Under radarn

Vävstugans tid är inte förbi. Genombrottet är nära. Det spår poeten Aase Berg. Vi bad henne och fotografen Håkan Elofsson att fundera kring varpar, vävar och gemensamma rum. Och de fann en motkultur. En frizon utanför rampljuset.

Text Aase Berg
Foto Håkan Elofsson
30 september 2015

Åk genom Sverige och ta en avstickare till Jättendal i Hälsingland: du kommer att se kyrkan, vackra trähus, kepsgubbar i pickuper. Men under ytan förgrenar sig nätverken. Det är idrottsföreningar, homepartyn, jaktlag och inte minst, dessa evinnerliga kristna församlingar.

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration
Birgit Eriksson kikar ut genom en gardinlängd som hittats på en gård i trakten. Nu ska den vävas upp på nytt, en ny, hel och oblekt variant.

Det är svårt att skildra landsbygden ur storstadsbons ögon. Risken finns att man åker till Bollnäs och beskriver det skitfula torget, avläser ytskriften. Det tar många år att lära sig landsbygdens undertext.

Ett av nätverken under radarn är vävstugorna, extremt otrendiga företeelser trots att vi lever i ett uppsving för gör det själv-skapandet.

Vävstugorna har en lätt grånad klang av snäll och uddlös tant.

Det finns minst sexhundra i Sverige, ofta på märkliga ställen – små ljuspunkter i vintermörkret i Norrlands inland eller i en stockholmsförort. En träffpunkt dit man går för gemenskapen, och för det hantverkstekniska, för att få hjälp med särskilt svåra moment i vävningen. Här väver folk efter förmåga, det är inte alltid dessa vävar som hamnar i de glossigaste magasinen.

En vävstol är ett åbäke som ofta kostar runt 15 000 spänn. De antika modellerna vill man ogärna ha, de är för klumpiga, de ligger som nedkasserade plockepinn i jätteformat i nästan varje uthus här i trakten. Jag har själv tre stycken, och dessutom en gigantisk varpställning. Förr hade man sin egen vävstol hemma, men på sjuttiotalet började istället antalet vävstugor sakta öka, parallellt med studieförbundens vävkurser.

Jag befinner mig alltså i Jättendal, en ovanligt kylslagen vårkväll, i en mindre och opretentiös vävstuga. Men med kunskap bakom. Det finns en lång tradition av vävning i bygden, det har gjorts väldigt speciella vävar här – när man för några år sen hade en utställning med linnevävar på hembygdsgården sov föreningsmedlemmarna över på natten för att inte riskera stöld.

I Jättendal bor Birgit Eriksson. Alla vet vem hon är. När jag senare kommer till en annan och betydligt större vävstuga, föreningen Freja i Forsa, är det många som nämner Birgit som auktoritet.
– Att väva är det enda jag kan, säger hon själv.

Man kan vända på det: här har vi ett superproffs som har undervisat på vävkurser och folkhögskolor i ett helt yrkesliv.
– Ingenting är omöjligt för Birgit, säger en av de andra väverskorna i Jättendal.

Vävstugan i Jättendal i Hälsingland ligger i källaren på IOGT-NTO-huset. Där står vävstolarna tätt.

Drygt ett tiotal personer har samlats. Vävstolarna trängs. Någon har bakat bullar. Fikapausen är viktig. Men också planeringen, det minutiösa förarbetet inför varje väv. Jag lyssnar på spridda repliker, ett problem har uppstått:
– Du kan inte ta allihopa i ett rör. Trådarna borde ju komma två i alla fall. Men det gör de ju inte. De kommer inte i turordning.

Tonen är lågmäld, lite som i en bastu. Jag hör också en del skvaller. Det är som jag förväntar mig, nästan en kliché om kvinnlig gemenskap.

Det jag däremot inte kunde förutse var lugnet. Det är som om alla slappnar av när de kliver in genom dörren. All prestige och alla bekymmer borta.
– Det går inte att sätta sig och väva om man är på dåligt humör, säger Birgit.
– Man måste vara i balans.

Men det är ingen sinnesslö praktik. Här gäller huvudet på skaft. Steget är inte långt till ett vetenskapligt laboratorium.

Inte en enda tråd i varpen får hamna fel. Då är det bara att börja om.

Precis som landsbygden är en yta över osynliga mönster, finns det också undertext i vävandet. Som varpen, de där hemliga trådarna som oftast döljs allt mer ju längre arbetet med väven fortskrider. På vissa vävar sticker den fram som fransar, på vissa inte alls. Det är en underliggande textur av kvinnohistoria och feminism. Och även ett lågmält konstaterande om att det man gör aldrig räknas som viktigt.

Jag kan känna igen det här från det område jag själv verkar inom: poesin. Vävandet och diktandet – två ytterst kvalificerade praktiker som sällan eller aldrig ger några pengar. Och där utövarna är sjukt dåliga på att ta betalt. Varför? Det handlar inte enbart om ödmjukhet. Om man för en gångs skull slipper deala med pengar, slipper marknadsföra sig själv och sitt skapande eller rivalisera och karriärplanera, så uppstår en frizon. Avslappningen i rummet har inte bara med vävandets natur att göra.

Vävföreningen Freja i Forsa håller till i Holma Helsinglands gamla fabrikslokaler.

På vävföreningen Freja i Forsa skapas vävar i toppklass. Det är hisnande att gå omkring i den jättelika lokalen och se den ena väven mer avancerad än den andra.

Freja håller till i Holma Helsinglands gigantiska gamla fabrikslokaler.

Jag besöker Forsa vävdagar – tre dagar av utställningar och försäljning på Holma Helsingland och Forsa folkhögskola, som har kvalificerade textilutbildningar. Föreningen Freja visar upp vävar och serverar kaffe men säljer inte sina skapelser. Jag fantiserar om möjligheten till fyrsiffriga prislappar, men i verkligheten drar föreningen bara in pengar från kaféet plus lotteriförsäljning med vävar som vinster. Det är inkomster som bidrar till att hålla medlemsavgiften nere.

Jag är också med en kväll när vävstugan är i full aktivitet. Föreningen har tjugoåtta medlemmar och dessutom flera personer i kö. Fika längs långbord med ett oöverskådligt antal avancerade kaffebröd. Något som tydligen heter Herman, till exempel. Väldigt gott.

Astrid Nilsson, en av medlemmarna i Freja, avråder mig från att sitta med ryggen mot fönstren, där drar det kallt. Det är si och så med temperaturen i lokalen – på sommaren galet hett, på vintern händer det att man väver med halvvantar på.

Kaffepaus. Till vänster står Kerstin Berglund, sedan följer Åsa Glitterstam, Margit Grimner, Astrid Nilsson och Kerstin Andersson. Längst bort i bild, favoritkakan »Herman«.

I Jättendal är det också kyligt. Vävstugan där startades i källaren på församlingsgården, som ett stickkafé. Om någon skulle förbi en annans vävstol fick man resa på sig, så trångt var det. Nu sitter de i källaren på IOGT-NTO istället. Lugnet mellan medlemmarna kompenseras av byggnadens buller. En maskin låter helvetiskt, som en byggarbetsplatsborr drar den igång med jämna mellanrum, jag frågar vad det är, ingen vet, kanske pannan. Ovanpå är det aerobicsklass i Susanne Lanefelt-anda och åttiotalsmusiken pumpar ner genom trapphuset.

Jag tänker på skräninga spelningar i bunkerlokaler med sunkiga mattor. Vävstugan i Jättendal är som ett källarband av tanter.
– Vi befinner oss i lite skruttiga lokaler. Kvinnor får ta det som blir över. Det är ju väldigt fint däruppe i huset. Men det är så det är – vi hamnar i källaren. Man kommer aldrig upp ur källaren. Inte vävstugorna inte. Utom den i Forsa. Där får de sitta på vinden.

På 1950-talet drevs ett av Europas modernaste linspinnerier i Holma Helsinglands väldiga industrilokaler. Idag håller vävföreningen Freja till på en av våningarna. Men lingarn står fortfarande högt i kurs.

En av de yngre väverskorna, hon är i femtioårsåldern, kollar vävar på nätet och har hittat en mycket skicklig, manlig vävare från 1700-talet, som på senare år har fått stort uppsving.
– Är det en karl som väver, då blir det intressant, säger hon.

Jag frågar också flera personer på Freja var männen håller hus. Ingen vet. De kan dra sig till minnes en enda manlig medlem genom åren.

Jag besöker alltså två lokaler och sugs på båda ställena in i lugn, men också i ett slags vansinne. Detta virrvarr av uppspända trådar. Men vid det här laget vet jag att det hela är mycket systematiskt uträknat, matematiskt, och att inte en enda tråd i varpen får hamna fel. Då är det bara att börja om. Ett litet misstag i förarbetet leder till allt större misstag genom väven. Djävulen bor i detaljen.

Det är inte så att de vävande kvinnorna ger vibbar av galenskap, snarare tvärtom, men det är ändå något med det lågmält monomana. Det oändliga tålamodet som kräver manisk ihärdighet. Jag ser teckningar av spiritistiska medier framför mig. Jag ser surrealistiska kompositioner av tusentals tuschprickar.

Och mycket riktigt – när jag hänger på vävstugan i Jättendal dröjer det inte länge förrän ett slags urmoder kommer upp till diskussion. Jag får se ett märkligt broderi. Det är ingen väv, utan ett slingrande nonfigurativt konstverk.
– Kan du gissa vad det är för material i trådarna? Nej, det kan du inte, hur länge du än försöker.

Greta Edh hette hon. Någon var rädd för henne som barn, en liten fågelliknande kvinna iklädd trenchcoat. Vissa av hennes arbeten finns i ägo hos folk på vävstugan, men de flesta försvann spårlöst vid hennes död. Ännu en kvinnlig konstnär som dukat under i historieskrivningen.
– Det är godispapper. Guldfärgat chokladpapper, som hon har suttit och tvinnat. Hon åt massor med exklusiv choklad. Hela hennes utedass var tapetserat med godispapper. Det är praktiskt, det blir inga flugor.

Astrid Nilsson

För mig blir berättelsen om Greta Edh närmast ett slags existentiell underström i handarbetets annars ofta opolitiska praktik. Den undanfösta kvinnan.
– Hon signerade inte sina skapelser. Vet du vad hon gjorde istället – hon broderade in sitt eget hår.

Diskussionen om Edhs verk kommer snabbt in på frågor om labyrinter och vilsenhet.
– Hon gjorde en Jesusbild på korset – det var säkert hennes eget ansikte.

Till slut hör jag en underton i allt som sägs:
– När man planerar en väv, vet man vilka begränsningar man har.

Jag är nära poesin nu. Poesi är enbart undertext.

Ingen av dem jag pratar med tror att vävstugorna är utdöende. Snarare tvärtom.
Vävstugorna borde vara superhippa. Att dela är något av det mest moderna man kan göra. Och att utgå från egna förutsättningar utan att snegla på marknaden. DIY, Do It Yourself.

Margit Grimner

Jag googlar vävstugor. Får upp en massa enskilda. Det är ganska magert med information, inte många utförligt sammanfattande sidor om vävstugornas historia. Det är märkligt och otidsenligt, det finns liksom ingen överblick. Googlar sen DIY. Här finns det däremot material. Ur beskrivning av den superformgivna, mycket heta boken DIY av Kristofer Andersson (»Hipster-Kristofer« i Fredrik Strages krönikor för Dagens Nyheter): »DIY. Do It Yourself. Gör det själv. Ett subkulturellt uttryck som andas punk och sjuttiotal. Men i själva verket är DIY en politik utan slutdatum.«

Och ur bokens förord: »Sverige sjuder av motkultur. En motkultur som inte vill det duktiga och tillrättalagda. Som i väntan på den fasta anställningen som aldrig kommer skapar sin egen verklighet. På egna villkor.«

Det enda som behövs är att någon från det kreddiga DIY glider över till det muppiga vävstugesammanhanget. Det hände med stickning. Det kommer att hända här också.
Jag hittar visserligen inga vävstugor i Anderssons bok. Men en liknande undertext.

Ett Sverige fullt av underströmmar.

Aase Berg är poet och kritiker bosatt i Njutånger. Hon har ett plockepinn av gamla vävstolar hemma i uthusen och har i åratal övervägt att pussla ihop dem.
Håkan Elofsson är fotograf. Favoritjobben är när han får träffa människor som överraskar eller berör honom. »Och det sker väldigt ofta som väl är.«

30 september 2015

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy