Min starkaste bild av min mor är att hon sitter i solen utanför vår stuga i Östanbäck och river mattrasor. Det är sommar och radions P1 står på medan hon river och rullar till nystan. Och så lyssnar hon på program efter program. Vad hon tänkte under alla dessa timmar vet jag inte, men det måste ha blivit en hel del.
Min mor var ingen konstnär och det var inget märkvärdigt över det här arbetet. Det var en självklarhet att ta tillvara gamla tyger och ge dem nytt liv. På vintrarna satt hon sedan tyst och vävde in de gamla tygernas historia, speglade genom fläckar och dofter, i enkla mattor som vi la på golvet. Dem ställde vi sedan snöiga skor eller värmde frusna fötter på. Inte för att vi inte hade råd att köpa nytt. Utan för att det var så man skulle göra.
Det här är länge sedan nu och jag hade nästan glömt mattraserullandet som ramade in min barndom. Men bilderna återkom med glasklar skärpa när jag för ett tag sedan besökte en utställning på moderna museet i Malmö, med Hanna Ryggens storslagna vävkonst. Kraftfulla bilder mot krig. Ställningstaganden mot all sin tids orättvisor.
I väven Etiopia belyser Ryggen Italiens angrepp på Etiopien 1935, som upprört henne kraftigt. Vad gav Mussolini rätt att överfalla ett folk i Afrika?, undrade hon.
Skulle vi nu någonsin kalla ett arbete för hastverk, om det tagit en månad att skapa?
Under en guidad tur får jag veta att Etiopia var ett av Hannas hastverk. Det var vävt som en dagspolitisk kommentar och hon hade därför arbetat ovanligt snabbt och enkelt.
– Och vad är ett hastverk i det här sammanhanget? frågade jag guiden. Väven var ju stor och bestod av tusentals trådar.
En månad, får jag veta. Men då arbetade hon nästan dygnet runt.
Och visst, jag förstår att en månad är kort tid för ett sådant verk, men kan ändå inte låta bli att reflektera över våra dagars så annorlunda förhållande till tid.
Skulle vi nu någonsin kalla ett arbete för hastverk, om det tagit en månad att skapa? Skulle det kunna vara en dagspolitisk kommentar? Knappast. Idag förlorar ju saker sitt nyhetsvärde om de inte twittras ut i samma stund som de sker.
Jag tänker att både det här och andra av Hanna Ryggens verk innehåller ett motstånd på fler nivåer än det som tydligt strålar ut från själva bilden. Det har att göra med just tiden. För det är klart att Ryggen under den månad hon vävde Etiopia, och för varje tråd hon förde in i väven, också hann reflektera över den situation hon skildrade. Och undan för undan skärpte hon sitt ställningstagande, plockade bort oväsentligheter och mejslade fram exakt vad det var hon ville ha sagt.
Tiden för eftertanke blev ett motstånd i sig. Och hela verket blev ett ställningstagande för att det tar tid att tänka. Det måste tillåtas ta tid.
Och med ens förenas Hanna Ryggen med min mor och med alla kvinnor genom tiderna som på olika sätt vävt, stickat och sytt. De förenas i den ovärderliga tid för eftertanke som kommer ur handarbete. Och jag kan bara med sorg reflektera över att vi alltför sällan brytt oss om att lyssna på dessa kvinnor och på de tankar de formulerat samtidigt som männen, ofta utan att tänka, fattat de flesta av samhällets viktiga beslut.
Än mer sorgligt blir det när jag tänker på att de flesta kvinnor som idag tagit sig uppåt på maktens stege fått lämna den barlast som det långsamma tänkandet utgör. De har fått betala det priset.
Och faktum är att jag tror att det är här någonstans som vår tids motståndsrörelse måste börja. Den rörelse som vår tid är i ett akut behov av. En rörelse som tar oss bort från effektivitet och kortsiktig vinst. Som förmår att uppvärdera den för samhällets utveckling helt nödvändiga förmåga som traditionellt handarbete bär på: Respekten för tid och eftertanke.
Stina Oscarsson är teaterchef, regissör, dramatiker, författare och samhällsdebattör.
