Till alla som behöver en karta

Min karta utgår från hur det är att vara anhörig till någon som får en svår sjukdom eller som behöver mycket stöd på grund av ålder eller funktionsnedsättning. Den är skapad utifrån mina egna erfarenheter av att ha en närstående som avlidit. Det jag gör väcks alltid av något som jag varit med om själv. Men ganska snabbt ville jag bredda bilden och få den att beröra fler än mig. Hittills har det blivit en serie med tio broderier som heter ›Jag behöver en karta‹.

Allra först broderade jag fullmakten. Den har utgångspunkt i mina egna upplevelser. Allt som finns i teckenförklaringen är sådant som jag själv har upplevt eller lärt mig
i mitt arbete. Dit hör känslotillstånden: tvivel, gemenskap, glädje och uppgivenhet. Liksom alla de där instanserna: bank, Försäkringskassan, växelvård. Jag har jobbat i över 30 år inom vård och omsorg och med anhörigstöd. Dessutom har jag arbetat som tjänsteman, bland annat som bistånds- och LSS-handläggare. Så den där tjänstemannen som är med på kartan, det är en roll som jag själv har haft, men också
en som jag mött som anhörig och privatperson.

Ett annat broderi i serien föreställer tre glittrande droppar mot svart bakgrund. Det är tårarna men också den glittrande glädjen och den svarta sorgen. Allt kan finnas i oss samtidigt. Två av mina broderier föreställer cirklar som överlappar varandra, de är sydda med förstygn på lakansväv och illustrerar en familj eller ett nätverk. Varje cirkel motsvarar en individ som har sin egen färg och när de överlappar varandra uppstår nya nyanser och former. Jag kallar bilderna ›Härliga, besvärliga nätverk‹. Det är ju så tudelat. Vi får så mycket gott av våra relationer. Samtidigt rymmer de konflikter, slitningar och svårigheter.

Eftersom jag broderar fritt, utan mönster, fotar jag mycket. Jag vill dokumentera hur jag jobbat. Genom fotografierna upptäckte jag också ett tema som jag kallar för ›Trötta dagar‹. Det handlar om de där dagarna när orken inte räcker till. Jag har tagit ett foto på kartbildens baksida. Där är allt oläsligt. När man är för trött kan det bli svårt att läsa sin karta, trots att man har den.

För mig har broderiberättelserna tre ben. Det första är hantverket. Det är fritt broderi. Det andra är det muntliga berättandet, där jag på utställningar pratar om temat och hur jag jobbat med broderierna. När jag syr skriver jag ner mina reflektioner löpande. Det blir ganska mycket! Det är dem som jag utgår från när jag skapar mina berättelser.

Det tredje benet är samtalet. Jag vill gärna att det ska uppstå ett utbyte med eller mellan dem som tar del av berättelserna. Man kan prata med mig eller med andra som är på utställningen, och dela sina tankar. Men även de tankar som man behåller för sig själv är ett slags samtal, tänker jag, trots att jag aldrig får veta något om dem.

Man kan också lämna synpunkter i den broderade brevlåda som jag alltid har med mig. Det är en skolåda som jag klätt i tyg där man kan stoppa ner en handskriven lapp. När jag skapar nya bildserier utgår jag från de meddelandena. Det blir som ett samtal mellan dagens utställningsbesökare och kommande, framtida besökare.

Det är ju ofta viktigt att ha någon att bolla med för att komma vidare i en svår situation. Och bilder bär på andra språk än orden. Precis som musik, böcker eller film kan de beröra djupt och väcka känslor. Glädje, sorg, ilska. Att ta omvägen via bilder till samtalet ger en annan dimension till hur vi pratar om en svår livssituation. Det är inte huvudets reaktion som kommer först, utan hjärtats.«­