Tröjor för havet & livet

Även om hjärnforskare konstaterat att händernas verksamhet utvecklar intelligens, synapser och hjärnvindlingar finns det förstås många olika sätt att framkalla ett
liknande kreativt tillstånd. Som en vanlig promenad, till exempel, det har vi väl alla upplevt. Kanske särskilt med en hund som sällskap? En följeslagare som ger promenaden ett ärende och gör tankarna till en bonus, inte huvudsak. Det kan också vara som när Pär Rådström beskriver hur ett glas vin kan verka. Hur det »spänner hästarna från tanken och låter den glida själv av egen kraft«.

Sticka och skriva

Att lägga maska till maska i en stickning kan naturligtvis också påminna om att skriva. Åtminstone för den ovane skribenten, eller när skrivandet inte flyter på som man skulle önska. När det tar emot och blir som att foga bokstav till bokstav, en i taget. Hur mödosamt detta kan vara vittnar Göran Tunström om, när han formulerar hur det känns att kunna börja skriva igen efter en lång period av skrivkramp. Fort går det inte. Det är snarare »som att sticka en kofta åt universum«.

»Om folk visste hur lång tid det tar att skriva skulle de tro att man inte var riktigt klok«, har någon sagt (Claes Hylinger?). Detsamma gäller stickningen. Ändå gör man det, stickar och skriver, och tycker väl oftast att det med råge är värt besväret.

Gunnar Ekelöf tog gärna till någon form av handens arbete som nödvändig motvikt till skrivandet. En dag bestämde han sig för att lära sig sticka. Hans förstlingsverk blev faktiskt också en färdig tröja. Den var blå, inte som havet, utan mera lik färgen på hans älskade Bugatti. Men den hamnade i alla fall på sjön till sist. Den tänkta mottagaren ville inte ha tröjan, den var nog för oformlig och ful, men i bekantskapskretsen fanns en ung man som skulle gå till sjöss. Han förbarmade sig över den. Till havs skulle den nog duga, där kommer en varm tröja alltid till pass.

Erik Johan Stagnelius hade nog ingen tröja, men han skulle verkligen ha behövt en. På Öland stickades det för avsalu i alla stugor vid den tid han levde där. Synd om tröjan ansågs vara ett alltför folkligt plagg för att träs på prästsonens stackars kropp! Den skulle ha värmt honom där han stod på stranden, studerade vågorna och såg hur havets »blåa längtansfulla armar« ville omfamna jorden. En tröja hade också kunnat göra hans tid i Stockholm lite mer uthärdlig, i de usla och dragiga vindskammare på Söder där han bodde.

För sjömän och fiskare

Tröjan och havet hör ihop. Så har det alltid varit, skulle man kunna frestas påstå. Om man nu inte visste att stickningen är en relativt sett ung teknik med bra mycket mindre än ett årtusende på nacken, ylletröjan kanske ett halvt. Men i alla fall. Yllet värmer i vått och torrt. Särskilt vått. Materialet är vattenavvisande, men om det verkligen blir blött tar det upp fukt utan att kännas kallt. Den smidiga sticktekniken gör tröjan till ett plagg som passar den som har ett rörligt arbete. Lägg därtill att stickningen är ett trevligt frivaktsarbete att ta till när horisonten är allt som syns och möjligheterna till förströelser få. Mindre vanligt idag och här i landet, och kanske en utdöende vana i Storbritannien redan på 1930-talet, då Dylan Thomas kunde börja sin krogrunda nere i dockorna i Swansea, på pubar där man kunde se sjömän sitta och sticka. Tröjan kan rentav symbolisera det fria livet till havs. Tydligare än i Kenneth Grahames klassiker Det susar i säven kan det knappast bli. När Skeppsråttan dyker upp i den lantliga idyllen med sina lockande berättelser med doft av äventyr, främmande kryddor, upplevelser i Konstantinopel och världens alla hamnar, personifierar han drömmen om friheten med sin urblekta, blå stickade sjömanströja. Sjömans- och fiskartröjorna är plagg som blivit emblematiska. När Strindberg skulle sätta upp Hemsöborna på teatern fick han göra avkall på sin realistiska inställning. Han insåg att de mollskinnskavajer och gamla jaquetter som han visste att fiskarna i havsbandet bar i verkligheten inte skulle vara trovärdiga på scen. Vi får ta teaterfiskare, säger han. Alltså: stortröjor av ljus ull.

Tröjan och havet hör ihop. Så har det alltid varit, skulle man kunna frestas påstå.

Häxkonster och mytiska tröjor

Tröjan, inte minst den som förknippas med havet, är omgärdad av romantik. Är det föreställningar om havet som färgat synen på tröjorna? Eller ligger det något i själva tekniken som ger den dess speciella övertoner? Att man av nästan ingenting – bara lite tråd och två stickor – kan tillverka ett tyg och forma ett plagg på en och samma gång. Självklart för den som fått lära sig tidigt i livet, men ett oövervinneligt mysterium för den som inte kan, nästan släkt med häxkonster. De dolska svartstickerskor som i Joseph Conrads Mörkrets hjärta ominöst förebådar händelser längs den ringlande, dödsbringande floden säger något om den laddning som kan ligga i en stickning som liksom bara växer fram ur ett par kvinnohänder – på samma sätt som franska revolutionens makabra trikotöser. Samtidigt kan en kvinna med en stickning vara själva sinnebilden för något lugnande och förtroendeingivande, som Leo Tolstojs stickande Natasja vid furst Andrejs dödsbädd.

På Irland finns arantröjan, den bibliskt vita, rikt kabelmönstrade tröjan från Aranöarna. Inte urgammal och ursprunglig som det påståtts, knappast äldre än 80 år. Och mönstren som ofta sägs vara stickade tolkningar av gamla keltiska symboler och rep, nät och andra fiskeredskap, kan i själva verket ha sitt ursprung i Centraleuropa. Men en symbol för Irland har den ändå blivit, buren bland andra av poeten och nobelpristagaren Seamus Heaney. Men, kanske som en revansch på färgskalan i det »grötgrå« Derry där han växte upp och som gav honom en längtan efter färg, har han setts i både violblå och ljungfärgade arantröjor.

Kanalöarnas berömda indigoblå guernseytröjor är verkligen gamla fiskartröjor. Men föreställningen att man i varje familj skulle ha stickat in sina speciella mönster för att en drunknad fiskare skulle kunna identifieras säger mer om den laddning som man gärna vill ge både havet och havströjorna. Att den som stickat en tröja ändå kan känna igen den när hon får se den tragiskt uppfiskad ur havet är en annan sak. Har man stickat en tröja åt en mycket speciell person och lagt ner många timmars arbete på den har den förstås sina omisskännliga kännetecken.

En stickning att längta med

Hur många sjömanshustrur, fästmör och flickvänner har inte tillbringat sin väntan och längtan med att sticka! En lämplig syssla att ta till när han är borta. En tröja under arbete kan nästan vara som att ha den älskade kroppen i sina händer och sin famn, om än i frånvaro och i inverterad form. Stickningen kan vara ett sätt att tålmodigt vänta, en besvärjelse och ett sätt att både mäta tiden och få den att gå. När livet är stickat återstår kanske två månader av resan, när första ärmen är klar är det fem veckor kvar, när tröjan är färdig kommer han hem. Tröjan kan också bli en kärleksfull form av kontroll. Han vet vad hon haft för sig när han varit borta. Hon har stickat. Och när han får på sig hennes tröja är det också en revirmarkering. Han bär min tröja, han är min, bort med tassarna. Men mest ger kanske den stickade omtanken lite extra värme och närhet åt tröjan. När han ger sig av igen kan han ha den »att tänka på henne med«, för att travestera Stig Dagerman, som i en novell lät en liten islandströja bli en stark känslomässig länk mellan en far och en son.

Strindberg insåg att de mollskinnskavajer och gamla jaquetter som han visste att fiskarna i havsbandet bar i verkligheten inte skulle vara trovärdiga på scen.

Koftan inte koftig alls

Som om någon haft ett horn i sidan till den smått mytiska tröjan och gett igen på dess försvarslösa lillasyster, har koftan fått representera helt andra egenskaper. Lite ful, tråkig, vardaglig, tantig, formlös, klumpig, flepig. Så dumt! Koftan som är ännu bättre än en tröja, mer flexibel genom knäppningen. Och bara det att den ofta har praktiska fickor också, något en tröja annars aldrig har… Är det just öppningen fram, det som gör den mindre sluten, mindre formfast, mindre rustningslik, också det som gör den mindre manlig? Eller är det att den inte tål riktigt lika tuffa tag utan mer lämpar sig för bibliotek och skrivbord.

För nog ligger det något nedsättande och lite ynkligt i själva ordet kofta. Alltifrån Sonja Åkessons frusna kofta att trä på de frusna tankarna till de »koftiga« personer Tage Erlander talar om i sina dagböcker och vår tids »noppiga kulturkofta«, ett skällsord för vänsterintellektuella som dock sällan bär sådana. Den legendariske »Koftan« inte att förglömma, ett vedertaget smeknamn som dock aldrig yttrades i närvaro av honom själv, chefredaktören för Upsala Nya Tidning, Axel Johansson. Namnet hade bitit sig fast sedan skoltiden.

Men jag vidhåller. Koftan är ett suveränt plagg både för kvinnliga kvinnor och manliga män.

På alla sorters hav

Havet, det sublima, rymmer en uppsjö av möjligheter till symbolik. Det allra största. Alltet. Själva livet. En bekant till mig som skulle skiljas från sin man stickade en tröja åt honom som avskedsgåva. Han skulle ha den »på de sju haven«, där skulle den ge honom det skydd han kunde behöva. Men inte skulle han ut på sjön. Han skulle bara försöka leva vidare. Jag hoppas tröjan fungerade! Att både tröjan och koftan fungerar för den som behöver ett mjukt och värmande plagg, som en anspråkslös men pålitlig kompis i vardagen, är i alla fall säkert. Inte minst poeten, författaren och skribenten, som ensamma vid skrivbordet dagligen måste ge sig ut på det oskrivna papperets oändliga och osäkra ocean, med bara en penna eller ett tangentbord att hålla sig i.

Skönlitteraturen myllrar av stickning i olika former. Inte minst många strumpor vid sidan av Virginia Woolfs. Som de strumpor Pablo Neruda ägnat ett långt och innerligt ode, som Yassar Kemals mönsterstickade strumpor, ett tecken för folkets styrka i motståndskampen, som Walter Benjamins hoprullade barndomsstrumpor som lärde honom att form och innehåll är samma sak, som Harry Martinsons till garn återgångna barnstrumpa eller som Thomas Chattertons ihopljugna 1400-talsstrumpor, de som blev början till hans slut. Vantar, som Ann Jäderlunds barnsliga, smältvattensdoftande, eller de vantar Wiszlawa Szymborska tänker sig att poeterna i ett mycket kallt Polen skulle bära när de skrev, eller Werner Aspenströms manliga, greppstarka tumvantar och kvinnliga, nyanserade fingervantar. Nystan, som Bruno K. Öijers upplösta, varma nystan, en bild av befrielse genom kärlek – för att bara nämna några. Men det är en annan historia. Också det att stickningen sedan många år numera är ett område som erövrats av unga feminister, som träffas på kaféer och andra offentliga platser för att sticka som ett led i könskampen. Och för livet.

Celia B. Dackenberg har fler tröjor än hon kan använda men siktar ändå på att försöka sticka upp sitt översvämmande garnförråd.
Robert Vallmark är illustratör. Han fyndar gärna och syr om vintageplagg. Robert drömmer om hög kvalitet och naturlig elegans, i kläder robusta nog att tåla övernattning i ett dike och att därifrån gå direkt på fest i. Jordfärger som bas men kanske med en »orientalisk« färgsprakande detalj.

Texten har tidigare varit publicerad i tidskriften Parnass. Illustrationerna är nygjorda för Hemslöjd.