»Tvätta mindre!«

Vårt intensiva tvättande sliter på textilier, förorenar hav och drar mycket energi. Vad kan vi göra åt det? Hemslöjd söker lösningar i kungahuset, hos gamla tiders tvätterskor och i den senaste forskningen.

Text Liv Blomberg
Illustration Karin Rönmark
28 november 2022

Husfru Liisa Hartikainen pustar lite men kliver raskt uppför stentrapporna. Hiss är inte att tänka på, byggnaden är K-märkt med anor från 1600-talet. Hon stannar framför en dörr märkt Fatburen. Det är här, på översta våningen i Oxenstiernska annexet mitt emot slottet i Gamla Stan, som det kungliga linneförrådet ligger. Här tas alla dukar och servetter om hand som används vid kungens representationsmiddagar, liksom alla handdukar och lakan som går åt vid statsbesök.

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

För endast 49 kr får du tillgång till hela Hemslöjds sajt under en hel månad.
Säg upp när du läst färdigt.

Köp prenumeration
Redan prenumerant?

Problem att logga in? Läs mer här.

De som jobbar här kallas fatbursjungfrur och är fyra stycken. Innan Liisa Hartikainen blev husfru, med ansvar även för städning och ekonomi, var hon första fatbursjungfru.
– Men i hjärtat är jag för alltid fatbursjungfru, säger hon varmt och berättar att hon jobbat med slottets linne i 20 år.

Vi gnider försiktigt med galltvål.

Hon öppnar dörren till tvättstugan. Bland maskiner, korgar och torkskåp står ett specialtillverkat fläckborttagningsbord, utrustat med starka lampor och tre dusch-munstycken. Bordskivan är av glas och upplyst både under- och ovan-ifrån.
– Det finns bara ett i hela världen, säger Liisa Hartikainen och tänder belysningen.

På glasskivan ligger en duk från det så kallade Unionslinnet. Tygets struktur, det fina damastmönstret och fläckar syns tydligt i det skarpa ljuset. Liisa Hartikainen berättar hur hon och hennes fyra medarbetare arbetar med dukarna efter en kunglig middag.
– Här kan vi stå tre samtidigt och bearbeta varje fläck för sig. Vi gnider försiktigt med galltvål. När vi ser att fläcken börjar lösa upp sig duschar vi direkt med mycket vatten så att tvålens inverkan på tyget avbryts, berättar Liisa Hartikainen.
– Riktigt svåra fläckar som vi inte får bort med galltvål, duttar vi på med tops doppade i klorin och sedan sköljer vi blixtsnabbt för att bryta den kemiska belastningen på fibrerna. På så sätt har man kunnat bevara de här dukarna och servetterna i fint skick, trots att de använts återkommande i över hundra år.

Unionslinnet är fatburens äldsta samling av dukar och servetter, vävt i Frankrike 1891 och i bruk sedan dess.

När fläckbehandlingen är avklarad tvättas duken i 60 grader och kallmanglas därpå.
– Det är ett hantverk och kultur-arv som vi medvetet håller vid liv. Det kallmanglas inte vid varken de engelska, danska eller norska hoven, säger Liisa Hartikainen och berättar om en gång när Kung Charles III – fast då som prins Charles – var på officiellt besök. Han reagerade på servetternas utsökta kvalitet, frågade sitt bordssällskap om bakgrunden och fick höra om kallmangling.
– Han blev så intresserad att han ville skicka hit någon för att lära sig, minns Liisa Hartikainen.

Arbetet med bordslinnet – enbart Unionslinnets servetter är 800 stycken – är ett heltidsjobb. Alla dukar tvättas inte samtidigt utan fatbursjungfrur sprider ut arbetet så att högst en eller ett par tvättas och manglas per vecka.
– Det blir alldeles för tungt annars, förklarar Liisa Hartikainen och demonstrerar den livsfarligt tunga stenmangeln som pressar och packar linnefibrerna så att tyget blir både lent och glansigt och motståndskraftigt mot slitage.
– Vi tvättar i maskin men kallmanglingen gör vi för hand för att hålla liv i den kulturhistoriskt viktiga traditionen och hantverket.

En gång i tiden var all tvätt ett tungt och mödosamt arbete som främst utfördes av kvinnor.  För fattigt folk utan egen jord eller ett hantverksyrke kunde tvättandet vara en väg till inkomst. På Hagalunds tvätterimuseum vid Albysjön söder om Stockholm berättar Olle Magnusson om tvätterskorna i början av 1900-talet.
– Bomullstvätten kokades i stora grytor över öppen eld. Vitt tvättades i lut och färgade tyger med såpa.

Processen att få tvätten ren och torr tog flera dagar i anspråk.

Efter kokningen synades byken och fläckar gnuggades bort mot en tvättbräda före den mödosamma klappningen och sköljningen. Kvinnorna låg på knä i strandkanten eller på en brygga och klappade, det vill säga slog, på textilen med klappträn. Den mekaniska bearbetningen fick smutspartiklar att släppa och sedan sköljdes tyget upprepade gånger. Arbetet som pågick året runt var hårt, kallt och slitsamt.

Den första tvättmaskinen uppfanns i slutet av 1700-talet och vevades för hand, men grundprincipen var den samma som i dag; att vatten, värme, tvättmedel och mekanisk bearbetning lösgör smutsen.

Numera slänger vi ofta lättvindigt in tvätten i maskinen, trycker på knappen och går och gör något annat. Den idag bortgångne läkaren och professorn Hans Rosling, känd för sina föreläsningar om global hälsa, berättade 2010 om hur tvättmaskinen blev starten på hans egen karriär. När familjen skaffat en sådan förändrades läget för honom och hans mamma, som plötsligt kunde säga att »Nu kommer maskinen göra jobbet. Så vi kan gå till biblioteket.«

En norsk studie uppger att oron för att lukta illa är en av de viktigaste anledningarna till att folk tvättar.

Hans Rosling påminde emellertid också om att en stor del av världens befolkning ännu inte har tillgång till tvättmaskin och den tidsvinst som en sådan ger.

Men vi som har tvättmaskin tvättar mer och oftare än någonsin. Sedan 1950-talet har det skett en attitydförändring kring vad som anses vara smutsigt. En norsk studie uppger exempelvis att oron för att lukta illa är en av de viktigaste anledningarna till att folk tvättar. Doften och känslan av nytvättat är viktigare än om plaggen faktiskt är rena i meningen att de saknar synlig smuts. Nytvättat har blivit synonymt med rent till skillnad från förr då fläckfria plagg ansågs rena.

Idag leder vårt ivriga tvättande till att tvättmedelsrester och textilfiberpartiklar, bland andra microplaster, kommer ut i naturen och påverkar vattenlevande organismer. Det sliter också på kläderna och förbrukar mycket energi, som i sin tur leder till ökade koldioxidutsläpp.
– Tvätta mindre! Det är mitt bästa tvättråd, säger Mats Johansson, textilingenjör och forskare vid Textilhögskolan.
– Jag har läst att upp till tio procent av det vi lägger i tvättmaskinen inte är smutsigt.

Men vad som faktiskt är smuts är en bra och närmast filosofisk fråga, menar Mats Johansson och ger sig ut i ett resonemang om lortens natur.
– En tröja som man tränat i till exempel, är inte smutsig. Möjligen lite ofräsch, men den behöver inte tvättmedel, vatten och mekanisk process för att bli återställd. Moderna funktionsplagg räcker det att skölja av, säger han och funderar vidare:
– När främmande ämnen som kan påverka funktionen eller materialet negativt finns på plagget, då tycker jag man kan säga att det handlar om smuts. Men det betyder inte nödvändigtvis att hela textilen måste tvättas.

En vanlig uppfattning är att lakan, handdukar och underkläder måste tvättas i minst 60 grader för att bakterier ska försvinna. Men höga temperaturer sliter på materialen och kräver mer energi. Mängden energi som går åt till en tvätt i 60 grader nästan halveras om temperaturen sänks till 40 grader. Mats Johansson menar att det finns anledning att vara restriktiv med det varma tvättandet även ur bakteriesynpunkt.
– Man ska inte inbilla sig att det blir bakteriefritt vid en hushållstvätt i 60 grader, säger han och nämner att professionell tvätt på exempelvis sjukhus sker i 70 grader för att just bakterier verkligen ska försvinna.
– Men normalt sett har vi ju inga farliga bakterier på huden så att få bort vanliga hemmabakterier är kanske inte jätteviktigt. Däremot kan det ju finnas bakterier i tarmen som kan göra oss sjuka. Man bör avgöra från fall till fall om det finns risk för skadliga bakterier och i så fall tvätta i 60 grader.

Den synliga smutsen däremot angrips bäst med tvättmedel och mekanisk bearbetning.
– Fläckar består av kolhydrater, fett och/eller proteiner. Kolhydraterna är vattenlösliga men det är inte de andra. Det är därför vi behöver de fiffiga tvättmedlen, säger Mats Johansson.

Några av de aktiva ämnena i dagens tvättmedel kallas tensider. De sänker vattnets ytspänning vilket gör att det lättare tränger in mellan tygets fibrer och kommer åt smutsen. Tensiderna kapslar dessutom in lorten så att den inte kan fastna på tyget igen utan hålls flytande i tvättvattnet och kan sköljas bort.
– Många av dagens tvättmedel är designade för att fungera vid låga temperaturer, så det går att få bort fläckar även i svalare vatten.

Fläckar kan också bestå av fysiska partiklar som sot eller jord. De tränger in och fastnar mellan fibrerna i en textil. Där ligger de sedan och sliter på materialet. För att avlägsna sådana partiklar behövs mekanisk bearbetning, vilket tvättmaskinens rörelser åstadkommer.

Men det bästa ur miljösynpunkt är att tvätta bort själva fläcken istället för att rengöra hela plagget. Men då gäller det att vara lätt på handen, precis som fatbursjungfrurna.
–  Ibland nästan skriker jag när jag ser folk gnugga en fläck: inte gnugga – dutta! Annars jobbar du ju in partiklarna mellan fibrerna ännu mer. Ju mer energi som krävs för att smutsen ska sätta sig i tyget ju mer energi behövs för att jobba ut den, säger Mats Johansson och avslutar med att upprepa sitt bästa tvättråd:
– Tvätta så lite som möjligt. Du sparar energi, det är bra för miljön och kläderna håller längre.

Dessutom blir det tid över till annat i livet. Som att läsa en bok eller slöjda något istället för att stoppa in ännu en tvätt.­

28 november 2022

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram