Trådtjack i garderoben

I Stig och Berit Svenssons tvåa vetter köksfönstret mot söder. Bakom persiennerna dukar Berit fram kaffe och kakor på ett fat av metalltråd. Det är Stig som har tillverkat det. Hans alster syns överallt. Blanka rostfria provstickor, brödnaggar och tänger dinglar över spisen. De kommer till användning dagligen. På diskbänken står grytunderlägg, hushållspappershållare och ett trevåningsfat med lök och tomater, gjort i svartglödgad järntråd. I vardagsrumsfönstret hänger ljuslyktor med små glasprismor i toppen och sju orkidéer har fått blomstöd av ljust gråmatt elförzinkad tråd.

Stig Svensson är självlärd. Allt han kan har han läst sig till eller själv räknat ut. När han och Berit flyttade hit från Värmland för några år sedan blev klädkammaren ateljé. Garderoben har inretts med arbetsbord och väggarna täcks av hyllor och lådor, med trådrullar och tänger i olika form och storlek.

På soffbordet står ett stort fat med varv på varv av silvrig tråd. Trådarna håller precis jämnt avstånd och det syns inte en buckla i formen. Det ser nästan maskingjort ut.
– Ja, det blir oftast väldigt jämt när man har hållit på ett tag, konstaterar Stig Svensson stillsamt och pekar inåt köket.
– Den där pannfoten längst bak var den första jag gjorde. Den duger ju till att ställa grytor på men visst ser man skillnaden mot de nya.

Konsten att tillverka saker av metalltråd har varit känd i sisådär femtusen år, iallafall i nuvarande Egypten och Irak. Då handlade det främst om ädlare metaller som silver
och guld.

Till en början framställdes tråden genom att en plåt strimlades i tunna remsor som rullades mellan två plana ytor. På 500-talet före Kristus uppfanns konsten att dra metalltråd med dragskiva i nuvarande Iran. Men det skulle dröja drygt tusen år innan den nådde Europa. Metoden går till så att man drar en grovt smidd – eller valsad – järntråd genom en serie koniska hål tills man fått en tråd med rätt diameter. Att dra en hård metall som järn är betydligt svårare än att dra guld- och silvertråd.

På 1300-talet började man använda vattenkraft för järntrådsdragning i Tyskland. Det blev succé direkt. Inte minst för att det behövdes mängder med järntråd för att framställa tidens plagg framför andra: ringbrynjan. På 1500-talet kallade Gustav Vasa in tyska tråddragare för att bygga upp en inhemsk ringbrynjeindustri. Under de kommande århundradena skulle metalltråd bli allt viktigare i takt med att nya uppfinningar vann mark. Snart skulle telefontrådar och taggtrådsstängsel korsa landskapet samtidigt som materialet även användes för tillverkning av nålar, vävskedar, ullkardor, hyskor och hakar.

Den typen av trådarbeten som Stig Svensson ägnar sig åt kallas ofta trådtjack eller luffarslöjd och har en alldeles egen historia. Berit Svensson pekar på en brödnagg
och en tunnbrödnagg på en hylla. De kommer från hennes föräldrahem.
– Det där är äkta vara! De har en luffare gjort.

Ordet luffare dyker upp i svenskan i slutet av 1800-talet. Innan dess användes det bara som verb – att luffa runt. »Luffarna« var långt ifrån de enda som vandrade runt
på landsbygden på den här tiden. När jordbruket tillät och plånboken krävde var det många som sökte säsongsarbete på annan plats. Kringresande hantverkare, försäljare,
resandefolk och gesäller på vandring var bara några av de som rörde sig på vägarna.

Det går inte att definiera exakt vem som räknades som just luffare. Ordet tycks hänga ihop med fattigdom, låg social status och avsaknad av ett hem att återvända till. De hankade sig fram, tiggde, sålde eller bytte varor och tjänster mot mat och husrum. En hantverkare med egen bostad som ägnade vissa årstider åt att resa runt och sälja drabbades inte av samma stigma som en luffare, medan resandefolk och romer ofta hamnade ännu längre ned i den sociala hierarkin.

Vissa som luffade hade psykiska eller fysiska funktionshinder. Andra var socialt utstötta, till exempel för att de var födda utanför äktenskapet, men de flesta var helt enkelt utfattiga. I en avhandling från 1984 skriver folklivsforskaren Björn Fougner att luffandet kan ses som en slags inre migration. Ett alternativ för dem som inte hade möjlighet att utvandra till USA. Han pekar också på den samhällsekonomiska funktion som arbetslösa haft: de kan användas som arbetskraftsreserv – en konjunkturbuffert mellan bra och dåliga tider. Sist att anställas – först att avskedas.

Gerd Mellberg är journalist och författare till boken Trådkonster tillsammans med Sven Axner. Hon berättar att de som luffade hade olika sätt att göra sig välkomna på. Många hjälpte till med att hugga ved. Andra sålde papperspynt. De som arbetade i metalltråd var en relativt liten grupp. En del av föremålen de sålde kan också ha varit tillverkade i fabrik. Varför just trådarbeten blivit så starkt förknippade med luffare är med andra ord svårt att veta. Kanske har det att göra med att dessa arbeten blivit bättre dokumenterade än andra. Några av trådslöjdarna från 1900-talet har blivit mer eller mindre legendariska. Stig Svensson pekar på en pannfot på diskbänken.
– Det där är Björnjägarns modell.

Stig och Berit Svensson fyller i varandras meningar när de berättar historien: Björnjägarn hette egentligen Nils Rundgren och var en kringresande trådslöjdare och konstnär som blev berömd när några av hans målningar blev antagna till Liljevalchs vårutställning 1969. Han hade gått på privatskolan Lundsberg men hoppat av före studenten, slängt böckerna och gett sig ut på luffen. Hans gamla klasskamrat Gerard »bandybaronen« De Geer var chef på bruket i Lesjöfors och försåg honom med metalltråd så länge han levde.

Stig Svensson har lyckats få tag i en pannfot som Björnjägarn tillverkat och fotograferat den. Sedan har han gjort sin egen kopia. Det som utmärker Björnjägarns pannfot, enligt Stig Svensson, är att den har formen av en sexuddig stjärna.
– Det är inte bara snyggt, utan praktiskt också. Den behöver ingen upphängningsögla. Man kan hänga den i stjärnans uddar, förklarar han.

På Stig Svenssons eget visitkort står det just »Luffare«. Det är förstås en blinkning till hans hantverksmässiga föregångare. Han vill gärna bidra till att ge deras kunskaper lite mer erkännande.

Det var först efter pensionen 2004 som han fick tid att på allvar fördjupa sig i trådslöjdens värld. Och han har tagit sig an hantverket metodiskt. Lika mycket som han tycker om att böja, snurra och bygga med tråden, lika intresserad är han av att läsa, studera och kategorisera. Han har letat modeller i tidningar och böcker, diskuterat med andra utövare i den mån han hittat några. Helst vill han att föremålen han gör ska ha en historisk förankring.

Under flera år reste han och Berit runt på marknader och sålde trådslöjd. Amaryllisstöd och krokar, så kallade örthängare, har varit storsäljarna. Nu är det ett tag sen hans mest aktiva tid. Synen är inte vad den har varit. Men för ett par år sedan satt han varje dag, ofta långa stunder.
– Jag saknar det enormt. Det är lätt att fastna när man väl sätter igång.

Kruxet med trådslöjd är att få till rätt hårdhet på tråden. Om man böjer den för mycket fram och tillbaka så härdar den och blir spröd. Samtidigt är mjuk tråd svårare att jobba med än hård.
– Den hårda böjer man dit man ska ha den och så stannar den där. Den mjuka ändrar sig när man tar i den.

Stig Svensson har lärt sig ett avgörande knep från trådslöjsnestorn Sten-Inge Martinsson som han hade turen att träffa medan han levde. Om man vrider tråden blir den hårdare. Dessutom blir den helt spikrak, istället för den böjda form den har när den nystas upp från rullen.
– Det syns inte på tråden att den är vriden, så det är svårt att veta om det är en gammal beprövad luffarteknik. Men med tanke på hur hårda en del trådar i gamla föremål kan vara så kan jag tänka mig att de bör ha varit vridna.

Själv använder han skruvdragare när han vrider trådarna. Det går snabbt och det blir jämnt. Den funkar också till att tvinna trådar. Stig visar på trevåningsfatet framför oss. Runt stommen slingrar sig två tvinnade trådar i en tät spiral. Tillsammans ger de illusionen av ett avancerat flätmönster. Men i själva verket är det lättare att arbeta med tvinnad tråd, förklarar Stig, än att linda in stommen i slät enkel tråd.

Smarta metoder och skruvdragare till trots: Trådslöjd är ett hantverk som tar tid. En stor bordsängel som vakar över vardagsrummet tog 30 timmar att göra. Svårast är att ta betalt för arbetet. Många är inte vana att se värde i järntrådsarbeten, förklarar Stig Svensson och Berit suckar:
– Det har man hört många som sagt när de ser Stigs pannfötter: »Såna där hade vi också hemma men när vi röjde upp efter föräldrarna så trampade vi sönder dem«. Det var inget värt. Och det var väl för att det var just luffare som gjorde dem, kan man tänka.

Hon skakar på huvudet.
– Det var en kategori folk som inte stämde med normen om hur man skulle vara. Därför såg man ned på dem. Det är ju sorgligt egentligen.