Ull-historien upprepar sig

För trehundra år sedan skulle svenskarna ha sett dagens enorma textila avfallsberg som guldgruvor att ösa ur. På den tiden var uttjänta paltor ett så eftertraktat material att insamling av lump – alltså kasserade textilier – återkommande diskuterades i riksdagen.

»1738 utfärdades en förordning om att varje husmor och husfar skulle spara lump till insamling. Ingen lump fick kastas eller brännas. Oförsiktigt förfarande kunde leda till böter«, berättar historikern Ylva Sjöstrand i sin forskningsessä Lump: textil återvinning under det långa 1800-talet.

Insamlingen sköttes av kringvandrande lumpinsamlare som sedan sålde textilierna vidare till pappers- och textilindustrin. Till den senare skaffades under 1800-talet maskiner som kunde klippa sönder ylletyg, repa upp det och karda fibrerna så att de gick att använda igen. 

»Materialet kallades konstull eller shoddy, ett låneord från engelskan«, skriver Ylva Sjöstrand. Vid förra sekelskiftet tillverkades tyger med så mycket som 40 till 70 procent shoddy i trådarna. Men även idag blir kläder med återvunna textilfibrer allt vanligare
i butikerna.

Före industrialiseringen sågs uttjänt ylle som en viktig resurs också i hemmen. Textilier var tidskrävande att producera och man tog vara på allt som gick att återanvända. Museipedagogen Osva Olsen berättar om en metod som hon brukar visa för besökarna på Skansen, och som hon vet använts på en gård i Värmland:
– Man repade upp sparade lappar för hand och la trådarna i en gammal smörkärna. Sen hällde man på hett vatten och rörde runt med en pinne som hade grenar kvar i toppen. Då särades trådarna från varandra, berättar hon.

Det uppblötta garnburret torkades därpå och kardades.
– Sen kunde man spinna nytt garn. Det är ganska svårt, för fibrerna är korta, men beroende på handlag kan man få till en hyfsad tråd.

Armén behövde enorma mängder och det förmådde inte den svenska landsbygden att tillhandahålla. Folk hade ull för självförsörjning, men inte mer än så.«

Oftast blandade man emellertid – precis som i industrin – de återvunna fibrerna med ny ull med lite längre strån, för att få mer hållfasta trådar.

Precis som i vår tid var också tillgången på lokalproducerad ull en högaktuell fråga under 1700- och 1800-talen. När den svenska textilindustrin idag grunnar över hur den ska få tag på svensk ull i tillräcklig mängd, finns likheter med hur det var förr.

På 1700-talet var den statliga kassakistan tömd efter stormaktstidens krig. Nu vände man sig inåt och merkantilistiska och protektionistiska tankegångar började växa fram.
– Inte heller på den tiden var vi självförsörjande på ull. Nu blev målet att vi skulle bli det och att vi överlag bara skulle använda inhemska produkter. Det sågs som en styrka, förklarar Ulla-Karin Warberg, intendent på Nordiska museet.

Mellan 1721 och 1772 beslutade Sveriges två första riksdagspartier, Hattarna och Mössorna, om både restriktioner och stimulanser för att få i gång den inhemska produktionen inom en mängd områden, bland annat det textila. För att begränsa importen infördes skyddstullar och överflödsförordningar. Ta Yppighetsförordningen från 1732 till exempel. Med den förbjöds införsel av lyxvaror som kattuntyger och siden. Svenskarna förväntades själva tillverka det som de behövde. Samtidigt gavs stimulanser i form av fördelaktiga lån till den som startade en manufaktur, en tillverkningsplats där hantverkare arbetade sida vid sida med varsitt moment i produktionsprocessenen, ett slags förstadium till fabriker.

Det är också här som entreprenören och visionären Jonas Alströmer träder in på scenen. Idag är han mest känd som potatisens frontman, men på 1700-talet var han en av instiftarna av Kungliga Vetenskapsakademin och driftigheten själv. Inte minst gick han igång på ullen.

Ulla-Karin Warberg beskriver dåtidsläget:
– Vi hade varken tillräcklig kvalitet på eller kvantitet av ull här i Sverige. Armén behövde enorma mängder och det förmådde inte den svenska landsbygden att tillhandahålla. Folk hade ull för självförsörjning, men inte mer än så.

I dagens Sverige korsas fårraser för att vi ska få fram en lokalproducerad mjuk ull som kan konkurrera med importerad Merino. Också Alströmer ville åt mjukheten. Han startade avelsstationer, så kallade schäferier, och importerade – inte alltid enligt reglerna – nya fårraser till Sverige. Det var spanska merinofår, portugisiska, sardinska, holländska, asiatiska och afrikanska får. Han startade också en outsinlig mängd verksamheter: strumpväveri, strumpstolsmakeri, grovt och fint klädesväveri, friesväveri, bandväveri, ullsortering, ullkammeri, ullfärgeri, silkesspinneri, flanellstrykeri, bomullsfabrik, hattmakeri, linnetryckeri, drällmakeri, kallminkväveri, knapp- och nålmakeri… Men det gick inte på räls. Vad gäller ullen var djuren inte alltid lämpade för svenska villkor och dessutom rådde det brist på kunnig arbetskraft. Men att ta in kompetens från andra länder var svårt eftersom det inte rådde religionsfrihet i Sverige vid den här tiden.
– Men Alströmer lyckades få dispens för andra trosinriktningar, berättar Ulla-Karin Warberg.

Under den mest intensiva perioden var 875 personer anställda i hans verksamheter. Men det hjälpte inte. De flesta av Alströmers satsningar – som inte sällan var mer visionära än realistiska till sin karaktär – dog ut efter hans död 1761.

Men saker hände ändå. Både ullkunskapen och manufakturernas maskiner utvecklades. Importförbuden luckrades upp och en industri började växa fram. Under 1800- talet ökade tillgången på textilier i samhället. Kläder och metervara blev billigare och med ens blev också tillgången på lump, som pappers- och textilindustrin hungrade efter, rikligare. 1915 använde yllefabrikerna i Sverige sju miljoner kilo ull i produktionen och nästan fyra miljoner kilo var yllelump.

»Men av den nya ullen var 92 procent fortfarande importerad«, skriver Ylva Johansson.

Precis som på 1700-
talet försöker eldsjälar utveckla nya fårraser och få igång storskalig lokal ullproduktion.«

När bomull och syntetfibrer tog över marknaden under 1900-talet skulle emellertid ullens betydelse komma att avta. Dessutom monterades den svenska textilindustrin ner eller flyttade utomlands. Kunskap föll i glömska. När 2000-talet gjorde sitt intåg var svensk ull en marginell produkt som varken industrin eller ens fårägarna själva värderade särskilt högt. De svenska företag som jobbade med ull importerade den från Sydamerika och Nya Zeealand.

Men på senare tid har intresset för lokala resurser ökat. Precis som på 1700-talet försöker eldsjälar utveckla nya fårraser och få igång storskalig lokal ullproduktion. Precis som då förs också samtal om att det finns kunskap i utlandet, ofta i fattiga länder, som vi behöver få hit. 

I augusti togs ett stort steg på vägen mot bättre ullinfrastruktur här i landet när stiftelsen Axfoundation tillsammans med olika intressenter presenterade ett nytt klassificeringssystem för ull i Sverige. Genom det kommer företag inom mode och heminredning lättare kunna hitta fram till tillräckligt stora kvantiteter av homogena fibrer att använda i sina produkter.
– Men fortfarande slängs ungefär hälften av den ull som produceras i Sverige, säger Johan Sidenmark, projektledare på Axfoundation.

Vi har alltså fortfarande en del att lära av 1700- och 1800-talen, då faktiskt minsta fiber kom till användning.­