Ulleriet

Gunilla Larsholt har både får, getter, alpackor och jakar hemma på gården. Det beror på ullen. Men det var med kaninerna som allt började.

Text Liv Blomberg
Foto Jonas Gratzer
30 januari 2023

Farbror Blå kommer fram följd av ett par nyfikna damer. De blickar vaket under lockiga luggar när Gunilla Larsholt släpper in oss till Hallagårdens angoragetter. Lilla Estelle blir genast närgången mot fotografen och vill undersöka kameralinsen noga. Ogenerat sticker hon in nosen i bild.
– Jag har några korthåriga också, jämtgetter och afrikanska dvärggetter, men de får man för sina synders skull, säger Gunilla Larsholt om de bökigare och stökigare artfränderna.
– Angoragetterna, de är getternas Rolls Royce. De är smarta och roliga och ullen är fantastisk!

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Prenumerera! Då får du tillgång till alla våra artiklar på hemslojd.se. Väljer du pappersprenumeration startar den med nästa nummer som har tema STICKNING. All digital läsning ingår!

Köp prenumeration här
Redan prenumerant?

Problem att logga in? Läs mer här.
Gunilla tillsammans med angoragetterna Farbror Blå, Miriam, Julia och Kate.

Sedan snart 40 år är ullen är ett kärt tema i Gunilla Larsholts liv. Det började 1985 när hon såg en fluffig angorakanin för första gången och kände att »den bara måste jag ha«. När hon sedan stod där med den overkligt mjuka, snövita ullen i händerna kändes det självklart att göra något av den.
– Jag som avskydde syslöjd i skolan skaffade en spinnrock och lärde mig spinna. Sedan var jag ju tvungen att göra något av garnet – och på den vägen är det, säger Gunilla Larsholt.

Numera driver hon och maken Johan en hel djurpark med ulltema utanför Örebro. Utöver hästar, åsnor, höns och ankor och tjugofem angorakaniner har de får, alpackor, lamor, jakar, ullgrisar och elva lockiga angoragetter.
– De ger den ull jag behöver, säger Gunilla som spinner garn av alla djurens päls och säljer i gårdsbutiken. Förutom ullgrisens lockiga borst då.
– Jag har provat att spinna den, men det blev som taggtråd, fnissar Gunilla. De mjuka glänsande lockarna från angoragetterna däremot blir enastående mjukt och glansigt garn, en storsäljare i butiken.

Det kan vara på sin plats att reda ut betydelsen av angora. Ordet kan härledas till Ankara, en region i Turkiet där huvudstaden med samma namn ligger. Där fanns både getter och kaniner redan under medeltiden.

Angorakaninens ull kallas just för angora och är berömd för sin mjuka fluffighet. Fibrerna har en diameter på 10 till 12 micron, miljondel av en meter. Som jämförelse kan vi ta merinoullen, som anses vara den mjukaste fibern från får och vanligtvis har mellan 17 och 23 micron.  Angoragetens ull kallas istället för mohair och är känd för sin höga glans och styrka.
– Diamantfibern kallas den också, säger Gunilla Larsholt och beskriver lyriskt mohair som en fiber med alla fårullens bra egenskaper. Den är värmande och vattenavvisande. Men mohair har dessutom högre slitstyrka, vissa menar i klass med nylon, större mjukhet och högre glans. Fibern blir mellan tio och femton centimeter lång och filtar sig inte som fårull utan kan tvättas obehandlad i 40 grader. Angorageten har i princip ingen bottenull och handspinnare kan tycka att ullen är svårspunnen eftersom den är så glansig. Men för Gunilla Larsholt som lärde sig spinna med angorakaninens glatta fibrer är den inte svår.
– Första gången jag skulle spinna fårull tyckte jag den var knepig, att den fastnade och inte löpte på så lätt, säger hon och framhåller att för henne är kaninernas angoraull ändå den ull hon älskar mest.
– Du behöver inte ens tvätta den. Jag brukar klippa mina kaniner och gå direkt in och sätta mig vid spinnrocken. Jag kardar den inte ens.

Gunilla med ständiga följeslagaren, Newfoundlandshunden Dior. – Jag har spunnit garn av hennes päls också.

Det är faktiskt på grund av angoragarnet som Gunilla och Johan startade djurparken med ulliga djur. Det, tillsammans med stränga regler för djurhållning. Från början ville de helt enkelt visa djuren som gav ull till garnerna i gårdsbutiken. Men det är inte tillåtet att visa upp djur för allmänheten utan tillstånd.
– Det är därför alla akvarier har försvunnit från tandläkarmottagningarna, säger Gunilla Larsholt.

Get och kaninförvirring

Garnet…

… från angorakaninen heter angora
… från angorageten heter mohair
… från kashmirgeten heter kashmir

Djuren måste också ha mycket större ytor att röra sig på jämfört med om de är produktionsdjur, alltså djur som hålls för framställning av ägg eller kött. Exempelvis får
den som har frigående värphöns för äggproduktion ha upp till nio hönor per kvadratmeter.
– Men våra hönor som alltså inte måste högproducera ägg, har två kvadratmeter per höna, säger Gunilla. Hon låter upprörd men det är mer över hur de kommersiella värphönsen har det än för att hennes egna måste ha gott om plats.

Men Gunilla och Johan lät sig inte hindras utan sökte tillstånd, byggde ut hagar, stallar och hönshus och 2014 kunde parken öppna.
– Alla djurparker måste ha ett tema och för oss var det ganska givet att det måste bli ull, säger Gunilla som tycker att ullens förträfflighet är så uppenbar att hon nästan har svårt att förklara varför hon vurmar så för materialet.
– För mig är det så självklart att vi ska ta vara på det vi har! Varför ska vi importera något som vi har mängder av här hemma? Lär dig ta hand om det istället, säger hon uppfordrande.

I stallet hänger en rad garnhärvor på rad. De är ömsom mjuka, fluffiga, sträva, stickiga och neutralt släta. Besökaren får gissa vad varje tråd är gjord av, och kan efteråt fälla upp en liten skylt med en bild på djuret eller växten vars fibrer blivit garn. Lamor, nässlor, får, getter och jakar syns på bilderna och det blir en rolig lek att gissa rätt. En av
bilderna visar också en plastpåse. Det mjuka garnet, förvillande likt alpackahärvan som hänger bredvid, är gjort av polyester, en slags plast.
– Jag vill visa folk vad ull är och samtidigt få dem att förstå att mycket av det som vi har på oss faktiskt är plast eller olja, säger Gunilla Larsholt och nämner i förbifarten att hon på somrarna brukar ha en lekplats av ull igång i parken.

Uppe på loftet står lekredskapen och väntar; en filtad vägg med hål i för att kasta prick med bollar på, en virkad lektunnel, »jag satt några kvällar framför teven«, säger Gunilla om den fem meter långa filten, några lektält och tovade frisbees.
– Jag försöker alltid göra reklam för ull på alla sätt jag kan, säger Gunilla som också gifte sig helt i ull. Iklädd en kjol täckt av mohairlockar och ett klänningsliv med ärmar virkade av jämtlandsull sade hon ja till Johan som hade en vit tröja, stickad av Gunilla i mohair som hon också spunnit.
– Men jag är ingen ullprofet. Ni ser ju att jag kan ha andra material, säger hon menande om den syntetiska fleecetröja som hon har på sig innan fotografen ber henne att byta om till Johans bröllopströja.
– Men jag är bra nördig. Ulleriet har gett mig så mycket glädje genom åren. Ull är verklig mindfulness.­

30 januari 2023

Hemslöjd åsikt

Gör det själv

Lappa och laga med Hemslöjd

Vill du få gratis nyheter och inspiration från Hemslöjd?

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!