Ullsverige mobiliserar

Anledningarna till att över 800 ton prima svensk ull kastas och bränns varje år är många. Som att det inte finns någon fungerande ullinsamling. Eller att fårbönder inte får tillräckligt betalt för att det ska löna sig att jobba med ullens kvalitet och att det finns för få stora spinnerier. Men mycket är på väg att hända. Ullsverige samlar sig.

Det var när Hans och Jenny flyttade till Gotland år 2010 som de insåg resursslöseriets dimensioner. Det ledde till att de startade Ullkontoret 2016. I tvätteriet har de sedan dess tvättat 300 ton ull. Eftersom ull behöver tvättas innan den förädlas, trodde de att det var den viktigaste flaskhalsen för att fibern äntligen skulle komma till nytta på en mer storskalig nivå.

Men det räckte inte, visade det sig.

Flaskhalsarna var fler. Vilka skulle ta hand om all ull?
– Vi kom fram till att om ingen tog vid med ullen som vi tvättat, fick vi göra det själva, säger Hans Bulthuis.

Han och Jenny har hela tiden tänkt att det borde gå att skapa en infrastruktur för industriell bearbetning av ull vid sidan om den småskaliga och hantverksmässiga.

Så de köpte ett väveri från Danmark. Förhoppningen var att någon skulle vilja driva det. Men ingen dök upp. Istället fick de höra talas om ett projekt som ville samordna Gotlands syateljéer så att de skulle kunna ta emot större beställningar. Någon tyckte att väveriet som stod ouppackat borde knytas till ateljéerna. Och med ens fanns nästan alla länkar i ullens värdekedja på Gotland: får, tvätteri, väveri och sömnadsexpertis. Det som saknades var – ett storskaligt spinneri med industriell kapacitet.

Det var två års väntetid. Hon fick inte ens ställa sig i kö för att få garnet spunnet.

För Hans och Jenny var saken klar. Dags för ett kamgarnsspinneri.
– Den gotländska ullen är mer lämpad för kamgarn än kardgarn. Detsamma gäller leicesterull. Men eftersom de är svåra att spinna i kardgarnsspinnerier har fibrerna fått oförtjänt dåligt rykte.

Skillnaden mellan ett kam- och de i Sverige gängse kardgarnsspinnerierna är att i de förstnämnda parallelliseras fibrerna genom kamning efter att de kardats. När stråna hamnar jämsides med varandra kan de sträckas längre och tvinnas hårdare än i kardgarnet. Kamgarnet blir tunt och starkt och klarar av industriella vävstolar och stickmaskiner där belastningen på tråden är hög.

I ett kardgarnsspinneri parallelliseras inte ullen. Fibrerna ligger då mer huller om buller när de sträcks och tvinnas i spinnmaskinen. Det ger ett lösare och mjukare garn som passar för handstickning och vävning, men inte för hård och storskalig hantering.
– Från får till kappa. Vi vill göra svensk metervara av svensk ull. Det har inte funnits på över femtio år här i landet, säger Hans Bulthuis.

I lokalerna i utkanten av Visby har han byggt upp plys- och kardverk och flera av de andra maskiner som industriell garntillverkning förutsätter. Men spinnmaskinen är inte på plats än.

Den kräver ytterligare en resa – till Rumänien i det här fallet. Planen är att åka söderut för att montera ner och ta hem den. Sen är det bara att köra, eller?

Hans skrattar lite.
– Det största hotet nu är att det är så svårt att få tag på personal med kunskap. Många invandrare som kommer hit har erfarenheter av maskiner som de här, men deras kompetens har inte registrerats någonstans. Så vi vet att det finns folk som kan, men de är svåra att hitta.

Nästan samtidigt som Sveriges största kamgarnsspinneri drar i gång på Gotland i vår, rullar ett mindre igång i Norrtälje. Ja. Ullsverige mobiliserar.

I stridsledningscentralen i byggnad 90 på det gamla luftvärnsregementet LV3 i Roslagen sitter Annkristin Hult och övervakar dagens tvätt av 12 kilo gotlandsull. Tidigare var hon hemslöjdskonsulent och nationell utvecklare inom ullnäringen, roller som innebar rikligt med frågor från ullintresserade. Att Rodens ullbruk kom till skott har faktiskt med det att göra. En dag hörde nämligen Anna Eriksson av sig. Hon hade startat ett företag för att väva inredningsprodukter av ull från egna får.
–  Men hon kunde inte få ullen spunnen. Det var två års väntetid på befintliga spinnerier. Hon fick inte ens ställa sig i kö.
– Jag skämtade och sa att vi får väl starta ett eget spinneri.

Några dagar senare ringde Anna och frågade om Annkristin menat allvar.
– Vi började fundera och kom fram till att – ja!

Tillsammans med två andra satsade de pengar, tog lån och drog igång.
– Det är så nära ett kamgarnsspinneri som vi kunnat komma. Garnet kommer både kardas och kammas innan det spinns.

Däremot kommer inte korta fibrer att kammas ur det spunna garnet. Enligt tester som gjorts med svensk ull i tyska, engelska och italienska spinnerier så vinner inte garnet på det. Det duger utmärkt ändå.

Annkristin och hennes kumpaner räknar med att spinna minst 10 kilo garn om dagen vilket gör spinneriet till en något större anläggning än ett så kallat minispinneri, som det finns flera av i Sverige och som ofta har den flexibilitet som behövs för att kunna anpassas efter svensk ulls många skiftande kvaliteter.

– All ull går att använda bara man vet till vad. Utmaningen är att hitta rätt användningsområde, säger Annkristin och berättar att spinneriet i Norrtälje har fått stort gensvar från fårägare i närområdet. De har redan kö. Nu är planen att lönspinna, det vill säga att fårägare lämnar in ull och får den tillbaka som garn. Men Rodens ullbruk vill också köpa in ull, spinna och sälja egna garner.
– Det har drivits så många projekt de senaste åren för att uppmärksamma den svenska ullens fantastiska kvaliteter. När spinnkapaciteten inte finns där riskerar intresset att falna, säger Annkristin Hult som känner att hon och hennes kollegor gör en viktig insats.
– Ett steg i rätt riktning vad gäller hållbarhet.

En som vet vad ett spinneri kan betyda är Ingela Fredell. Hon är nybliven vd på minispinneriet Ullforum utanför Östersund. Det drevs som en ekonomisk förening på eldsjälsbasis fram till i våras.

Skälet till att det startades var för att ta hand om ullen från den då nya fårrasen Jämtlandsfår och att öka kunskapen om ullens värde i närområdet.

Men i våras var det slut. Spinneriet, som ligger omgivet av fält och ängar, med en bedövande vacker utsikt över fjällen, fick plötsligt kraftigt höjd hyra. Det beslutades om nedläggning.

Men precis innan maskinerna skulle packas ihop kom räddningen. En investerare som vill vara anonym, gick in som delägare. Ullforum kunde drivas vidare och garnerna finnas kvar på marknaden.

Ingela Fredell låter trött men glad. När verksamheten räddades i sista stund blev det hon som drev det hela vidare. Från att ha varit del av ett gäng som fattade alla beslut gemensamt är hon nu ensam om ansvaret.

Modigt?
– Ja, de säger det, de som vet, säger hon och skrattar lite.
– Allt är fortfarande ganska nytt och lite skakigt. Speciellt när maskinerna inte gör som de ska. Jag är ju ull- och garnfreak men kan inte det elektriska och tekniska, säger hon.

Att spinna garn känner hon sig desto mer bekväm med. Tillsammans med två anställda producerar de för fullt och målet är att omsätta ett ton ull per år vilket blir ungefär 600 kilo garn.

– All ull kan användas. Knäckfrågan är till vad. Det handlar om att bokstavligen stå med händerna i ullsäckarna och känna, plussa på, dra ifrån och färga en del, förklarar hon och frågar sig samtidigt om allt nödvändigtvis måste ske i Sverige.

– Vill vi ha närproducerat är ju både Norge och Baltikum nära. Norge har stora spinnerier, säger hon och menar att det viktigaste är att ullen kommer till användning. Det är ett oförsvarligt slöseri att kasta bort den på det sätt som ofta sker idag.

Också branschorganisationen Arena svensk ull är ett exempel på hur det rör sig på ullfronten i Sverige just nu. Den bildades i våras som en sammanslutning av organisationer för fårägare, slöjdare, utbildningsinstitutioner, små och stora företag. Gemensamt är att alla antingen vill eller redan jobbar med svensk ull.
– Men om vi ska lyckas ta tillvara all ull så måste den industriella sidan komma till, säger organisationens ordförande Christian Lundell, som till vardags är vd för Svenska Textilakademin i Borås. Idag, förklarar han, är den svenska textilindustrin högspecialiserad. Den framställer i huvudsak teknisk textil, som filt för isolering, tennisgolv eller virdukar till pappersbruk, där pappersmassa kan ligga och torka.
– Det är en industri för marknader som inte är så prisutsatta, förklarar han och menar att konfessionsfabriker sannolikt aldrig kommer tillbaka till Sverige.
– Fram till 1950-talet var ull den största fibern men nu är konstfibern dominerande och därmed har kunskapen om ull i industrisammanhang försvunnit ur landet.

Samtidigt är kunskapen stark och levande bland slöjdare, hantverkare och småskaliga företagare.

Christian Lundell pekar ut ett av huvudproblemen. Det saknas ett gemensamt klassificeringssystem för ull i Sverige. Det betyder att när en stor aktör som ett modeföretag vill köpa flera ton ull till sin tillverkning, är det svårt att göra beställningar som garanterar att ullen har de egenskaper som produktionen kräver. Företagen kan behöva en viss längd på fibern, en specifik grovlek, färg, krusighet eller glans. Nu har stiftelsen Axfoundation lagt ett förslag på klassificeringssystem som ska testas i vår. Förhoppningsvis kommer det underlätta för dem som efterfrågar ull i stora mängder.
– På grund av världsläget och politisk styrning tvingas företagen nu att förhålla sig mer medvetet till resurser som finns lokalt. Det handlar om överlevnad för dem. Från EU-håll sägs det att fast fashion ska fasas ut. Det kommer mycket lagstiftning nu som reglerar textilproduktionen hårdare, säger Christian Lundell

Den största flaskhalsen är emellertid kompetensbristen.
– Under många decennier har vi flyttat ut svensk textil- och ylleproduktion till andra länder. Vi har inte längre folk kvar som vet hur man kör industrins maskiner, som kan verksamheten och fibern, och nu kommer arbetskraftsinvandringen att försvåras. Det oroar mig, säger Christian Lundell och framhåller precis som Hans Bulthuis att många av de människor som kommer hit från låglöneländer har erfarenhet just från textilindustrin.
– Det gäller att få aktörer som Arbetsförmedlingen och politiken att förstå att det finns möjligheter här, säger Christian Lundell och påpekar att de senaste årens utveckling istället drivits av handlingskraftiga entusiaster.
– Det speglar hur världen ser ut; att det finns människor som drivs mer av sin värdegrund än av produktkalkyler. Man måste inte bli klimataktivist, man kan jobba med svensk ull istället.­