Visste du att superwashgarn är täckt av plast? Eller att man kan sticka med vanlig mjölk? Hemslöjds Maria Diedrichs har tagit tag i några fiberfunderingar som trillat in till redaktionen den senaste tiden. Stina Löfgren illustrerar.
Pälsängrar och mal är ullälskarens värsta fiender, och svåra att försvara sig mot. De kan flyga in genom ett öppet fönster på sommaren eller lifta med mat och kläder från affären.
Hittar man små hål på kläderna, kala fläckar på en päls eller tomma larvskal i garderoben är det hög tid att göra motstånd. Men det finns tyvärr inga mirakelmedel. Rödceder och lavendel i garderoben kan göra miljön otrevligare för krypen, men kan inte stoppa ett angrepp.
Både när det gäller ängrar och mal är det larverna som är dramats bovar. De äter ull och päls med god aptit, särskilt om de får lite fett- och hudavlagringar på köpet. Så det första man måste göra när man misstänker ett angrepp är att städa. En otvättad tröja som fallit ned bakom en låda eller ett bortglömt garnnystan som rullat in under soffan kan råka bli krypens fristad. Dammsug noga, särskilt lister och springor, och frys dammsugarpåsen innan du slänger den i soporna.
Tvätta allt som går och rengör skåp och lådor mycket noggrant.
För textilier som inte går att tvätta är värme det mest effektiva sättet att ta kål på djuren. Inom museivärlden värmebehandlar man föremål i +55 grader i 24 timmar men man kan även använda högre värme och kortare tid. Några timmar i en het bastu, i en torktumlare (viktigt att yllet är helt torrt när man lägger i det!), eller till och med på en plåt i ugnen kan fungera.
Även frysning hjälper, men då gäller det att ha tålamod. Låt plaggen ligga i frysen, eller utomhus vid mycket kallt väder, i minst tre dagar, helst en hel vecka.
Ett annat viktigt tips för att undvika stora angrepp är också att använda sitt ylle. Då blir plaggen luftade, skakade och man upptäcker dessutom eventuella angrepp snabbt, innan det uppstått några värre katastrofer.
Har man någon gång råkat tvätta en älskad ylletröja i 40° och fått en pansarstel pullover i barnstorlek som resultat är det lätt att surna till på hela konceptet, men ullens rykte som svårtvättad är delvis ganska oförtjänt. För det första för att den så sällan behöver tvättas. Häng ut ett använt ylleplagg i fuktigt väder så kommer det att kännas rent och fräscht igen. Det beror både på fiberns uppbyggnad med fjäll som kan öppnas och slutas och på dess kemiska sammansättning med salter och fettet lanolin som reagerar med luftens vattenånga så att det uppstår en såpaliknande effekt.
För det andra så går det faktiskt också ofta att tvätta ull i maskin. Den kan klara både värme och fukt utan att filtas och krympa, så länge den inte gnuggas och vrids. Använd alltid tvättmaskinens ullprogram och särskilt ulltvättmedel för mer skonsamma rörelser och för att slippa enzymer som bryter ned och förstör ullens naturliga egenskaper.
Ull filtas och krymper när fibrernas fjäll hakar i varandra. Superwashbehandling går ut på att hindra det genom att fräta bort fjällen i ett klorsyrabad och täcka fibern med en hinna av plast. På så vis får man ett garn som tål friktionen i tvättmaskinens vanliga program.
De flesta superwashfabriker finns i Tyskland, Sydafrika och Kina. Processen är inte speciellt romantisk. Det är en kombination av starkt frätande och delvis giftiga kemikalier som används, men om fabriken är rätt utrustad behöver det inte leda till några miljöfarliga utsläpp. Superwashgarner är inte heller giftiga eller farliga att använda. Däremot saknar de många av ullens berömda egenskaper – som att de är självrenande och värmer i fuktigt tillstånd – eftersom sådana är helt beroende av fiberns fjälliga struktur.
Idag hittar man merinoull på hyllorna i snart sagt varenda klädaffär. De långa, fina fibrerna är eftertraktade eftersom de går att spinna sytrådstunt och sällan noppar sig. Men för bara några år sedan, efter ett uppmärksammat inslag i TV4:s Kalla Fakta förknippade de flesta svenskar ordet med helt andra saker.
Programmet visade grymma bilder på »mulesing«, utförd på australiensiska fårfarmar, ett ingrepp där man flår lammets bakdel utan bedövning. Det görs för att hindra fluglarver från att lägga ägg i de hudveck som bildats genom lång tids avel mot maximal ullklädd hudyta på varje får. Svenska veterinärförbundets talesman har kallat mulesing »kvalificerat djurplågeri«.
Många stora företag har efter påtryckningar från djurrättsgrupper slutat köpa in merinoull från gårdar som utför ingreppet. Men att debatten tystnat ett tag betyder inte att plågeriet är borta. Australien exporterar 90% av världens finull, dit merinon räknas. Och fortfarande praktiseras någon form av mulesing på en majoritet av gårdarna.
De flesta plagg märks idag bara med ett ursprungsland – där plagget är sytt. Märkningen säger alltså ingenting om var fibrerna kommer ifrån. Det är heller inte nödvändigt att tala om att ett plagg innehåller just merino. Det räcker med att skriva »ull«.
För konsumenten som vill undvika att stötta mulesing gäller det alltså att vara sparsam med sina inköp av finfibrig ull, om det inte uttryckligen står på etiketten att plagget är mulesing-fritt. Men även får som sluppit mulesing kan råka illa ut i den globala industrin. Plågsamma transporter, vårdslös klippning och allmänt dålig djurhållning förekommer på många håll, något som fått djurrättsorganisationen PETA att lansera kampanjen »Rädda fåren – köp ingen ull«.
Noppor bildas när korta fibrer lossnar och börjar flytta sig i garnet när ett plagg nöts. De samlas på tygytan i små bollar. Alla tyger kan noppa sig, men det finns vissa faktorer som ökar risken för noppor, eller »pilling« som man säger på fackspråk. Korta och glatta fibrer, löst spunnet garn och löst stickat eller vävt tyg ökar risken för att fibrer ska börja vandra. Generellt gäller att syntetmaterial, som nylon och akryl, noppar sig snabbt eftersom de fibrerna är mycket hala. Slitstarka, långa och sträva fibrer noppar sig mera sällan, så leta efter ren ull av bra kvalitet. Den långa merinofibern är också känd för att sällan noppa sig, men säker kan man aldrig vara.
Att noppor upplevs som ett allt vanligare problem kan bero på flera saker. Till exempel på att tidspress inom industrin leder till slarvigt klippta får och därmed fler korta fiber. Eller på att man använder syntetblandningar och lösare spunnet garn som ett sätt att spara pengar.
Men noppor är egentligen inget farligt och behöver inte alls vara ett tecken på dålig kvalitet. Garn består ju alltid av kortare och längre fibrer. Lammull, som eftertraktas för sin mjukhet, är också extra benägen att noppa sig, eftersom fibern har en liten försvagning precis vid den yttersta locken.
När ett plagg slits genom friktion kryper de kortaste fibrerna ut och blir till noppor. Efter ett tag slits nopporna bort och kommer i bästa fall inte tillbaka eftersom det då är de längre fibrerna som är kvar i garnet. Man kan också köpa en liten batteridriven noppborttagare som försiktigt »rakar« bort fiberbollarna. Även här hjälper det om man valt ett plagg i naturmaterial, eftersom noppor på syntetyg tenderar att sitta hårdare fast.
Mjölkfibergarn beskrivs av producenterna som den perfekta kombinationen av naturligt och high tech, och som ett hälsosamt och grönt alternativ till syntetfibrer. Men processen som gör det möjligt att spinna silkesmjukt garn av mjölk är inte helt oväntat ganska komplicerad och påminner mycket om hur man tillverkar andra konstfibrer och viskos.
Mjölk har förekommit i garntillverkning ända sedan 1930-talet. En kombination av syror, baser, aluminiumsalt och formaldehyd har använts i processen. Först framställs en spinnlösning, i det här fallet genom att man utvinner proteinet kasein ur mjölken och löser upp det till en seg massa. Massan pressas genom en spinndysa, som ser ut som ett duschmunstycke med mängder av små hål, så att det formas långa strängar av fibrer som genast fortsätter ner i ett bad med vatten och syra där de stelnar. De långa fibertrådarna sträcks och efterbehandlas innan de klipps till lagom längd att spinna garn av.
I många mjölkgarner tillsätts också upp till sextio procent akrylnitril i spinnlösningen, alltså samma kolförening som är huvudingrediens i akrylgarn och som framställs ur petroleum. Men det är inte det enda miljömässiga problemet med mjölkgarn: kasein utgör cirka tre procent av innehållet i mjölk, så det krävs rätt många liter för att få ihop en rulle tyg. Trots det har mjölkfibergarn klarat det internationella testorganet Oeko-tex prover för ekologiska garner.
Kaseinfibern hyllas också för sina antibakteriella och silkesliknande egenskaper. Och för några år sedan lanserade textildesignern och biokemisten Anke Domaske från Tyskland en ny typ av mjölkfibergarn som enligt henne själv består av hundra procent ekologisk mjölk som annars skulle kastats. Garnet ska dessutom vara helt kemikaliefritt och biologiskt nedbrytbart. Så kanske går mjölkfibern trots allt mot en ny vår.
