Timmarna närmast huden

Ulla Oscarsson ville förstå textiliers verkliga värde. Så hon odlade lin, beredde det, spann, vävde och sydde ett plagg – och mätte alla arbetsmoment på minuten.

Foto Håkan Liby
1 april 2020

idag köper de flesta av oss våra kläder i butik eller på nätet. Snabbt och enkelt, kanske bara med ett klick, skaffar vi hem en klänning, ett par byxor eller en snygg jacka. Det behöver inte kosta mycket. Ett par hundra, eller till och med mindre om det gäller något basalt som en t-shirt, inköpt hos klädkedjorna med låga priser baserade på storskalig, industriell tillverkning i länder långt härifrån.

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration

Annat var det förr. Då kostade kläder och textilier svett, möda och många, många timmars arbete. I gamla bouppteckningar från 1700-talet och framåt är det påfallande hur högt textila föremål värderades, även de trasiga. I slutet av 1800-talet kunde en gammal rock av vadmal exempelvis vara lika mycket värd som två plogar och en harv, eller 25 kg ost, eller två sängar och en soffa.
– Förr visste man vilket arbete som låg bakom ett tyg, berättar Ulla Oscarsson, författare och etnolog.

Det var när hon skulle göra sin första stora basutställning på Jamtli – Jämtlands läns museum som hon på allvar började fundera på hur mycket tid som låg invävd i de många textila föremålen i museets samlingar. Hon stod i magasinet bland stoppade yllestrumpor, hemvävda kjolar och lappade byxor och skulle välja ut exempel som bäst kunde visa tidigare generationers liv och leverne.

I en låda låg en särk, en halvlång klänning av grovt linnetyg som förr var det plagg som kvinnor bar närmast kroppen under övriga kläder.
– Och då insåg jag att jag inte visste hur lång tid det tar att göra en särk, ett mycket vanligt plagg fram till 1800-talets slut. Jag hade bara en vag uppfattning om att det måste tagit lång tid, men hur lång?

Ulla Oscarsson bestämde sig för att undersöka saken. För att ta reda på det behövde hon odla lin, bereda det och sedan väva och sy själva särken.
När våren kom for Ulla Oscarsson till familjens lantställe i Härjedalen, fick ett land på 100 kvadratmeter upplöjt och sådde linet i mitten av maj.
– Jag hade ett stoppur och klockade alla moment. Men bara effektiv arbetstid, ingenting annat.

Det tog henne nästan 100 timmar att göra en särk i samma modell som hon funnit i museisamlingarna.
– Totalt beräknade jag det här till 95 arbetstimmar. Det var fler men jag gjorde avdrag för oskicklighet. Förr var man snabbare.

Linet har varit känt för människan i flera tusen år och var en viktig – men arbetskrävande – kulturväxt i Sverige innan det konkurrerades ut av bomullen. Stråna består av hårda vedämnen som måste bort så att de mjuka glänsande fibrerna kan frigöras. Det kallas att bereda linet och innefattar flera moment. För att lossa ved och fiber från varandra behöver linet rötas på land eller i vatten under några veckor. Sedan ska det bråkas. Ordet säger vad det handlar om. Stråna bryts i en linbråka så att de spröda vedartade delarna knäcks och kan slås bort med skäktkniv från de mjuka fibrerna.
– Sedan kammar man linet och får fram långa glansiga trådar, men även trassligt lin med korta fibrer. De senare kallas för blånor och användes förr till grövre textilier. Särken som jag hade som förlaga var vävd just av blångarn, berättar Ulla Oscarsson som under 32 timmar spann det tussiga linet till tråd på spinnrock.

Sedan följde vävning i tuskaft, 13 timmar och slutligen 40 timmars sömnad.
– Om jag haft en lön på 100 kronor i timmen, en väldigt låg lön, så skulle särken ändå vara värd 10 000 kronor. Så räknade ingen förr, men man kände till och förstod värdet i något så vardagligt som ett underklädesplagg, en särk, säger Ulla Oscarsson.

Idag känner vi sällan våra kläders värde i våra egna kroppar och händer. Någon annan framställer tyget. Någonstans långt borta har en textilarbetare betalat priset vid symaskinen. Att sy en skjorta idag kan ta så lite som 12 minuter. Och då ingår både knapphål och knappar.
– Min studie är inget vetenskapligt arbete men att ha genomfört alla de här momenten själv gör det lättare att förstå varför textilier värderades så högt förr. Och de borde värderas högre också i dag, det är ju fortfarande stora resurser och någon annans arbetstid som går åt till att producera dem.

En överdelssärk från senare hälften av 1800-talet. Modellen liknar den som Ulla Oscarsson valde till förlaga när hon tillverkade en egen särk från ax till limpa. Plagget på bilden är vävt i olika kvaliteter, grövre blångarn i underdelen och finare lin i överdelen.

»När våren kom for Ulla Oscarsson till familjens lantställe i Härjedalen,
fick ett land på 100 kvadratmeter upplöjt och sådde linet i mitten av maj. ›Jag hade ett stoppur och klockade alla moment. Men bara effektiv arbetstid, inget annat.‹«

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy