Träl res dig

Det är ingen succéhistoria, säger Gisela Ståle om det makalösa genomslag som hennes bitska broderade texter har fått. Snarare handlar det om självbevarelsedrift. Att gå på tvärs mot perfektionisten inne i huvudet.

Text Anna Hellsten
Foto Ylva Sundgren
5 februari 2024

För några år sedan klev Gisela Ståle in i en slöjdbutik i Malmö och kom ut med ett broderikit. Hon var återigen sjukskriven för utbrändhet från sitt arbete som andraspråkslärare, och hon letade efter en syssla som skulle kunna ge frid i själen. Broderisatsens mönster skulle egentligen resultera i något annat – en blomma – men när hon sytt färdigt stod det istället »Träl res dig« i trefärgat korsstygnsbroderi.

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Prenumerera! Då får du tillgång till alla våra artiklar på hemslojd.se. Väljer du pappersprenumeration startar den med nästa nummer som har tema STICKNING. All digital läsning ingår!

Köp prenumeration här
Redan prenumerant?

Problem att logga in? Läs mer här.
Porträtt av Gisela Ståle.
Hon vill stå emot trycket på att allt ska vara så perfekt, säger Gisela Ståle. I mobilen finns uppslag till över 1000 nya motståndstexter.

Idag har Gisela nästan 170.000 följare på Instagram, sitt namn på en bok utgiven av ett stort förlag och en kombinerad ateljé och deltidsbutik på Stora Nygatan i Malmö, en kommerstät gata som skär genom centrala stan.

Se där hur prydligt en modern framgångssaga skulle kunna tecknas – ett karriärbyte och en solskenshistoria, allt tack vare väv, nål och tråd. Riktigt så enkel är dock inte berättelsen om BUT, eller »Brodera ut texten«, som Giselas pågående broderiprojekt kallas.
– Jag ser ju att min historia vill berättas på det sättet. Och på ett sätt har jag aldrig mått så bra som nu, men jag har fortfarande min utmattning och ångest och är också mitt uppe i en skilsmässa. Jag vill rikta bort fokus från hur man ska bli så frisk och hel och perfekt som möjligt, och istället fundera över hur jag kan ha bra kvalitet i mitt liv trots att jag dras med de här sakerna.

När jag står utanför ateljén en smällkall novembermorgon och väntar på Gisela noterar jag genast skylten på entrédörren. »Idag är det INTE läge att titta in«, står det. Ej bara en signal om att det just nu inte är någon där som kan ta emot, utan också att det rent konkret inte alltid är välkommet med besök.

För Giselas succé – så måste man benämnda det som hänt efter det där första broderiet – har inte lett till att hon vill vara mer tillgänglig. Eller så här kanske: framgång är inte drivkraften för Gisela, även om det blivit en bieffekt.
– På ett sätt är det skitroligt med business! Och saker och ting går ju bra fast jag inte sitter och räknar kalkyler. Men jag vill inte bli vinstjagande, eller försörja fler. För då blir det något annat. Då blir det inte broderi.

Hennes broderistil är omedelbart igenkännlig, med korta, drastiska och roliga texter som tar hårt spjärn mot samtidens framgångskult och självförbättringsiver. Som kedjestygnen mot vit bakgrund som deklarerar att »Jag kan tyvärr inte närvara idag pga vill inte«. Som korsstygnen på rosa aidaväv som på avstånd ser ut att formulera det powerpeppiga »YOU GO GIRL« men som, när man kommer nära, visar sig ha ett »have a rest« insprängt i små gemener mellan raderna.  Som broderierna om tråkiga badrumsaktiviteter: »Orka duscha« eller »Orka torka sig«. Eller »Våga vara medioker«, broderat med vita kedjestygn på blyertsgrå botten, komplett med en näve knuten i kampgest.

Broderi av Brodera ut texten, Gisela Ståle, med texten "ingen skam den som ger sig".

Gisela hade ingen relation till broderi sedan tidigare när hon gick och köpte det där broderikitet. För många av oss som gick i skolan på sjuttio- och åttiotalet var slöjd ett ämne som främst tilltalade begåvningarna – att pröva sig fram och göra fel eller rentav fult var sällan välkommet. Det var inte heller perfektionism och konventionell skönhet som drev henne till broderiet i vuxen ålder, utan det vilsamma i sömnaden. »Mata stygn« kallar hon det, en trygg och repetitiv process som för Giselas del visat sig vara oslagbar för att vila hjärnan. Utseendet är sekundärt.
– Jag har ju en perfektionist i mig, och i mitt konstnärskap – om vi nu ska vara lite pretentiösa – så fuckar jag medvetet med den perfektionismen. Det får vara fransigt. Det får bli skevt och snett. Jag försöker att inte rätta till, även om jag vill. Vi kan inte ta med perfektionismen in i vår hobbyverksamhet, för då får vi aldrig slappna av.

Processen från idé till färdigt broderi består av två radikalt olika delar.
– Att leka med ord och sätta ihop texter är kognitivt och tröttande. Men när det jobbet är klart och du valt tyg och garn, då ska du bara sitta och mata på. För mig har det varit precis den kombon jag behövt – att blixtra till, och sen få det meditativa i att sitta och sy.

En del texter låter sig inte skrivas så enkelt. Gisela har förgäves försökt få till något slagkraftigt utifrån ordet »njut«, eller rättare sagt när »njut« används som ett imperativ. Som när nyblivna föräldrar av kreti och pleti uppmanas att »njuta« av nytillskottet, när de kanske i själva verket snarare är utmattade eller har panik.
– Jag har suttit med den texten i över ett år! Jag har försökt med »njut själv pucko«, men den är jättesvår.

Allt Gisela formulerar hamnar dock inte på Instagramkontot eller blir offentligt.
– Ibland känner jag att »nä, det här broderiet är bara för mig«. Jag läste ett reportage om en man i Finland. När han dog så upptäcktes det att hans trädgård var en skulpturpark han byggt på i hela sitt liv. Ingen visste om det. Den här mannen har haft sitt vanliga jobb, gått hem och gjort det som var viktigt för honom, för sin egen skull. Sånt får jag gåshud av! Det är så fint att det finns saker och ting som inte måste ha en mottagare.

Gisela Ståle i ligger i soffan i sin butik i Malmö.
Gisela Ståles kombinerade ateljé och deltidsbutik ligger mitt i Malmö.

Idag har Gisela samlat på sig fragment till över 1000 texter i anteckningsappen på telefonen. När en text börjar ta form flyttar den över på papper, gärna i A3-format, och till sist till väven. Många av tygerna är inhandlade second hand och ligger i en stor låda i ateljén. I ateljén finns även stora, hålförsedda masonitplattor där hon broderat i svart tråd. Ungefär 50 timmar har det tagit att färdigställa dem och effekten är anslående.
– När jag mått dåligt har det varit perfekt att sitta med ett broderi i knät. Nu när jag har mer energi så är det skitroligt att jobba i ett större format, man får hålla på och flytta sig och böja sig och sådär.

Broderi som aktivism är vanligt. Det amerikanska begreppet craftivism myntades för 20 år sedan av aktivisten Betsy Greer, och kan något förenklat sägas handla om kvinnodominerat hantverk med en politisk udd, eller åtminstone där budskapet är större och mer laddat än i »Hem ljuva hem«. Aktiviteter som stickning, virkning eller broderi har genom alla tider varit en företrädesvis kvinnlig domän, och verkar också ha blivit mer populärt under perioder då kvinnor mår sämre eller är argare: ta bara de så kallade »pussy hats« som dök upp i samband med att Donald Trump valdes till president 2016. När journalisten Tammy Kim skrev om broderiaktivism i New York Times 2018 formulerade hon det som att hon genom att ta upp nålen »förvandlar domesticerat konsthantverk till politisk uttrycksform« och att kvinnor ›reclaimar‹ ett obetalt och anonymt hantverk«.

Broderi med texten: "Är på nejcation".

Den svenska språkforskaren Karin Milles, professor vid Södertörns högskola, är själv en flitig brodös – hon tog upp nålen igen under pandemin – och har tillsammans med ett par kollegor forskat om broderiaktivism i drygt två år. Hon har lånat ett begrepp från den italienska slow food-rörelsen och kallar det hela »slow politics«.
– Jag har länge studerat hur kvinnorörelsen använder språket för att bedriva politik, och blev nyfiken när broderier med mer eller mindre uppkäftiga och feministiska budskap började dyka upp i mina sociala medier. Hur kom det sig att människor använde sin tid och kraft till att brodera i stället för att gå ut på gatorna och demonstrera?

Karin Milles berättar att den här sortens terapeutiska broderande är ett globalt fenomen och tar sig alla möjliga uttryck.
– Chilenska kvinnor gjorde broderier till minne av familjemedlemmar som försvunnit under militärdiktaturen under 1970- och 80- talen – så kallade arpilleras. De
sågs som ett hot och förbjöds. Och i England har jag hört talas om ett fängelseprojekt, Fine Cell Work, där fångar får skapa och sälja broderier som en del i sin rehabilitering.

Karin Milles ser också en resurssmart aspekt i broderandet, som ju inte behöver vara en dyr eller materialintensiv hobby.
– Det låter resurssvaga personer engagera sig i politisk aktivism. Till skillnad från andra typer av protestverktyg – demonstrationsplakat exempelvis – har broderierna ju också ofta ett estetiskt värde som gör att dom kan hålla och får möjlighet att verka över tid, som en postning på sociala medier eller som en inramad tavla på en hallvägg.

Gisela Ståles broderier kan delvis sorteras in i det aktivistiska broderikollektivet, men på ett annat sätt är hon solitär i sin verksamhet.
– Jag vill inte veta vad alla andra håller på med, för då förvandlas det här till ängslighet och jämförande. Och jag vill absolut inte riskera att plocka upp någon annans idé.

Med det sagt är hon förtjust i hur hennes broderier öppnat upp för dialog och gemenskap. När butiken är öppen slår folk sig gärna ner, samtalar och gråter en skvätt under broderiväggen. Och när Gisela var på väg till Stockholm med tåg och skrev några rader på Instagramkontot om hur superstressad hon blir av att resa – med oro över borttappade biljetter eller trasiga toaletter – så rasslade det in hundratals meddelanden från följare.
– Det måste ju ha suttit någon i samma kupé som jag som brottas med exakt de här tankarna. Men vår tid är så individualistisk. Vi ska sitta på våra egna kammare och lösa våra egna problem, när lösningen snarare är att vi behöver ha ett kollektiv. Jag tänker jättemycket på det där. Att vi behöver en fritidsgård för vuxna.

Gisela har funderat på olika sätt att omsätta sina kollektividéer i verkligheten. Hon får ofta frågan om att hålla föreläsningar (men tackar i allmänhet nej), och tanken har funnits på att sälja broderikit.
– I Danmark är det stort med nåt som kallas typ »craft psychology«. Där man tar hänsyn till den botande kraften i hantverk. Eftersom jag är pedagog har jag tänkt på att jag borde vara med och sänka ribban för folk att komma igång med eget skapande. Det naturliga skulle ju vara att bjuda in till syjunta. Att sitta och sy tillsammans avlastar den sociala ansträngningen. Jag tycker ju inte att sömnaden är det intressanta egentligen, den är inte målet, den är medlet.­

Gisela Ståle utanför sin butik med en stor broderad skylt som det står "Nej" på.
»Pegboards« har ofta använts till att organisera verktyg i verkstäder. Gisela Ståle broderar på dem.
5 februari 2024

Hemslöjd åsikt

Gör det själv

Lappa och laga med Hemslöjd

Vill du få gratis nyheter och inspiration från Hemslöjd?

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!