TV-tranan

De som besökte en träslöjdsal för sisådär femtio år sedan, känner igen den – en strömlinjeformad fågel som aldrig blev lika smäcker i verkligheten som i instruktionshäftet. Hör om en skolslöjds-klassikers uppgång och fall!

Text Tommie Jönsson
Foto Anders Qwarnström
24 maj 2021

Jag plockar fram täljkniven för första gången på flera år. Synar fågelkonturen som sågats fram ur en furukloss. Snart ska den förvandlas till en slimmad, uppåtsträvande prydnadspippi med näbben i vädret. En organisk och aerodynamisk form från rymdålderns gryning, i skarven mellan 1950- och 60-tal.

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration
Utgångspunkten: en skissartat utsågad form.

Du har säkert sett den här fågeln. Kanske hos en äldre släkting. Eller i någon butik specialiserad på kul design från mitten av 1900-talet.

Tv-häger, kallas den i folkmun. Eller tv-trana. Själv säger jag träger, en kompromiss mellan trana och häger. Dessutom är den en svensk träslöjdsklassiker. Tusentals skolbarn snidade, raspade och sandpapprade fram fåglarna i början av 1960-talet. Sedan bars de hem och placerades på hushållens nyinköpta tv-apparater.

Egentligen är jag ingen slöjdare. Jag är loppisarkeolog. Sedan några år tillbaka spårar jag upp historierna bakom halvgamla prylar med lågt kulturhistoriskt värde. Efter att länge ha varit en hobby blev det en radioserie i P1 tillsammans med min kollega Maja Åström. Vi gav lyssnarna berättelser om tavlor med fiskargubbar, bulliga glastroll från Berg-dala, jultallrikar och björktavlor med påklistrade, handkolorerade vykort. Det loppiga kulturarvet, brukade vi kalla det. Och i det sammanhanget passar trägern in. Därför täljer nu både jag och Maja varsin träger, på varsitt håll. Vi videochattar medan vi jobbar med knivarna.

För att vara historiskt korrekta utgår vi från den äldsta publicerade arbetsbeskrivning som vi lyckats få tag på. Den finner vi i kompendiet Djur i slöjden av träslöjdslärarna Elmer Adolfson och Bengt Arvidson, utgiven 1960. Vi väljer den fågel som ser enklast ut.
– Ofta när man ser saker som man har gjort längre tillbaka i tiden, så tycker man ofta att man skulle ha gjort så och så istället. Men den här tycker jag är ganska fulländad i formen.

Elmer Adolfson är idag 95 år gammal. Jag kallar honom tv-fågelns skapare. Han säger inte emot, men han är inte hundraprocentigt säker på om han och Arvidson var först med att rita den. En senare sökning visar att en liknande träfågel faktiskt finns med i boken Djur i fur av Evert Nedén och Rudolf Pettersson, utgiven 1958. Men ingen av upphovspersonerna går att spåra upp, så det spåret förblir kallt.
– Bengt är borta sedan många år, tyvärr. Vi diskuterade mycket och fastnade särskilt för de uppåtpekande formerna när vi gjorde fåglarna, säger Elmer när han bläddrar igenom konturerna och fotografierna i sitt kompendium.

Den uppåtsträvande formen. Uttänkt för att vara täljbar för de flesta.

Varför ska näbben peka uppåt?
– Det har ju mest med tillverkningen att göra. Den här var möjlig att göra även för elever som inte var så där förfärligt försigkomna. Och det var ju värdefullt.

Eftersom Elmer är den ende upphovsperson till trägern som fortfarande finns bland oss ber jag honom att artbestämma fågeln. Utöver material- och ytbehandlingsanvisningar står inget namn i kompendiet.
– Jag tycker nog det liknar en trana. De tittar ofta uppåt så där.

Är du säker?
– Nej, det är jag inte!

Elmer gapskrattar. Så jag fortsätter att säga träger. När jag skär och skrapar med kniven känns det bra att ha mött skaparen, åtminstone till den fågel jag försöker återskapa.

Hemma hos konstnären Magnus Bärtås bor drygt 300 trägrar av olika storlek. Han har samlat i över 30 år och tappat räkningen. Fåglarna är prydligt uppställda på led ovanpå en lång hylla på vardagsrumsväggen. Magnus, en gammal fågelskådare, kallar figurerna för tv-hägrar.
– Det här är som en armé av tv-hägrar. De går åt samma håll i fallande skala. När man bara har ett objekt så är det en sak. Men när man har en hel samling så stiger någonting annat fram ur mängden. Då ser man en gemensamhet i objektet.

Magnus har inte landets största trägersamling, men han har funderat mycket på vilka ideal och idéer som går att utläsa ur fågelns form.
– Första gången jag hörde ordet tv-häger var i boken Svarta villan av Ernst Brunner. Där skriver han: »jag gjorde en tv-häger i slöjden«. Tv:n var ju ett främmande objekt i början. Den var ny och konstig och man visste inte hur man skulle möblera. Man behövde något att ställa på tv:n. Då passade hägern.

Vad tycker du att tv-hägern säger om sin tid?
– Den sträcker sig mot himlen, rakt upp. En form med framtidstro, själva hållningen, resningen. Uppåt, mot himlen. Men jag tror att den är ett musealt objekt nu, med en typ av framtidstro som kan kännas främmande idag, i likhet med rymdåldern, eller med de stora politiska projekten. Den är en påminnelse om en helt annan tid.

Trandans hemma hos Magnus Bärtås. Foto: Sara Mac Key.

Vad är det du gillar med den?
– Tv-hägern är den första folkliga nästan abstrakta konsten. En del tycker att den ser ut som en Arne Jones-skulptur. Det finns någonting väldigt modernistiskt i fågeln, att den är så reducerad, så förenklad.

I Magnus samling finns många slöjdalster där elevernas ambitionsnivå kan utläsas i handlaget. Men flera fåglar ser också ut att vara professionellt snidade och importerade, kanske från sydostasien. Och i mängden dyker intressanta detaljer upp. Även om fågelkropparna alltid är stiliserade, kan man på vissa hitta mer realistiskt utkarvade fågelfötter.
– Man kan ofta se att de som snidat har velat göra mer. De kanske har känt en otillfredsställelse över abstraktionen, »man skulle kunna få till de där fötterna om man lägger lite mer tid«. Så från ett nästan abstrakt uttryck förses en del av dem med nästan realistiska detaljer.

Magnus plockar fram en stor och proffsigt snidad fågel ur samlingen.
– Den här som Harry Pettersson har gjort till exempel, har utsirade fötter på nederdelen.

Vem var Harry Pettersson?
– Den här hägern är ett exemplar från ganska sen tid. Jag skrev en text om tv-hägern i början av 90-talet och Harry hörde av sig. Han berättade att han fortfarande tillverkade hägrar och att jag skulle få en. Det var jul, vi sågs på centralen och jag fick en jättefin tv-häger. På den står det »minne från Harry Pettersson, 911209«. Men Harry sa då att han funderade på att sluta göra nya. Det var för hårt tryck på honom från pensionärsföreningar som ville ha fåglar som vinster i sina lotterier och så.

Har du någon aning om vad det kan finnas för internationella influenser bakom tv-hägern?
– Jag har ju sett liknande träfåglar på annat håll. Det finns till exempel en viss typ av skulpturer i Afrika som kallas airport art, ett slags imiterad folkkultur som följer med turisterna hem. Men egentligen tror jag att det finns liknande skulpturer i nästan alla länder. Just för att det är en så enkel princip. Man har ett stycke trä och det finns en fågel inne i träet, som ska reduceras fram. Den idén finns nog överallt.

Skolslöjdsklassikern från förr. Snart bara ytbehandling kvar.

Magnus är ganska säker på att fågeln är häger. Men när jag frågar honom varför det inte är en trana börjar han vackla.
– Jag skulle inte godkänna tranans hållning, riktigt. Jag är ju gammal fågelskådare. Visserligen så trumpetar tranan på det där sättet, med höjd näbb. Men tranan är inte lika smäcker som hägern. Kanske vore det mest korrekta att säga att det är en syntes mellan trana och häger. Hägerns kropp, tranans hals och näbb.

Min täljkniv har nu ätit bort hälften av träbiten. Då och då blickar jag avundsjukt på en loppisfyndad fågel av teak som står på skrivbordet, mitt senaste trägerfynd för under hundringen på min närmsta loppis. Jag är rätt säker på att den är tillverkad i en träslöjdsal. På undersidan finns små blyertsmarkeringar kvar som ser lite barnsliga ut. Sannolikt kommer det dröja innan jag gör ett sådant fynd igen. Sedan några år tillbaka är fåglarna märkligt sällsynta. Antingen har de sugits upp i samlingar likt Magnus Bärtås. Eller så har de hamnat i den globaliserade näthandeln, på auktionssajterna. Där kan man ibland se svenska slöjdträgrar gjorda utifrån Elmer Adolfsons och Bengt Arvidsons slöjdkompendium, men de kallas »Danish mid-century wood bird«, signalord avsedda att trissa upp priset.

Kanske var det i rättan tid jag började tälja min egen. Trägern är snart rödlistad. Kanske borde den massproduceras igen och planteras ut.­

24 maj 2021

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram