Tillbaka till framtiden

– Örtte.
– Det dröjer ett ögonblick bara, jag ska gå ut och plocka.

Gästen ser frågande ut. Sen lägger Ulrika smultron- och hallonblad, eller vad naturen bjuder för tillfället, i hett vatten.

Teepisoden är symptomatisk, säger Håkan Strotz. Det är vanligt att folk saknar kunskap till och med om de allra enklaste kopplingar mellan natur och kultur – eller, för den delen, mellan växterna utomhus och teet i koppen. Tillsammans med Ulrika Krynitz driver han företaget Urnatur på gården Sjögetorp en dryg halvmil utanför Ödeshög i Östergötland. De bor här, tillsammans med sina barn – och får, rödkulliga kor, katter, höns och hund. Skogseremitaget är en del av verksamheten, med plats för övernattande gäster och ett lugnt tempo. Dessutom håller de föredrag, jobbar med landskapsvård och Ulrika även som formgivare. Men naturen är hela tiden utgångspunkt.
– Jag tror att många skulle ta bättre hand om miljön om de hade upplevt att fisken kommer från sjön och teet från växterna. Eller om de själva fått chans att hugga träet till stolen som de sitter på, säger Håkan.

Just det sambandet försöker de förmedla. Eller, om man så vill, vägen mellan ax och limpa. I sakta mak.

I eremitaget finns sju hus för övernattning, plus konferens-, mat- och badhus, alla byggda av Håkan, de flesta av stormvirke efter Gudrun. Han har testat olika byggnadsvarianter, som skiftesverk, stående timmer likt det i norska stavkyrkor, plåttak och torvtak. Fast utedasset är gjort av vandringsgesäller från Dresden i Tyskland – ett korsvirkesdass med väggar av halmblandad lera från dammen bredvid, vitmålat med en blandning av kalk, kesella och vatten, och med tak av aspspån från skogen.
Flera av byggnaderna har lite av saga över sig. Som den sexkantiga hattstugan, med handbilat timmer på utsidan, handhyvlat på insidan och inredningen i asketisk och Japaninspirerad stil av konstnären Niclas Hallberg. Över skorstenen kretsar svarta plåtkorpar, formgivna av Ulrika.

Eller ta trädhuset, det mest spektakulära, sex meter över marken. Man klättrar upp till enrummaren via en spiraltrappa fäst i en tallstam. När det blåser svajar och knakar hela bygget. Att Håkan var passionerat intresserad av att konstruera kojor som barn överaskar inte. Det här är vuxenvarianten.

I tjärnen hundra meter bort simmar fåglar som ser ut som papperssvanar i origami, Ulrika har låtit göra dem, bockade i plåt.

Eventuellt kan man tala om ›slow living‹ – besläktat med begrepp som ›slow food‹
och ›slow craft‹. En motrörelse mot temposamhället. Här uppmuntras man att göra ingenting. Det är för många svårare än det låter.

Eventuellt kan man tala om »slow living« – besläktat med begrepp som »slow food« och »slow craft«. En motrörelse mot temposamhället. Här uppmuntras man att göra ingenting – för många svårare än det låter. I gästhusen finns ingen el. Vill man ha ljus, tänder man fotogenlampa eller stearinljus. Vill man ha värme, lägger man in ved i kaminen. Kanske måste man hugga den först. Det står en huggkubbe utanför. Också maten är hemlagad. Så mycket som möjligt kommer från gården – lammkött, örter, ogräs, svamp och bär, i viss mån även grönsakerna.
– Här ska man känna att man förstår vad man gör och att det blir resultat, säger Håkan Strotz.

Besökare kan följa med ut på sjön med båten och lägga nät. Nästa dag får de dra upp näten, rensa fisken, tända elden, grilla och äta. Eller så kan de pröva att göra sina egna kolkritor, i en »kolmila« i miniformat.
– Alla vill jobba med händerna. Men det finns ofta så många hinder på vägen. Som att man inte vet hur man får tag på material. Det hjälper vi gärna till med.

Han fortsätter.
– Det vi gör här är inget krångligt eller märkvärdigt.

Ändå är det just rätt märkvärdigt. Åtminstone som affärsidé. Besökarna kommer från när och fjärran, från England, Japan, Tyskland och Sverige. På somrarna är det gäster som, för att citera Håkan, »har provat det mesta, varit runt jorden ett par gånger och insett att det inte är bättre där«. Höst och vår förlägger företag och organisationer, som Volvo, Stora Enso, Naturvårdsverket och WWF fortbildnings- och inspirationsdagar, konferenser och möten här, inte minst för att »bjuda sina anställda på något häftigt«.
– Jag tror att vi, utan att ha lyssnat på trendanalytiker, har gjort en korrekt omvärldsanalys. Vi har hittat ett möjligt sätt att förvalta något som bara finns på landsbygden och inte i städerna, säger Håkan.
– Men egentligen har vi bara gjort det som vi tror på.

– På senare tid har det också skett en attitydförändring både i bygden och överlag, säger Ulrika. Till en början kunde hon få höra kommentarer om »indianlägret« och »stenåldersbyn«, idag förstår allt fler att de är något på spåren.

Håkan ska snart föreläsa på ett seminarium med rubriken »Gröna kapitalister«, arrangerat av Veckans affärer. Både han och Ulrika ger föreläsningar om ekoturism och landsbygdsutveckling. Naturkompaniets tidning 365 korade nyligen skogseremitaget till det främsta ekoturistmålet i Sverige. Men affärsidé till trots, mest handlar det ändå om att leva det liv de har lust till. Att både leva i samklang med naturen och inspirera andra att göra det.

För man kan faktiskt göra som man vill. Det var när den första stora byggnaden skulle färgsättas, den där Håkans verkstad ligger på botten och Ulrikas ateljé på övre plan, som den insikten slog ner. Varken gulockra eller falurödfärg kändes bra. Sen föll blicken på en teveronikas blå blommor. »Å, om jag kunde måla med den färgen«, säger Ulrika att hon tänkte. Och sen nästa tanke: »Men vad hindrar mig?«
– Det blev ett vägval. Jag insåg att vi faktiskt kan göra som vi vill.

Idag är den stora byggnaden naturligt grånad, träet obehandlat, men runt fönstren löper intensivt blå bågar.

– När vi köpte gården och fick barn tänkte vi att vi var fast här. Vi kunde inte längre resa iväg och träffa en massa roliga människor. Så vi bestämde oss för att bjuda hit dem istället, säger Ulrika och berättar om Ragnarök, den hantverks- och slöjdfestival som de anordnade under sju somrar, där ett hundratal deltagare kunde välja på ett tiotal kurser om dagen i en veckas tid.
– Sprudlande kreativitet och musik kring lägereldarna långt in på småtimmarna, minns hon.

I köket ligger brödet i en näverkorg. »Den är kvar från Ragnarök.« Nere vid sjön är en äsping uppdragen, en stockbåt gjord av en enda aspstam. Där står också en sibirisk bakugn av lera, en fiskrök och en rakuugn, allt är kvar från någon av festivalveckorna. Men verksamheten växte sig för stor till slut, sen 2005 har festivalen vilat. Att bygga eremitaget har tagit så mycket tid. Men de fortsätter med eget hantverk. Ulrika formger tyger, mest uppmärksammat är mossatyget. Runt ägorna löper två kilometer gärdsgård av gran och ene. Håkan siktar på tre kilometer till nästa år. Och samtal pågår om nya samarbeten, kanske en ny form av festival i annan skepnad. Med tiden.

Fotnot eremitage [-tɑ:´ʃ] (fr. ermitage ’eremitboning’, ’avsides liggande lantställe’, till ermite ’eremit’), vanligen primitiv och rustik byggnad i 1700-talets trädgårdar och parker. Tanken om en plats för avskildhet och meditation övergick snart i ett mode, där konstgjorda eller inhyrda eremiter inte var ovanliga. Eremitaget kunde även utgöras av ett avsides beläget lust – eller jaktslott. Källa: Nationalencyklopedin