp och lind, så har det varit i generationer.

Under hösten tillverkade hon och systern mängder med skedar som såldes på marknader genom föreningen Gnesta solidaritet, som också ordnade med frakt av skedar från Rumänien, så att deras mamma Olimpia kunde bidra. Runtom i Sverige har flera liknande initiativ tagits. Privatpersoner och grupper har hjälpt fattiga migranter från Rumänien och Bulgarien att sälja korgar, kransar, fågelholkar och kvastar. Och i det här fallet blev gensvaret enormt. På kort tid kunde Aurelia och Geta sälja 150 slevar, för 50 kronor styck.

Men bland alla positiva reaktioner finns också de som menar att det här bara handlar om ett sätt att försörja sig utan att skatta. Ytterligare andra talar om prisdumpning, att man slår undan benen på slöjdare här i landet. Svenske Niklas Karlsson som täljer skedar som en del av sin försörjning vrider och vänder på det argumentet:
– Jag kan inte sälja skedar för 50 kronor. Det är en halvtimmes jobb och jag måste ta iallafall 250 kronor för det. Men samtidigt… Om jag inte lyckas som hantverkare behöver jag inte hamna på en Coop-parkering för det. Man måste förstå folks entusiasm över att kunna hjälpa svältande människor så konkret i en så genomrutten värld som den vi skapar varje dag. Så jag väljer att tro att det här förhoppningsvis skapar ett ökat intresse och en efterfrågan för täljda skedar överlag.

Marin Marins mamma Maria är 80 år och synen gör att hon får allt svårare att tälja. Hon bor bara ett fåtal meter från sin son, som i brist på egen mark har byggt sitt hus på hennes tomt.

För Aurelia Marin var det skedarna som gjorde att hon och systern till slut fick råd att ta sig hem. Och sedan dess har det blivit fler resor fram och tillbaka. Numera brukar hon och systern turas om. Medan den ena är hemma och tar hand om bägges barn är den andra i Sverige och försöker tjäna pengar.

Vinden susar i björkarna i villaträdgården i Mölnbo medan Aurelia samlar ihop sina verktyg. Det är tid att åka tillbaka till hennes vanliga plats vid Coop. Och om ett par veckor är det äntligen dags att åka hem till Igor, Viore, Georghe, Roxanna, Abigail och Catalina.
– När jag kommer hem ska jag laga mat åt mina barn. Krama dem. Tvätta dem. Mammatjänstgöring, du vet. Man är alltid upptagen.

När familjen samlas framför huset kommer huggkubben och verktygen fram direkt.

Bussresan tar tre dagar och går genom Danmark, Tyskland, Tjeckien, Slovakien och Ungern. Fyra chaufförer turas om att köra, för att bussen aldrig ska behöva stanna mer än för korta toapauser.

Aurelia Marin lämnar den regniga sommaren i Sverige och stiger av i ett 40-gradigt Bukarest. Äntligen på hemmaplan.

Marin Marin får täljinstruktioner av sin morbror.

Familjen bor i byn Crovu, en dryg timmes hetsig bilkörning utanför huvudstaden. Landskapet är prunkande och bördigt. Längs vägen lastas pyramider av solmogna vattenmeloner, squash och salladshuvuden på hästdragna kärror. Fält med bockande solrosor breder ut sig.

I Crovu bor knappt 2000 personer, och de flesta är mer eller mindre släkt med varandra. Här spelar det ingen större roll hur bördiga markerna är för nästan ingen äger någon jord. I nästan varje hus finns någon som åkt utomlands för att tjäna pengar. På ett bygge om de har tur, men annars genom att tigga.

Alla tillhör folkgruppen Rudari, en ursprungligen romsk grupp som slutat tala romani till förmån för rumänska och där många idag inte alls vill kalla sig romer. Namnet på gruppen är, precis som för många romska grupper, kopplat till det hantverk som de förknippas med. Rudari är en sorts hängränna i trä som hör till de produkter som Aurelia och Marins släktingar och förfäder jobbat med i generationer. Slevarna är en annan klassisk rudari-produkt.Men nuförtiden är efterfrågan minimal. De flesta väljer hellre plast, något som har bidragit till den ökade fattigdomen här i byn.

Delar av familjen Marin i det nybyggda, ännu inte helt färdiga köket. Döttrarna Roxanna och Abigail drömmer om att få jobb som sömmerskor i en fabrik, och sonen Georghe vill resa utomlands och arbeta på ett bygge precis som sin bror Viore i England. Minstingen Igor har ännu inte bestämt sig. Yngsta dottern Catalina saknas på bilden.

Aurelia Marin strålar som en sol när hon kommer gående på bygatan. Hela hennes hållning är förändrad. I Sverige är hon blyg, försiktig och nästan viskar när hon pratar. Här, på mammas gata, är hon bullrig, stolt och trygg när hon visar vägen till sitt hem.

Svalor pilar genom luften och i skuggan vid husväggen ligger hunden Lucy platt längs marken och flämtar i värmen. När vinden mojnar är luften så het att den bränner på huden. Småfåglar hänger i klasar i träden och inne hos grannen gal en hes tupp. Vid väggen står en röd crescent-cykel från Sverige och inne i huset står TV:n på och skvalar tecknat.

När familjen samlas framför huset kommer huggkubben och verktygen fram direkt. Aurelia och Marin visar hur de brukar dela upp arbetet mellan sig. Marin hanterar yxan och skedkniven, Aurelia sköter tjäckel och kniv. De har inga egna träd så de måste köpa sitt material. Det kostar. Och lyxen att bara välja krokvuxet kan de glömma. Aurelias mamma Olimpia slår sig ned bredvid dottern och ser på när flisorna yr.
– Jag trodde aldrig att Aurica skulle bli så här duktig, säger hon med ett kärleksfullt smeknamn.
– När jag lärde upp henne som liten skar hon sig jämt i fingrarna. Jag blev så orolig. Jag ville förbjuda henne att tälja men det var väl tur att hon fortsatte ändå.

Daniela Marin med barnbarnet Lorenzo. Snart måste hon åka och sätta sig på bussen till Sverige igen.

Marin Marin synar skeptiskt en halvdan restbit asp innan han börjar hugga. Träet spricker nästan direkt. Familjen och flera grannar blandar sig genast i, pratar i munnen på varandra, pekar och visar hur de tycker han ska göra för att få bukt med virket. Alla här täljer. Och numera är det många som tar med sina slevar till Sverige för försäljning. Efter familjen Marins succé börjar ryktet sprida sig i byn.
– Vi blev väldigt förvånade när vi insåg att man kunde få 50 kronor för en slev i Sverige. Här får vi inte mer än en lei, två kronor. Det är som priset på ett tuggummi. Och då går hälften bort i materialkostnad, förklarar Marins syster Daniela Marin.

– Vi förstår ju att svenskarna köper våra skedar för att de tycker synd om oss. Men de säger att de använder dem i alla fall, säger Marin. Daniela nickar och fingrar fundersamt på en av knivarna.

– När jag sitter med skedarna säger folk alltid »Fina! Fina!«. Det betyder skedar på svenska va?

Daniela, Aurelia och Marin är alla väldigt noga med att påpeka hur vänliga folk är mot dem i Sverige. Hur artiga och generösa. De återkommer till det flera gånger. Visserligen går de flesta förbi utan att ge något men man har sina »kompisar« som man känner igen. Personer som ofta har några kronor över. Många köper mat till dem också, mest bananer av någon anledning. Har de bröd kan det hända att någon köper pålägg. Att alla inte är snälla vill de helst inte prata så mycket om. Det händer att folk spottar på dem, gör gester och skäller.
– Det är min lycka att jag inte förstår vad de säger, säger Aurelia Marin.

I somras släppte tidskriften Expo en granskning om våld och hot mot EU-medborgare som kommer till Sverige för att tigga. Den visade att minst 76 attacker skett de senaste 18 månaderna. I flera fall handlar det om mordbränder mot läger, misshandel och stenkastning. Tiggare är inte en folkgrupp, så hot mot dem räknas inte som hatbrott, men Expos granskning visade också att ett antal nätforum med tiotusentals deltagare vuxit fram, där attackerna hyllas och hatet eldas på. Familjen Marin är rädda för att det bara kommer bli värre och spår att svenskarna snart kommer att stänga sina gränser för dem och deras kollegor.
– Det har blivit så många rumäner i Sverige nu, säger de.

Det är 150 slevar som har bekostat det här bygget, säger hon och klappar på väggen.

Att människovärdet är absolut är nog de flesta överens om. En människa som tigger är inte mindre värd än en människa som täljer. Men Aurelia Marin berättar att hon märker en tydlig skillnad sedan hon började sälja skedar. Folk ser på henne på ett annat sätt. Själv känner hon sig också annorlunda.
– Det är så skönt att få visa vem jag är, att jag vill göra någonting.

Målet med varje resa är att få med sig 200 euro hem. Alltså cirka 2000 kronor. För den summan har de lämnat allt och kommit till Sverige för att leva som hemlösa, ibland månader i sträck. Men när de började med slevarna kunde de plötsligt drömma om större summor. Aurelia går runt på baksidan av huset och visar på stommen till en ny utbyggnad. Grå betongväggar med öppningar för fönster, men ännu ingen dörr. Här ska det bli två extra rum.
– Det är 150 slevar som har bekostat det här, säger hon och klappar på väggen.
– Men det kommer att dröja innan det blir färdigt. Det kanske blir våra barn som får avsluta bygget.

Aurelia Marin sitter allra helst i svalkan i det nybyggda köket när hon täljer. Där får hon vara ifred för grannarna som annars alltid lägger sig i.

Köket och badrummet är också nybyggda, delvis bekostade med pengar från Sverige och delvis av äldste sonen som lyckats få jobb på ett bygge i England. Spisen har bara en fungerande platta.
– Vi köper inget nytt. Allt är »vintage«, fnissar Aurelia.

Det saknas ännu golv. Väggarna är omålade och det ligger ett tunt lager byggdamm över allting. Men det är i allafall ett kök. Och rinnande vatten! Innan var det »katastrof« förklarar de och grimaserar. Familjen på åtta personer delar på två rum. Det finns inga sängar eller madrasser så de sover på filtar på golvet.
– När vi betalat för mat och mediciner går alla pengar vi tjänar till huset. Vi röker inte, vi dricker inte, vi bara sparar, säger hon.

Men ruschen från den första skedförsäljningen har avtagit. Aurelia uppskattar att de sålt runt 300 skedar totalt, tillsammans. Nu säljer de kanske fem i veckan.
– Alla i Gnesta har redan köpt varsin, så vi måste försöka utveckla oss. Hitta på nya produkter. Gafflar, stekspadar, svarvade kavlar och mortlar…

Maria Marin täljer skedar för att ha råd med hjärtmedicin.

Enligt landets officiella siffror lever 600 000 romer (dit rudari också räknas) i Rumänien, men troligen är de snarare två miljoner – en tiondel av befolkningen. Många är inte folkbokförda och existerar inte i några register. Runt 80 procent beräknas leva på mindre än 36 kronor per dag. Tre av fyra saknar vatten och avlopp, precis som familjen Marin gjorde fram tills alldeles nyss. Genom historien har de utsatts för alla former av diskriminering.

Det är belagt att romer funnits i Rumänien sedan 1300-talet, men i över 400 år levde de i slaveri. Både staten och privata markägare kunde äga romer, köpa och sälja dem som varor och tvinga dem att arbeta.

De sista slavarna befriades på 1860-talet. Det är inte speciellt många generationer bort. Det fascistiska styret i landet genomförde massdeportationer av judar och romer under förintelsen. Även under Ceausescus kommunistdiktatur tillhörde romerna den lägsta samhällsklassen. Samtidigt var de på sätt och vis mer integrerade då än idag. Många arbetade i fabriker och det fanns en informell ekonomi som gjorde att fler kunde försörja sig på slöjd. När marknadsekonomin bröt igenom på 90-talet försvann många industrier samtidigt som det nya utbudet i butikerna gjorde att ingen längre efterfrågade deras produkter. Fattigdomen ökade och med den rasismen och utsattheten.

Men kanske är någonting på väg att förändras nu. En tjusig konceptbutik för romskt hantverk har just öppnat mitt i huvudstaden. Där säljs noga utvalda träslevar för motsvarande 30 kronor, tillsammans med kopparföremål, flätade korgar och rosensjalar. I somras kunde Bukarestborna också, för andra året, besöka festivalen Pakivalo. En solidaritetsfestival med romsk kultur som kombinerar slöjdutställningar med musik, seminarier och debatt. Där visades bland annat en av vårens rumänska biosuccéer, Aferim! – ett svartvitt drama som utspelar sig i södra Rumänien i början av 1800-talet. Filmen berättar om en romsk ung man som flytt från sin slavägare, tidigare ett ovanligt tema i rumänsk populärkultur. I början av sommaren fick Rumänien också för första gången en rom i regeringen – en känd människorättsaktivist som bland annat har ansvar för de strukturfonder som EU finansierar för romer och andra fattiga rumäner. Efter att under lång tid ha kritiserat regeringens minoritetspolitik är det nu upp till honom att försöka förändra situationen.

Men till familjen Marin i Crovu har inget av detta ännu nått. Frågan om statligt stöd och EU-fonder får Marin och Daniela att fnysa i kör.
– Det där tror jag inte ett ögonblick på. Politiken här är en katastrof. De som sitter på makten stoppar pengarna i egen ficka. Det där med EU-bidrag funkar inte heller. Det blir för mycket byråkrati. Allt vi behöver är ett jobb. Hade vi det skulle allt annat lösa sig.

Runt huggkubben framför huset har fyra generationer Marin samlats. Aurelias yngste son Igor klänger oavbrutet på sin mamma. Och när hon börjar prata om höstens planer kramar hon honom extra hårt. Snart är det dags att sätta sig på bussen och påbörja resan till Sverige igen. Aurelia ska byta av systern Geta, och Daniela måste också iväg. Hennes son har en flickvän som är gravid.
– Just nu sparar vi pengar för att hon ska kunna föda sitt barn på sjukhus. Eftersom hon bara är 15 år kan det vara farligt för henne att föda hemma. Det är för tidigt att skaffa barn i den åldern, men det är svårt att hålla koll på ungarna när man är borta så mycket.

Så går lunken vidare. För varje krona som växlas in till lei blir familjens tillvaro något drägligare. Och kanske har deras vistelser i Sverige också indirekta större konsekvenser. För genom sin blotta närvaro på gatorna runtom i norra Europa har unionens fattigaste medborgare fått politiker från flera länder att sätta press på Rumänien att göra någonting åt situationen i hemlandet.

Aurelia slår ned blicken, och stoltheten och glädjen försvinner plötsligt ur rösten igen.
– Ingen vill lämna sitt land och sin familj för att tigga. Det är svårt i Sverige. Vi gråter varje dag och saknar våra barn. Vi gör det här för att våra barn ska slippa. De ska aldrig behöva känna vad det innebär att tigga.

Maria Diedrichs är Hemslöjds redaktör och lovade heligt att hälsa från Daniela Marin till alla snälla damer i Tullinge.
Sara Mac Key är frilansfotograf och säger tack till alla i Crovu som lät henne ta del av deras liv.

30 september 2015

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy