Ull mot eld

Sedan, efter någon månad, kom beskedet, en E-klassificering. Visserligen är klass E den lägsta för ytskikt, men för en tillverkare av textila produkter kan en brandklassning i sig öppna flera dörrar. Det kan hon hädanefter visa upp för framtida uppdragsgivare både i Europa, USA och andra delar av världen.

Redan nu finns Barbro Lomakka representerad »överallt«. På banker, kontor, flygplatser och ambassader från Washington i väster till Osaka i öster.

Utgångspunkten för hennes arbete är frågan: Hur kan man integrera textilen i rumsliga fasta lösningar utan att det måste handla om utsmyckning eller golvmattor? Hon nämner ett uppdrag där hon använde ett helt nytt material på en över 20 kvadratmeter stor yta – en laminerad tunn ullfilt som fungerade som ljudabsorbent och armatur på samma gång.

Olika typer av mönsterverkan gör hennes textil levande, hon har utvecklat tekniker som gör att väggabsorbenternas strukturer kan varieras på en rad olika sätt. Det estetiska uttrycket paras med en ytterst god funktion; flera ljudmätningar visar klart och entydigt på goda resultat.

Att ullens eldbeständighet aldrig testats vetenskapligt tidigare förklarar Barbro Lomakka så här:
– I Sverige förädlar vi bara tre procent av all ull. Kan du tänka dig, de resterande 97 procenten används till ingenting! Här finns noll intresse för produktveckling av materialet annat än av enskilda ullentusiaster. För att få pengar till forskning måste det till flera idéer på nya användningsområden. Och sådana finns. Just nu ser jag mig om efter samarbetspartner på ett lite vidare fält. Jag har kontakt med ett företag som arbetar med fasadglas. Glas är ett billigt fasadmaterial men har svagheter, problem med kallras till exempel. Kanske kan man lösa det genom att placera ull mellan glasrutorna och på så sätt öka isolereffekten. Om fler insåg ullens potential skulle förmodligen intresset för diverse eldbeständighetstester också öka markant.

Ute i Europa varierar kraven på brandsäkerhet, berättar Per Thureson på SP:s enhet för Brandteknik, det laboratorium som genomför test av det här slaget i Sverige.
– Det finns ett lagenligt regelverk, som främst berör byggmaterial och fast inredning. Därmed också ett gemensamt provnings- och klassificeringssystem. Men det betyder inte att man använder sig av resultaten på samma sätt. USA har till exempel andra regler för brandprovning än Europa. Överallt är det dock så att de tuffaste brandkraven först och främst gäller offentlig miljö.

Flera av de uppdrag som Barbro Lomakka haft i USA har beställts av privatkunder och legat på gränsen mellan det offentliga och det privata, nu senast i juni var det däremot ingen tvekan om definitionerna. Då blev provresultaten plötsligt viktiga.
– Ibland är det komplicerat att bestämma om en lokal uppfyller byggnormens krav, särskilt om rummets delar består av flera olika material, förklarar Per Thureson. Ibland kan det också vara svårt att avgöra vad som är fast och lös inredning. Men kraven har blivit tydligare. Idag får högst 20 procent av väggar och tak i en offentlig lokal täckas av material som är minst D-klassade material. I praktiken används dock även sådant med lägre klass. Tavlor och utsmyckningar till exempel.
– På mattor ställs inte lika höga krav som på vägg- och takbeklädnad eftersom golv inte är lika utsatta vid eldsvåda som väggar och tak. Däremot hamnar ofta lös inredning i en gråzon utan klart definierade krav. Stoppade möbler i offentlig miljö bör dock vara svårantändliga med hjälp av brandsäker stoppning och till exempel ett ulltyg. Större textila ytor ska flamskyddsbehandlas för att hålla måttet.

Den som tror att flamskyddsbehandling är ett modernt påfund tror fel. Kemiska medel för att göra till exempel textilier mer svårantändliga har används i omkring tvåhundra år. De har länge tärt på miljön och idag finns flera ekologiskt godkända varianter att välja mellan. Fast inte heller sådana är riskfria. Projektet »Hållbar textilkonst?« inom Riksantikvarieämbetets enhet för konserveringsvetenskap visar att textilier som flamskyddas får kortare livslängd än andra; kemikalierna sänker ph-värdet och då försvagas materialet.

Så Barbro Lomakka kommer också i fortsättningen att lita på ullens naturliga motståndskraft. Utgångspunkt för hennes formgivning är alltid ull, svensk ull – lite av de där tre procenten alltså. Ullen bearbetas på Gotland, skickas till Halmstad för filtning och tillbaka igen för tillklippning och vävning på ön.
– Egentligen är det här med klassificeringen på SP inte något revolutionerande, vill hon gärna påpeka.
– Men jag har tänkt gå vidare, jag vill klassa ullen ännu hårdare. Det här är bara början. Av hävd anses ullen förhållandevis svårantänd. Jag har hela tiden anat att det stämmer. Ända till bara för några år sedan använde ju brandkårens personal underställ gjorda av ull. De om några borde väl veta… ­