Trotjänaren

– Det har alltid funnits behov av hjälpmedel för att fästa arbetsstycken som ska bearbetas så att man slipper hålla fast dem med ena handen, förklarar Tomas som i sin hyvelforskning samarbetat med den norske snickaren Roald Renmaelmo.

Att hitta relevant facklitteratur visade sig emellertid vara svårt. Det som fanns skrivet i ålderstigna nordiska texter beskrev enbart verktygen, inte bänken som arbetet utförts vid. Lite mer gick att läsa i gamla skrifter från Tyskland och England. Men även den blogg som Tomas och Roald drev, där de i dialog med hantverkare runt om i världen berättade om sin forskning och efterlyste gamla hyvelbänkar att studera, ledde vidare. I förlängningen fick de chans att mäta upp och registrera ålderstigna hyvelbänkar både i Sverige och Norge, och tillverkade själva kopior att testa. Snart kunde de konstatera att hyvelbänkens historia sträcker sig långt bak i tiden – åtminstone till 1600-talet.

Att bänken fanns ombord under Vasas första och sista resa 1628 beror sannolikt på att inredningen ännu inte var helt klar när skeppet lämnade hamn.

– Ett exempel är den arbetsbänk i ek som hittades ombord på Regalskeppet Vasa, säger Tomas Karlsson.

Att bänken fanns ombord under Vasas första och sista resa 1628 beror sannolikt på att inredningen ännu inte var helt klar när skeppet lämnade hamn, menar han. Inte minst pågick ännu arbete i befälens hytter.

Originalbänken finns idag på Vasamuseet i Stockholm. Men framför ett fönster i Tomas verkstad i Stigtomta utanför Nyköping står en kopia. Han har byggt den av en grov, drygt tre meter lång ekplanka som vilar på ett stadigt underrede. Varje mått är noga avvägt efter originalet. Skivan har tretton hål för de bänkhållare av järn som ska fästa olika arbetsstycken och ett stopp i framkant med syfte att hålla fast längre brädor under bearbetning. Den som vill jobba med kortare bitar kan istället flytta ett stöd mellan hyvelbänkens ben.

– Den fungerar utmärkt när jag jobbar med stora arbetsstycken, försäkrar Tomas Karlsson. Men för små ämnen använder jag hellre min vanliga hyvelbänk.

Också vardagshyvelbänken, av den art som står i varje slöjdsal, har emellertid rötter bakåt i tiden. Redan i mitten av 1700-talet kom en arbetsbänk till Sverige som påminner om dagens hyvelbänk. Det var möbelsnickare från Europa som tog med den norrut. Utmärkande för den så kallade tyska hyvelbänken är att den dels har bänkhakar, dels både bak- och framtång att skruva fast arbetsstycket med. Tidigare modeller hade enbart haft en öppen framtång utan skruv.

Fram till senare hälften av 1800-talet var hyvelbänken ett självklart inslag i varje snickeri. Men i samband med att industrisamhället växte fram och maskinerna flyttade in, kom den mer och mer att tjäna som monteringsbänk – tills skolslöjden efter år 1878 infördes i många skolor och hyvelbänken fick ett uppsving igen. Än större blev efterfrågan efter 1955, då skolämnet blev obligatoriskt i svenska skolan.

När Krenov begravdes 2009 användes en bänk tillverkad av Leifs far som altare.

Carl-Johan Johansson i småländska Målilla höll sig tidigt framme. Redan 1907 började  han göra hyvelbänkar avsedda för skolslöjden. Tillverkningen pågår än idag och hyvelbänkarna ser ut som de alltid har gjort, med skiva av bok, underrede av furu, skruvblock av björk och bänkskruvar av stark björkrot.

– Valet av virke har hängt med sedan start. Skälet är en kombination av tillgång, lämplighet och pris, förklarar Leif Karlsson vars pappas morfar startade verkstaden.

Någon anledning att ändra på ett vinnande lag ser han inte och tillverkar varje år sex klassiska hyvelbänkar åt kunder över hela världen. Dit hör den legendariska – och Carl Malmstensskolade – amerikanske möbelsnickaren och formgivaren James Krenov, som köpte in ett stort antal hyvelbänkar från Målilla till sin möbelsnickareutbildning i USA. När Krenov begravdes 2009 användes en bänk tillverkad av Leifs far som altare.

– Bättre erkännande för våra produkter är svårt att tänka sig, säger han stolt.

På andra håll är produktionen emellertid större. Ta till exempel Sjöbergs i Stockaryd. Av bosnisk bok och mellansvensk björk tillverkas där varje år runt 10 000 hyvelbänkar i femton olika modeller. Köparna är skolor men även hantverkare och händiga privatpersoner, och hälften av bänkarna går på export.

– Samma utseende och funktion i 300 år, men med nya tillbehör, summerar VD Jan Möllefors. Det säger väl allt.

Hyvelbänkskunnige Tomas Karlsson i Stigtomta nickar. År 1870 eller 1960 – det kvittar, det är ändå så gott som samma bänk.

– Ett praktiskt och sinnrikt hjälpmedel, slår han fast.