Trassla in trassla ut

En dörr bort, i ytterligare en mörkmålad träningshall, är ett bländvitt, trassligt klätternät av restremsor från finsk trikåindustri utspänt över rummet, belyst med starka lampor. Här repeterar istället de etablerade, yrkesverksamma nycirkusartisterna.

När det här numret av Hemslöjd precis kommit ut, har deras föreställning Knitting Peace just haft premiär på cirkusfestivalen i Marseille – officiell Sverigepremiär i mars.
Men vad menas med att »sticka fred«?

Tilde Björfors, cirkusdirektör, professor i nycirkus och den som gjort konstformen känd i Sverige, är svartklädd, med en stor virkad röd sjal virad runt halsen. Hon har just avslutat ett samtal med ett par av föreställningens sex artister, bland dem Aino Ihanainen, som i Knitting Peace stickar glesa bomullsnät med armarna som stickor, och Matleena Laine som istället kommer att nysta in sig i frågor om livets mening. »Trassel eller en rak råd, det är frågan?«. I ett hörn ligger vita jättegarnnystan, stora som pilatesbollar.
– Sticka är en fredlig handling. Det är svårt att sticka och förbli arg. Stickar jag blir jag lugn, konstaterar Tilde Björfors.

Under arbetet med föreställningen har det uppenbarats för henne att i princip alla hon känner »är med i en stickklubb eller har en relation till stickning«. Knappast någon är likgiltig. Och, säger hon med emfas, man kan sticka fred.
– Föreställningen handlar verkligen om det. Om själva strävan. Och inte om att sticka för fred. Vår vision är att förändra världen genom nycirkus.

Hon berättar om hur cirkuskollektivet fascinerat googlekryssat bland stickningsrevolutionärer och fredsivrande craftivister nätet och världen över, och associerar sen vidare till genusfrågor, som stickning lätt borde kunna rikta ljuset mot.
En berättelse från hennes egen barndom får illustrera tanken. Vid ett tillfälle stickade hennes pappa en sparkdräkt.
– Oj, vad ofta vi fick höra talas om den genom åren. Mammas alla projekt däremot fick inte hälften så mycket uppmärksamhet, trots att det var hon som var den egentliga stickerskan.

Hon fortsätter med att berätta om sin sjuårige son, som ofta haft svårt att koncentrera sig i skolan. Men en dag när hon skulle hämta honom satt han kvar, fullkomligt uppfylld av den stickning han hade i händerna. Maskorna strulade, garnet trasslade, tårarna trillade, men det skulle gå!

Hon gnistrar till.
– Det Cirkus Cirkör gör måste vara viktigt och angeläget. Livet är så kort. Så föreställningarna, också en om stickning, måste på något vis handla om meningen med livet. Det är nycirkusens uppgift att jobba med att mot alla odds förverkliga det som anses omöjligt. Vi vill prata om de stora frågorna, de stora visionerna, trots att det nästan är tabu idag. Det är viktigt!

Tilde Björfors reser sig för att hinna väg till ett möte. Det är hysteriskt nu. Högt tempo. Men först konstaterar hon att det finns mycket som förenar stickning och nycirkus. Materialkunskapen inte minst.
– Både för stickare och nycirkusartister är hantverkskunskap och materialkännedom en förutsättning för skapandet. Och bägge vill ge form och liv åt materia. Så en berättelse om stickning kan också ses som en berättelse om cirkustillvaron. För vår del är kunskap om våra arbetsmaterial en fråga om liv och död. Vi arbetar ständigt med risker. Den lindansare som inte känner sin lina utan och innan riskerar att dö. Men genom att undersöka och fördjupa sig i sina material kan man utvecklas som artist.

Mot de svarta väggarna lyser trasselnät och garnnystan vita. Lika vita är alla de halsdukar, mössor, sockor och provlappar som efter en efterlysning i Hemslöjd strövis trillat in med posten. Och cirkusen tar fortfarande gärna emot fler stickningar. Hur de kommer att användas i föreställningen är däremot ovisst. Än. Allt är i sin linda. Arbete pågår.