På ett skrivbord ligger ett chockrosa spetslinne. Här finns också en skir blus med fjädermönster, en blommig klänning och en grön sjal. Vega Määttä Siltberg funderar en stund innan hon fiskar upp fjäderblusen från klädhögen och lyfter saxen. Lugnt och metodiskt klipper hon itu plagget och en långsmal trasremsa ringlar sig snart ner mot golvet. Hon rullar ihop den till ett nystan.
– Alla plagg är köpta på second hand. Det är lite roligt att tänka på att någon har gått på fest i den här blusen, men nu blir den till ett konstverk i stället, säger hon.
Trasrya!
Textilkonstnären Vega Määttä Siltberg väver trasryor. Men istället för att göra dem täta och tunga, väver hon dem skira och lätta – så att solen ska strila igenom.
Hej!
Vill du läsa hela artikeln?
Köp prenumeration här
Textilkonstnären Vega Määttä Siltberg ska göra en trasrya. Inspirationen till hennes första kom från oväntat håll. Det var vår och hon hade nyligen tittat på gamla vanitasmotiv från 1800-talet, ett slags stilleben med exempelvis dödskallar och vissnande blommor i bilden. Genrens uppgift var att påminna människan om livets förgänglighet. I second handaffärerna noterade hon samtidigt att det kryllade av blommönstrade plagg och skira material.
– Jag såg en koppling mellan de vackra blommönstren i butikerna och de vissnande växterna i vanitasmotiven, säger hon.
– De flesta av de här plaggen är gjorda av polyester och behandlas som slit- och slängvaror. Någon har köpt blusen jättebilligt och kanske bara använt den i en enda säsong, samtidigt som produktionen har tärt på miljön. Det finns något väldigt fult i det.
Hon gjorde en två meter lång trasrya i färger som rörde sig från färgglatt och blommande till ruttet och förmultnande. Sedan dess har det blivit fler ryor i samma stil. Hon delar ateljé med tre andra vävare i södra Stockholm och på väggarna i hennes del av lokalen hänger flera mindre verk på rad. Alla sprakar av färg.
I Sverige har luggiga textilier, ryor, vävts åtminstone sedan vikingatiden. Men lugg av tygtrasor istället för garn är en nymodighet i sammanhanget. Tyger var länge en dyrbarhet och allt togs tillvara. Spillbitar repades upp, kardades om och nytt garn spanns om det gick. Slitna tyger förväntades också att lämnas som lump till pappersindustrin, så det blev knappast mycket över. Först i och med industrialismen blev trasor ett material att räkna med.
Men Vegas arbeten har få likheter med trasryor som man är van vid att se dem, täta och kompakta. I stället har hon experimenterat med skira tyger och en tunn bottenväv för att ljuset ska kunna lysa rakt igenom. Det påminner lite om ett lövverk.
– Ibland tror folk att jag har knutit fast ryaknutarna i efterhand, men hela verket är faktiskt vävt i ett stycke i en vävstol med precis samma teknik som när man gör en klassisk rya. Ändå blir känslan en helt annan, säger hon.
I hennes vävstol sitter ytterligare en påbörjad trasrya, redo att göras klar. Gula, röda och gröna ryaknutar har placerats med jämna mellanrum. Nystanet med ursprung i fjäderblusen passar inte in ännu, så hon sparar det till senare. Vega skickar iväg skytteln och fixerar garnet med slagbommen. Det är oblekt lingarn i bottenväven, ett naturmaterial som enkelt bryts ner. Själva ryaknutarna gör hon uteslutande i trasor av begagnade plagg.
– Det finns små spår av massproduktion i verket. Det är lite kul eftersom allt görs för hand och med en urgammal hantverksteknik, säger hon.
Det knarrar från vävstolen mittemot. Strax kommer en vävare fram och frågar efter en 30/10-sked att låna. Vega är en av medgrundarna till vävgruppen Studio Supersju. 2016 gick sju kvinnliga vävare samman för att ge samtida vävning ett ansikte utåt. Sedan dess har de haft flera samlingsutställningar ihop. De ser den långsamma vävningen som ett slags motpol till dagens effektiva samhälle. Just nu gör de också sitt första gemensamma gestaltningsuppdrag och skapar tre konstverk till Örebro kommun.
– Vi har ganska olika konstnärliga uttryck och skiljer oss åt i hur vi arbetar. Det gör att vi kan visa hur bred vävningen faktiskt är. Vi tycker inte alltid lika, men vi har blivit väldigt bra på grupparbete.
Vega plockar fram en tät, blå yllerya som hon precis har vävt färdig tillsammans med en annan vävmedlem. När alla konstverken är klara ska de hängas upp på ett nybyggt vård- och omsorgsboende i Örebro.
För bara några decennier sedan var det vanligt att ha textil på väggarna, kommenterar Vega. I dag hänger där oftare posters och andra tavlor, men hon hoppas att det är på väg att ändras. Faktum är att hon också har sålt en av sina egna trasryor till ett vård- och omsorgsboende. Kanske passar äldre och textil konst lite extra bra ihop.
– Det här är människors sista hem i livet och då behövs en hemkänsla. Den måste inte nödvändigtvis skapas av bordsdukar och gardiner, men jag tror att textil bidrar med en annan dimension än trä och metall. Det finns en struktur och taktilitet i textilen som jag tycker är svårslagen, säger hon.
Själv har Vega studerat textilkonst på Konstfack och har inte gått någon traditionell vävutbildning. Ändå återkommer hon ständigt till vävningen. Tidigare har hon bland annat gjort vävar med vasstrån som inslag, skördade i en frusen sjö. Det viktigaste för henne, säger hon, är att arbeta med naturmaterial och begagnat. I några av trasryorna har hon vävt in efsingar som blivit över från tidigare vävprojekt.
Nästa steg är att utveckla tekniken ytterligare ett snäpp. Hon har planer på att göra ett plagg av trasryan. En päls, till exempel. Det förutsätter vissa anpassningar för att få bottenväven lagom tät. Knutarna måste kanske också placeras på ett annat sätt.
– Om det här plagget görs för hand blir det automatiskt exklusivt. Samtidigt kommer det att tillverkas av begagnade kläder, som befinner sig allra längst ner i modets näringskedja. Det är en lite kul kontrast.
Textilindustrin orsakar mer utsläpp av växthusgaser än vad flyg- och sjöfartssektorn gör tillsammans. Ett genomsnittligt plagg används bara tio gånger och vissa kläder kommer inte ens ut på marknaden. Om plaggen inte går att sälja slängs eller bränns de direkt. För Vega är konstverken ett sätt att ge ratade plagg längre livstid.
– Även om materialet är billigt har det kostat jättemycket att producera. Inte i pengar, men i tid, arbetskraft och naturresurser. Ett plagg kanske bara bärs en sommar. Ett konstverk är något som potentiellt kan ärvas och sparas i generationer.