Tillbaka till framtiden

Alexandru Nimurad är trött på att se landsbygdens gamla dräktblusar i form av livlösa antikviteter på museum. Han vill ge dem nytt liv och en plats i vår tid. Hemslöjd hälsade på honom i Rumänien.

Text Maria Diedrichs
Foto Sara Mac Key
23 mars 2016

Luftkonditioneringen surrar svalt och modeskaparen Alexandru Nimurad suckar otåligt när han packar upp en skrynklig svart sidenblus ur en kartong. Den har precis skickats hit till galleriet i centrala Bukarest från en utställning i Antwerpen, tillsammans med fyra andra dräkter i ull, lin och siden. Men personen som packat ned plaggen var kanske lite stressad för ett två meter långt sidenband har försvunnit in i dragskon på blusens ärm.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


»Nästa gång gör jag nånting med dragkedja«. Blusen som symboliserar moderskap knyts ihop med sex stycken rosetter. Efter att ha tagit av och på den ett par gånger börjar Alexandru Nimurad ifrågasätta det beslutet.

Alexandru Nimurad påbörjar det mödosamma arbetet med att pilla fram bandet medan han berättar plaggens historia. De fem dräkter som ligger inslagna i silkespapper är tolkningar av de rikt broderade dräktblusar som var vanliga på den rumänska landsbygden förr, och som idag är en viktig symbol inte minst för landets turistnäring. Han förklarar:
– Den rumänska blusen är som ett vilddjur, gjord för att ströva fritt, men om man plockar den ur sitt sammanhang och in på ett museum blir den som ett uppstoppat lejon. Död och obegriplig. Jag ville ta mig an blusarna på mitt eget sätt. Ge dem ett nytt liv och släppa ut dem i världen igen hellre än att försöka frysa dem i den form de en gång hade.

Kollektionen med omtolkade blusar heter Untamed Skin, och gjordes från början som en del av en tävling under Londons modevecka. Men att Alexandru Nimurad skulle hamna i modevärlden var långt ifrån självklart för honom själv. Intresset för kläder och sömnad vaknade sent. Han är utbildad arkitekt med en bakgrund inom illustration och grafisk design. För ett par år sedan samarbetade han med en modeskapare och det var då han blev som förtrollad av processen från idé till färdigt plagg.
– Modevärlden lockar mig som en sjöjungfru. Jag slutar aldrig fascineras, säger han.

Idag syr han alla sina kläder själv. Både de han har på sig och kollektionerna, som Untamed Skin. Det är vid symaskinen han mår som bäst. När händerna jobbar och hjärnan slappnar av.
– Massproduktion intresserar mig inte. Det är klart att jag vill växa, och jag skulle gärna anställa någon som kunde hjälpa till med produktionen. Men jag vill inte tumma på kvaliteten och den särskilda känsla som handgjort ger.

Utseendemässigt skiljer sig Alexandru Nimurads blusar en hel del från de historiska originalen, som ofta var broderade med rött på vitt linne- eller bomullstyg. Hans är dramatiska, draperade i svart siden, askrosa ylle eller grått linne. Men var och en har en stark koppling till en historisk förlaga.
– Blusarna var en del av en livsstil som tyvärr gått upp i rök för länge sen. På den tiden vävde kvinnorna själva tyget och broderade mönstren. Varje blus berättade något om kvinnan som bar den. Varje stygn, varje symbol, var en ledtråd till hennes historia. Men idag går det inte att använda blusarna på det sättet, eftersom kunskapen om hur de ska tolkas inte lever kvar.

Hans egna dräkter utgår från fem särskilda blusar som förr bars vid rituellt viktiga tillfällen i en kvinnas liv. Var och en av dem var laddad med symboliska innebörder och det är dem han har spunnit vidare på.

Ett exempel är den blus med gnistrande röda dekorationer som en ung kvinna bar för att visa att hon var redo att gifta sig. Inträdet på bröllopsmarknaden markerades med en ringdans där man höll händer och kretsade runt, runt. Alexandru Nimurads tolkning är ett plagg med volanger runtom som fäller ut sig när man snurrar. Hela formen utgår från den cirklande rörelsen och uppvisningen. Blusen öppnar sig i olika lager och presenterar sig själv för världen.

Det fanns en väldigt stark kontakt mellan naturen, människorna och deras kläder. Man odlade eget lin och bomull och hade egna silkesmaskar.

Ett annat exempel är bröllopsblusen:
– En flicka arbetade på sin bröllopsblus hela sitt unga liv. Den var extremt vacker och översållad med symboler som representerar äktenskapet och föreningen av två personer till en enhet. Min tolkning är en overall med fyra ärmar och fyra ben. Två kroppar i en.

Alla hans fem dräkter är sydda i naturmaterial som siden, linne och ylle – och färgade med naturliga pigment.
– Det var viktigt för mig. I den tiden som blusarna härstammar från fanns det en väldigt stark kontakt mellan natur, människor och deras kläder. Man odlade eget lin och bomull och hade egna silkesmaskar.

Alexandru Nimurad spinner iväg på ett resonemang om olika typer av silkesfibrer och berättar om sin mormorsmor – den sista i hans släkt som hade egna silkesmaskar hemma. Och om sorgen över att arvet från henne inte har bevarats, eftersom ingen tog upp tråden efter henne. Hans mormor arbetade inom industrin och lärde sig aldrig slöjda och hans mamma var fullt upptagen med att plugga biologi och forska. När Alexandru Nimurads eget intresse vaknat fanns det ingen i släkten kvar att fråga.
– Min mormorsmor dog när jag var fem så jag har bara fragment av minnen av henne. Men jag kommer ihåg att hon alltid hade tråd eller garn i händerna. Hon kunde skapa någonting av ingenting. För mig verkade hon magisk.

Alexandru Nimurad har kvar några enklare plagg efter sin mormorsmor, vävda och sydda av eget siden. Men hennes broderade blusar är borta sen länge. I avlägsna byar
i norra Rumänien, kan man än idag se kvinnor i blus, särskilt på söndagarna. Men det utbredda användandet och den livsstil som hörde ihop med blusen försvann till stor del i och med kommunismens intåg på fyrtiotalet när människor rycktes från sina byar för att jobba i stora fabriker. För Alexandru Nimurad känns det viktigt att återupptäcka historierna som varit bortglömda. Det ger honom en känsla av rötter och att vara jordad på den plats där han bor.

Sidenbandet har äntligen krånglat sig ut ur ärmen på blusen i svart sidenchiffong och Alexandru Nimurad synar den kritiskt. Dräkten han håller i sina händer är hans tolkning av klädseln som en kvinna bar när hon hjälpte till vid en barnafödsel. Ärmarna är två meter långa och hålls uppe med hjälp av en dragsko som får dem att rynka ihop sig och falla i sjok över handlederna. I sitt nuvarande skrynkliga tillstånd vill han knappt visa upp blusen men egentligen är den hans favorit bland de fem.
– Den följer ens rörelser och böljar så att utseendet skiftar hela tiden. Ibland ser den tung och plåtig ut, ibland fjäderlätt. Men utan en människa i blir den livlös och obegriplig. Men det är som det ska med kläder, säger han.

Blusen som en jordemor bar vid en födsel hade två meter långa ärmar att linda barnet i. Alexandru Nimurads version i svart siden har blivit skrynklig på resan från Antwerpen till Bukarest.

Idén med de två meter långa ärmarna är hämtad direkt från de antika blusar som han studerat inför projektet. Exakt varför de såg ut så vet han inte, men han tror att ärmarna använts vid en rituell lindning av det nyfödda barnet.

Den fjärde blusen symboliserar graviditet och moderskap. Alexandru Nimurad sätter på sig den och börjar noggrant knyta rosetterna. Sex stycken fram och tre på var ärm. Sidentyget veckar sig i flera lager över kroppen.
– Den här har väldigt många detaljer, men moderskapet är ju inte heller någon enkel sak.

Förr, säger han, såg man på livet som en prövning. Man menade att livet var det svåraste en själ kunde gå igenom. Därför är båda de dräkter som handlar om barnafödande helt i svart. Välkommen till världen lilla barn – nu blir det tufft. Den sista dräkten är en tolkning av en begravningsblus. Alltså det plagg som en kvinna bar i kistan på sin egen begravning. Den var två meter lång och uppbyggd av tre lager som representerade tre stadier av övergång till den andra sidan.
– Deras värld var befolkad av förfäder och olika väsen. Döden var mycket mer närvarande än den är i vårt samhälle idag.

Alexandru Nimurads utställning visades första gången under Londons modevecka och har sedan dess turnerat runt i Europa och redan vunnit flera prestigefyllda priser. Samtidigt har han stängt sin ateljé och tagit jobb på en reklambyrå. Han vill fortsätta att formge och sy kläder på sina egna villkor, men för att kunna göra det behöver han pengar.

För trots att han lockas så mycket av modevärlden är han inte intresserad av att ingå i klädindustrin så som den ser ut idag. Att kunna försörja sig som klädskapare utan att bidra till masskonsumtion och slit-och-släng-kultur är hans största utmaning just nu.
– Det är svårt ibland, när det dyker upp någon möjlighet som jag måste tacka nej till på grund av mina principer. Men jag tror att det finns en möjlighet för mig att utvecklas på mitt eget sätt. Även om jag måste gå i skuggan av de stora dinosaurierna.

Det är därför han vill spara ihop till en grundplåt som kan köpa honom tid nog att skapa kläder utan allt för många kommersiella hänsyn.
– Jag behöver den självständigheten. Det är svårt att jobba här i Bukarest. Det finns ingen infrastruktur, inget stöd för unga formgivare. Och det är svårt att hitta köpare. De flesta butiker som säljer kläder av den typ som jag gör, är bara intresserade av märken utifrån. Bara själva ordet »utländskt« blir som en hägring som står för kvalitet och flärd. Det är destruktivt. För det finns massor av unga begåvade personer här som kämpar för att nå ut med sina kläder.

Ännu så länge ser Alexandru Nimurad inga tecken på att den här situationen är på väg att förändras. Men han hoppas. För trots all uppmärksamhet som öppnar dörrar runtom i Europa är det här han vill stanna.
– Jag tycker om att resa och influeras av andra kulturer, men jag vill odla mitt företag här. Jag har mina rötter här och jag vill att systemet ska utvecklas här. Jag vill dra mitt strå till stacken. Här finns också mycket hantverkskunnande som ännu inte har dött ut, och som jag vill bidra till att bevara. Broderier, pärlarbeten, metallarbeten… Om jag kan hjälpa till att rädda de kunskaperna så känns det som att jag gör någonting viktigt.

Maria Diedrichs är Hemslöjds redaktör och åker snart tillbaka till Rumänien.
Sara Mac Key fotograferar återkommande för Hemslöjd.

23 mars 2016

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy