Krönika

Trösten

Författaren Sara Paborn söker tröst för oavslutade hantverksprojekt.

Text Sara Paborn
Foto Caroline Andersson
3 april 2019

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Precis som jag länge hade ett otal öppningssidor till olika romaner liggande i byrålådan – alla lika ivrigt påbörjade och tvärt avslutade – har jag nu skåpen fulla av glömda och gömda hantverksprojekt. Halvfärdiga stickningar som jag gav upp när mönstret blev för svårt, nitiskt broderade kuddar vars stygn plötsligt upphör, ambitiösa pärlhalsband som aldrig fick ett lås…

De är symboliska för mig.

Ta den virkade grytlappen som smälte när den kom i kontakt med ugnen eftersom jag missat att det var syntetgarn. Eller örhänget i silver som jag lade ner så mycket arbete på, för att det skulle markera en nystart i livet – och som jag tappade dagen efter att det var färdigt.

När en sand-mandala är färdigställd, förstörd och återbördad till jorden, kan dess välsignelse och skönhet komma alla varelser till godo. Mödan och kärleken den skapades med finns kvar.

Eller ta min mest tålamodsprövande hantverksbedrift. Det måste vara den egendesignade och stickade klänning i ett svindyrt duvblått silkesgarn, som jag repade upp flera gånger, men tyckte var för slapp när den till slut var klar. För att strama upp den lite, tvättade jag klänningen försiktigt i maskin.

Ut kom en skulptur. Trettio centimeter hög, kompakt och med förmåga att stå själv. Rosetten som jag stickat till urringningen var hård som en knytnäve. Garnet hade fått en blank patina. Det var ett helt nytt föremål.

Jag hade den stående i fönsterkarmen ganska länge och började till slut se klänningen som ett stickningens svar på de mandalas som skapas av tålmodiga, tibetanska munkar. De lägger dagar, veckor, ja, år på att kreera fantastiska mönster i färgad sand – korn för korn – bara för att sedan ödelägga de färdiga mönstren på några minuter.

Handlingen ska påminna om att inget varar för evigt. Om att obeständighet är alltings natur. Och med rätt inställning kan det hastigt förstörda mödosamma arbetet leda till upplysning och väcka en ovillkorlig medkänsla. Är tanken.

Man blir ödmjukad.

Man tvingas släppa taget.

Det är sådana tröstande insikter man får ta till när det kommer till ruinerade projekt – stickade eller ej.

Jag råkade hitta min klänningsskulptur igår när jag storstädade på vinden. Den såg ut som ett dammigt troll.

Jag har läst att när en sand-mandala är färdigställd, förstörd och återbördad till jorden, kan dess välsignelse och skönhet komma alla varelser till godo. Mödan och kärleken den skapades med finns kvar, också när den åter bara är grådaskig sand.

Ja. Kanske.

Jag stoppade ner klänningen i en sopsäck och tog den till miljöstationen. Där finns en hylla för återbruk. Jag ställde den där. Mödan och kärleken finns kvar.
Kanske någon vill ha den.

Sara Paborn är författare. Hennes senaste bok är kortromanen Änkorna på Österlen som nyligen släppts i pocket.

3 april 2019

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy